Hur de hebreiska skrifterna förmedlats till dig

DU HAR sannolikt ett exemplar av de hebreiska skrifterna, som vanligen kallas ”Gamla testamentet”, på ditt eget språk. I denna hebreiska del av bibeln finns det några få kapitel och enstaka verser som är skrivna på arameiska. De hebreiska skrifterna fullbordades för mer än 2.400 år sedan.

Kan du lita på att ditt exemplar av de hebreiska skrifterna är i överensstämmelse med vad som ursprungligen skrevs? Somliga menar att eftersom det gjorts avskrifter i tusentals år, så måste den ursprungliga texten ha fördunklats ända till oigenkännlighet. Men har det verkligen blivit så? Det är intressant att undersöka närmare hur dessa skrifter har förmedlats genom århundradena.

Ända från det att bibeln började skrivas gjordes det stora ansträngningar för att bevara Guds ord. I bibeln heter det att Mose befallde leviterna att bevara ”denna lagbok” till gagn för kommande generationer. (5 Mos. 31:25, 26) Kungarna i Israel befalldes av Gud att ”taga en avskrift” av denna lag, när de blev uppsatta på tronen. — 5 Mos. 17:18.

Längre fram, då prästen Esra tillsammans med andra judar drog upp från Babylon till Jerusalem i sjunde året av perserkungen Artasastas eller Artaxerxes’ regering (468 f.v.t.), uppstod ett särskilt behov av avskrifter av de hebreiska skrifterna. (Esr. 7:1—7) Tusentals judar hade valt att stanna kvar i Babylon, och andra hade blivit kringspridda på grund av utvandringar och för sina affärers skull. Lokala samlingssalar som kallades synagogor uppfördes på olika platser, och för dem måste dessa skriftlärda göra handskrivna exemplar av bibliska manuskript. Esra själv omtalas som ”en skriftlärd [avskrivare, NW], väl förfaren i Moses lag”, och som ”den skriftlärde, som var lärd i det som HERREN [Jehova] hade bjudit och stadgat för Israel”. — Esr. 7:6, 11.

DET ARBETE SOM UTFÖRDES AV ”SOFERIM”

De skriftlärda som skrev av de hebreiska skrifterna från Esras tid och omkring 1.000 år fram i tiden kallades ”soferim”. En mycket gammal rabbinsk tradition förbinder denna titel med ett hebreiskt verb (safarʹ), som betyder ”räkna”, och det heter: ”De första skriftlärda kallades sof’rim, eftersom de räknade alla bokstäverna i Torah”, dvs. Pentateuken eller de fem första böckerna i bibeln. Sådana noggranna ansträngningar säkerställde en hög grad av exakthet i avskrivandet av de hebreiska skrifterna.

Under århundradenas lopp hände det naturligtvis vid avskrivandet att en del fel smög sig in i den hebreiska bibeltexten. Det finns bevis för att soferim till och med avsiktligt gjorde några ändringar. Skriftlärda som levde mycket längre fram i historien har till exempel gjort upp en förteckning över 134 ställen där soferim ändrade den ursprungliga hebreiska texten och skrev Adonaj (”Herren”) i stället för de fyra konsonanterna JHVH, som står för Guds namn, Jehova. Lyckligtvis var det så att de som gjorde förändringarna också angav var de hade gjort dem, så att efterföljande avskrivare kunde veta hur texten ursprungligen hade lytt.

Enligt den judiska traditionen gjordes det, innan Guds tillbedjans tempel i Jerusalem förstördes år 70 v.t., nitiska ansträngningar för att komma tillbaka till den hebreiska bibeltextens ursprungliga lydelse. Beträffande detta skriver Robert Gordis i The Biblical Text in the Making (Hur bibeltexten blev till): ”De som värnade om bibeltexten fann en gammal, samvetsgrant utarbetad handskrift och gjorde den till grundvalen för sitt arbete. De gjorde den till det mönster efter vilket alla officiella avskrifter skulle göras och efter vilket alla handskrifter i privat ägo i framtiden kunde korrigeras.”

Rabbinsk litteratur omnämner en hebreisk avskrift av Pentateuken, som kallas ”Tempelområdets skriftrulle”, vilken tjänade som ett mönster för revideringen av nya avskrifter. Det finns också ett omnämnande av ”rättare av bibliska böcker i Jerusalem”, vilka fick sina löner från tempelkassan.

DEN MASSORETISKA TEXTEN

Ursprungligen skrevs hebreiska bibelhandskrifter enbart med konsonanter. Det hebreiska alfabetet har inte några vokaler som motsvarar våra a, e, i, o, u, y, å, ä, ö. Men om du slår upp en tryckt hebreisk bibel från vår tid, kommer du att lägga märke till att ovanför, under eller mitt i varje ord finns punkter, streck eller andra tecken. Varför har dessa tecken tillfogats texten i de hebreiska skrifterna? Därför att hebreiska ord som är skrivna med enbart konsonanter ofta kan uttalas på flera olika sätt, varvid de får olika innebörd. Vokalpunkterna och accenterna tjänar till att bevara det traditionella uttalet av varje ord.

Vokalpunkterna och accenterna infördes av särskilt skickliga avskrivare, som levde under tiden från omkring 500 till omkring 900 v.t. Dessa skriftlärda kom att kallas baalej ha-massoret (”traditionens herrar”) eller ”massoreter”. Den hebreiska text som är försedd med vokalpunkter kallas därför den massoretiska texten.

