Vad menade den vise mannen?
Fåfängligheten i att trakta efter rikedom
Den vise kung Salomo uppmärksammade att hopandet av materiella ägodelar inte ger någon verklig tillfredsställelse. Han skrev: ”Den som älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav [inte heller blir den som älskar rikedom mätt på inkomster, NW]. Också detta är fåfänglighet. När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem?” — Pred. 5:9, 10.
Den som har mycket är inte tillfredsställd, utan vill ha ännu mer. När hans ägodelar eller rikedomar förökas, behövs det fler lejda män och tjänare till att ta hand om allting, och dessa får kompensation för sina tjänster. Men på grund av att ägarens rikedom är stor, kan han inte själv ha gagn av all sin rikedom. Han kan till exempel inte ha mer än en omgång kläder på sig åt gången, och han kan bara ta till sig ett visst mått av mat och dryck. Sist och slutligen är alltså ägarens lön att se på sin hopsamlade rikedom och berömma sig över att den är hans. Om han är girig, kan han rentav känna sig missnöjd över att behöva ta något av sina rikedomar för att ge åt tjänare och lejda män.
Dessutom kan den rike bli mycket bekymrad över det han äger. Till skillnad från den vanlige arbetaren, som inte har så mycket att bekymra sig över, kan den rike mannens oro över sina ägodelar förhindra att han får en lugn natts vila. Salomo skrev: ”Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.” — Pred. 5:11.
På grund av de ovissa förhållandena i livet kan den som fortsätter att samla rikedomar drabbas av chocken att störtas i fattigdom vid en tid då det är minst sannolikt att han kan bemästra en sådan situation. Salomo pekade på detta när han skrev: ”Ett bedrövligt elände, som jag har sett under solen, är det, att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada. Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka [besparingar riskeras genom felaktiga investeringar, Levande Bibeln], så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.” — Pred. 5:12, 13.
Tänk på den stora tragedi som beskrivs här. En man arbetar hårt och blir rik. Men i stället för att få ut någon glädje av sin möda samlar han bara på sina rikedomar. Detta gör han till skada för sig själv, eftersom han berövar sig den normala komfort som han skulle kunna ha råd med. Dessutom bekymrar och oroar han sig över hur han skall bevara och öka sin förmögenhet. Genom någon motgång, en ”felaktig investering”, kanske en ödesdiger affärsspekulation, går sedan allt förlorat. Medan han hade sin rikedom, fick han således ingen glädje av den, och sedan, när han slutligen blir far till en arvinge, finns det inte ens något arv för hans son att glädja sig åt.
Därnäst riktar Salomo uppmärksamheten på ytterligare en annan sida som gör hopsamlandet av stor rikedom fåfängt och tomt. Vi läser: ”Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken, som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig. Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig — för vind?” (Pred. 5:14, 15) Ja, vid döden kommer all den möda som är inbegripen i att samla rikedomar inte att betyda någonting alls. När den som samlat rikedomar ligger på sin dödsbädd, har han inte ens tillfredsställelsen att veta att han har bidragit till andras lycka.
Vilket pris betalar inte den snåle och gnidige för sin omättliga lystnad efter pengar! Salomo fortsätter: ”Alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han och plåga och förtret.” (Pred. 5:16) En sådan person äger ingen lycka. Alla hans dagar är dystra. Han handlar som om han är missnöjd med att han måste äta och därigenom minska sin rikedom en smula. Hans sinnesinställning är sjuk, och detta kan bidra till att han förlorar den fysiska hälsan. När han är sjuk, oroar han sig över att han måste vila och inte kan ägna sig åt sina mödor. Han är bekymrad och oroad över vad som helst som skulle kunna hindra att han blir rikare.
Ett sådant materialistiskt levnadssätt ger sannerligen ingen lön — det är tomt. Detta är orsaken till att Salomo anbefaller att man finner glädje i sitt arbete och sin möda. Han säger: ”Se, det bästa, som jag själv har sett och som är skönt, är att man äter och dricker och njuter vad gott är för allt sitt hårda arbete, varmed man arbetar hårt under solen i det antal livsdagar som den sanne Guden har gett en, ty detta är den andel man får.” — Pred. 5:17, NW.
Salomo kommenterar den goda verkan detta har på den enskilda människan: ”Också varje människa, åt vilken den sanne Guden har gett rikedom och materiella ägodelar, åt henne har han även gett makt att äta därav och föra med sig sin andel och fröjda sig i sitt hårda arbete. Detta är Guds gåva. Ty hon kommer inte ofta att minnas sitt livs dagar, därför att den sanne Guden gör henne fullt sysselsatt med att fröjdas i hjärtat.” — Pred. 5:18, 19, NW.
Den människa som erkänner att hennes lycka och framgång är en gåva från Gud kommer inte att hopa rikedomar, utan kommer att använda sina tillgångar till att bereda andra glädje. En sådan människa har en balanserad syn på sina ägodelar på grund av att hon låter sig vägledas av gudaktig vishet. Därför får hon själv glädje av det hon äger. Jehova Gud har gett henne makt eller förmåga att finna glädje i mat och dryck, i den meningen att han ger den enskilda människan vishet och förstånd att använda materiella ting på rätt sätt. Samtidigt är det så att en sådan människa inte otillbörligt bekymrar sig över livets korthet och dess problem och ovissa förhållanden. Nej, hon får ut så stor glädje av att göra gott i sitt liv att de negativa sidorna inte behärskar hennes tankar. Hon känner glädje i hjärtat.
Att man strävar efter att finna sund glädje i livet är sannerligen det förståndiga handlingssättet. Det skyddar en mot en besvikelse som drabbar dem vilkas liv är fullt upptaget av materialistiska strävanden.