Jehova älskar rättvisa

DEN HÖGSTE älskar rättvisa och rättfärdighet. (Ps. 33:5) Hans tjänare Elihu förklarade: ”Vad den Allsmäktige angår, har vi inte utrannsakat honom; han är upphöjd i makt, och rättvisa och ett överflöd av rättfärdighet skall han inte förringa.” — Job 37:23, NW.

På grund av att Jehova Gud har den högsta aktning för rättvisa överser han inte med förtryck. Förtryckare kan inte undgå genomdrivandet av Guds oföränderliga lag: ”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” (Gal. 6:7) Ibland har Jehova manövrerat saker och ting på ett sådant sätt att de som bedrivit orättvisa drabbats av olycka. För att de säkert och visst skulle veta att domen kom från den Allsmäktige tillkännagav han den på förhand genom sina profeter.

Så förhöll det sig med Eljakim under 600-talet f.v.t. Hans far, kung Josia, dog i strid medan han försökte hindra de egyptiska härarna under Farao Neko att passera genom Samarien på väg för att strida mot den babyloniske erövraren av Assyrien. Folket i Juda gjorde då Eljakims yngre bror, Joahas, till kung. Omkring tre månader därefter förde Farao Neko Joahas som fånge till Egypten och gjorde den tjugofemårige Eljakim till kung och ändrade hans namn till Jojakim. Dessutom pålade Neko Juda rike en tung tribut. Jojakim skaffade medel till detta från sina undersåtar genom att beskatta dem. — 2 Kon. 23:34—36; 2 Krön. 36:1—5.

I stället för att ta åtminstone någon hänsyn till den tunga börda som hans undersåtar kämpade under planerade Jojakim att bygga ett nytt, luxuöst palats. Utan tvivel för att hålla kostnaderna nere undanhöll han arbetarna deras lön. Jojakims despotiska åtgärd undgick inte Jehova Guds uppmärksamhet. Han sände profeten Jeremia till kungens hus. Skildringen av detta finns i Jeremia, kapitel 22.

Fastän Jojakim förtjänade att bli straffad, gav Jehova Gud i barmhärtighet kungen möjlighet att rätta till dessa angelägenheter. Jeremia fick anvisning att säga: ”Så säger HERREN [Jehova]: Öven rätt och rättfärdighet och rädden den plundrade ur förtryckarens hand; förorätten icke främlingen, den faderlöse och änkan, gören icke övervåld mot dem och utgjuten icke oskyldigt blod på denna plats. Ty om I gören efter detta ord, så skola konungar, som komma att sitta på Davids tron, få draga in genom portarna till detta hus, på vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk.” (Jer. 22:3, 4) Genom att ändra sitt handlingssätt skulle alltså Jojakim kunna bidra till att män i Davids kungliga hus fortsatte att härska.

”Men”, fortsatte det profetiska ordet till Jeremia, ”om I icke hören dessa ord, då har jag svurit vid mig själv, säger HERREN, att detta hus skall bliva ödelagt. Ty så säger HERREN om Juda konungs hus: Väl är du för mig såsom ett Gilead, såsom Libanons topp; men jag skall sannerligen göra dig till en öken, till obebodda städer.” — Jer. 22:5 ,6.

Genom att följa en olydig bana skulle Jojakim därför med säkerhet dra olycka över sig själv såväl som över sitt rike. För Jehova Gud var ”Juda konungs hus”, av allt att döma palatskomplexet, likt ”Gilead”, ”Libanons topp”. Palatset låg på en höjd och hade ett upphöjt och storslaget läge. Det var likt det bergiga Libanon med dess stolta cedrar. Dessutom användes cederträ i stor utsträckning vid byggandet av kungliga byggnader. (1 Kon. 7:2—12) Jojakim själv hade använt cederpanelning till sitt palats. Därför var palatsområdet likt en storslagen skog av cederbyggnader — det var likt det kraftigt skogbevuxna Gilead och Libanon. Likväl skulle detta storslagna palatskomplex göras till intet. I själva verket skulle alla Juda städer bli en ödemark. Inträffade detta verkligen? Nådde Jojakims orättvisor upp honom?

Ja, kaldéerna kom emot Jerusalem. Beträffande Jojakim lydde de profetiska orden: ”Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas; han skall släpas ut och kastas bort, långt utanför Jerusalems portar.” (Jer. 22:19) Den forntida traditionen (upptecknad av den judiske historikern Josefos under det första århundradet v.t.) låter förstå att Nebukadnessar, Babylons kung, dödade Jojakim och befallde att hans döda kropp skulle kastas utanför Jerusalems murar. Oavsett om denna tradition är riktig eller inte, så överlevde Jojakim inte den babyloniska belägringen. Han fick inte någon anständig begravning. Hans döda kropp låg kastad utanför Jerusalems portar, utsatt för hettan om dagen och kylan om natten. Hans son Jojakin härskade omkring tre månader efter hans död; han kapitulerade slutligen för belägringen och blev själv förd i fångenskap till Babylon. — 2 Kon. 24:11, 12.

Därefter härskade Jojakins farbror, Sidkia, från Jerusalem som vasall under den babyloniske kungen Nebukadnessar. Till sist gjorde Sidkia uppror, och de babyloniska härarna kom tillbaka mot Jerusalem. (2 Kon. 24:20; 25:1) Alldeles som det hade blivit förutsagt ödelades Jerusalem och hela Juda land. Arkeologiska fynd bekräftar uppfyllelsen av de profetiska orden genom Jeremia. Arkeologen W. F. Albright säger i boken The Bible After Twenty Years of Archaeology: ”Utgrävningar och utforskning av markytan i Juda land har visat att Juda städer inte bara blev totalt förstörda av kaldéerna under deras två härjningståg — de blev inte ens bebodda igen under flera generationer, i flera fall aldrig mer i historien.” — Sid. 546.

Det skamliga kontot av orättvisa blev således fyllt för Jojakim och hans undersåtar. Följande ord blev uppfyllda: ”Du som bor på Libanon [vilket betecknar Jerusalem, med dess upphöjda läge och byggnader av cederträ], du som har ditt näste i cedrarna, huru skall du icke jämra dig, när vånda kommer över dig, ångest lik en barnaföderskas!” (Jer. 22:23) Från en mycket upphöjd ställning störtades Jerusalems invånare verkligen långt ner i djupet. Deras vackra huvudstad tillintetgjordes, och många av de överlevande fördes i fångenskap till Babylon.

Jehova Gud hade sannerligen inte översett med de orättvisor som hade begåtts i Juda rike. Eftersom han är en Gud med oföränderliga moralnormer, kan vi vara säkra på att han inte till obestämd tid skall tolerera vår tids laglöshet. Bibelns profetior markerar i själva verket vår tid som ”de yttersta dagarna” för den ogudaktiga världen. (2 Tim. 3:1—5) Därför behöver vi vara försiktiga, så att vi inte följer denna världens sedvänjor och blir förkastade av Jehova, den Gud som älskar rättvisa.