Massoreterna ändrade inte någonting när de skrev av de hebreiska bibelmanuskripten. De undersökte alla ovanliga ordformer och gjorde anmärkningar om dem i marginalen till de massoretiska handskrifterna. Dessa anmärkningar kallas ”massora”. En starkt förkortad form av anmärkningar, som kallas ”lilla massora”, förekommer i marginalerna vid sidan av den hebreiska bibeltexten. I utrymmena ovanför och nedanför texten finns ”stora massora” som ger tillägg till lilla massora. I slutet av somliga massoretiska handskrifter finns en konkordansliknande ”slutmassora”.

Dessa anmärkningar visar att massoreterna hade samlat en stor mängd upplysningar för att kunna troget bevara den bibliska texten. Enligt Robert Gordis ”räknade de bokstäverna i Skriften, fastställde den mellersta bokstaven och den mellersta versen i Torah [Pentateuken], fann ut vilken som var den mellersta bokstaven i hela bibeln, sammanställde utförliga förteckningar över sällsynta och unika bibliska formuleringar och upptecknade hur många gånger tusentals bibliska ord och uttryck förekom — alltsammans i avsikt att bidra till att skydda den mot förfalskningar och förhindra de skriftlärda från att införa ändringar i den godtagna texten”.

I lilla masora omtalas det till exempel att det första ordet i 1 Moseboken, bereschitʹ (som ofta återges med: ”I begynnelsen”), förekommer fem gånger i bibeln, varav vid tre tillfällen i början av en vers. På nästan varje sida i de massoretiska bibelhandskrifterna finns det många ord som i marginalen är utmärkta med den hebreiska bokstaven lamed (ל). Denna bokstav (som motsvarar vårt ”l”) är en förkortning av ordet leit, ett arameiskt ord som betyder ”det finns ingen”. Detta visar att det uttryck som finns där inte förekommer på något annat ställe. I The Text of the Old Testament (Gamla testamentets text) säger Ernst Würthwein om massora:

”Sådana massoretiska anmärkningar tycks för oss ofta vara långsökta och intetsägande och inte ha något syfte. Men vi måste komma ihåg att de är resultatet av en lidelsefull önskan att bevara texten och förhindra att de skriftlärda avsiktligt eller i oaktsamhet gjorde fel. ... Massora vittnar om att det gjorts en extremt noggrann revidering av texten, något som förtjänar vår aktning, även om det alltid finns risk för att man i omsorgen om textens bokstav har gått miste om dess ande.”

EXAKTHETEN BEKRÄFTAS AV DÖDAHAVSRULLARNA

I trakten kring Döda havet har man funnit många hebreiska skriftrullar som härstammar från tiden före början av den vanliga tideräkningen. Många av dem innehåller delar av de hebreiska skrifterna. Hurudana är de i jämförelse med de massoretiska handskrifter som blivit gjorda omkring tusen år efteråt eller ännu senare?

I en undersökning granskades det femtiotredje kapitlet i Jesajas bok både i en Dödahavsrulle, som blev avskriven omkring år 100 f.v.t., och i den massoretiska texten. Norman L. Geisler och William E. Nix omtalar resultaten av denna undersökning i A General Introduction to the Bible (En allmän inledning till bibeln):

”Av de 166 orden i Jesaja 53 är det bara sjutton bokstäver som det råder tvivel om. Beträffande tio av dessa bokstäver är det helt enkelt en fråga om stavning, som inte påverkar betydelsen. Ytterligare fyra bokstäver är mindre stilistiska förändringar, till exempel beträffande konjunktioner. De återstående tre bokstäverna utgör ordet ’ljus’, som är tillfogat i Jes. 53 vers 11, och det har ingen större inverkan på betydelsen. ... I ett kapitel med 166 ord är det alltså efter tusen år av avskrivningar bara ett ord (på tre bokstäver) som det råder tvivel om — och detta ord ändrar inte i nämnvärd grad innebörden i skriftstället.”

En annan publikation upplyser om att denna skriftrulle och en annan avskrift av delar av Jesajas bok som hittats nära Döda havet ”visade sig vara ord för ord identiska med vår vanliga hebreiska bibel i mer än 95 procent av texten. De 5 procent där det förekom variationer bestod huvudsakligen av uppenbara skrivfel och variationer i stavningen.”

När du läser de hebreiska skrifterna, kan du därför lita på att den bibel du har är grundad på en hebreisk text som exakt förmedlar de tankar de män hade som skrev under Guds inspiration. (2 Tim. 3:16) Den noggranna avskrivning som utförts av yrkeskunniga avskrivare under tusentals år har säkerställt det som Gud för länge sedan förutsade: ”Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.” — Jes. 40:8.

[Bild på sidan 355]

Tredje Moseboken 10:16 enligt den massoretiska texten. Den lilla cirkeln ovanför ett hebreiskt ord (vänstra pilen) är en hänvisning till en marginalanmärkning (högra pilen), som lyder: ”Det mellersta ordet i Pentateuken”

[Bild på sidan 356]

Början av Jesajas bok i en Dödahavsrulle från år 100 f.v.t. (ovan) och Leningradmanuskriptet från år 1000 v.t. (till vänster). Trots att 1.100 år skiljer dem åt visar de överensstämmelse med varandra nästan ord för ord