Varför Edom inte längre finns
HUR angenämt är inte livet, när familjemedlemmar har djup omsorg om varandra! Starka band av naturlig tillgivenhet förhindrar att avundsjuka, bitterhet och hat uppstår och fördärvar friden och enheten inom familjen. Men när den naturliga tillgivenheten bryter samman, kan detta medföra otaliga problem. I ett fall ledde upplösningen av naturliga band till fullständig utplåning av ett helt folk, edoméerna.
Edom är bara ett annat namn för Esau, tvillingbror till den Jakob från vilken israeliterna härstammade. Israeliterna och edoméerna var där för så nära besläktade med varandra som några folkslag kan vara. Familjeanordningens upphovsman, Jehova Gud, befallde därför israeliterna att visa tillbörlig aktning för sitt köttsliga släktskap med edoméerna. Han gav dem följande anvisningar: ”Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är din broder.” — 5 Mos. 23:7.
Edoméerna, som bosatte sig i ”Seirs land”, visade emellertid redan från början av sina kontakter med israeliterna som nation ingen hänsyn till detta broderliga släktskap. (1 Mos. 32:3—8) De behandlade sin brodernation som en ren fiende. Det var en edomeisk stam, amalekiterna, som började det första oprovocerade anfallet mot israeliterna efter deras uttåg ur Egypten under ledning av Mose. — 2 Mos. 17:8—16; 1 Mos. 36:12.
Omkring fyrtio år senare bemöttes Mose respektfulla anhållan om tillstånd för israeliterna att passera genom Edom på stora vägen (kungsvägen) med orubbligt motstånd. Två gånger vägrade edoméerna att ge sin tillåtelse, och man hotade med att stoppa israeliterna med vapenmakt. Vid det andra tillfället lade sig i själva verket en stark truppstyrka i beredskap för att hindra israeliterna från att gå genom landet, trots att dessa hade framfört sin vädjan på grundval av det broderliga släktskapet. Det budskap som överbringades av de sändebud som Mose skickat började med följande ord: ”Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor, som vi hava haft att utstå.” — 4 Mos. 20:14—21.
Under de följande århundradena förändrades inte edoméernas inställning gentemot sin brodernation. Under den förste israelitiske kungens, Sauls, regeringstid utbröt krig mot Edom. (1 Sam. 14:47, 48) Sedan, då David blev kung, utnyttjade edoméerna möjligheten att invadera Juda. Av Psalm 60 och dess överskrift framgår det att israeliterna vid denna tidpunkt hade haft motgångar, då de krigade i norr mot Aram-Naharaims och Aram-Sobas styrkor. Trots detta besegrades edoméerna, och David upprättade garnisoner med israelitiska truppstyrkor i hela Edom. — 2 Sam. 8:14.
Närhelst de judiska kungarnas makt vid senare tillfällen försvagades, skyndade sig edoméerna att dra fördel av detta och allierade sig rentav med andra nationer för att strida mot Israel. — 2 Krön. 20:1, 2, 10, 11, 22; 28:16—20; Ps. 83:5—9.
Mot slutet av 600-talet f.v.t. framträdde Edoms intensiva hat mot Israel särskilt tydligt. Vid den tiden erövrade babylonierna Juda rike. Edoméerna gladde sig över sin brodernations olycka, deltog i att röva byte och överlämnade till och med judiska flyktingar åt babylonierna. (Ob. v. 1, 12—14) De försökte girigt utvidga sitt eget territorium genom att lägga sig till med de landområden som Israels och Juda riken tidigare varit i besittning av. — Hes. 35:10—12.
Dessa obroderliga gärningar undgick inte Jehova Guds uppmärksamhet. Genom sina profeter Obadja, Hesekiel och Jeremia uttalade han sin förkastelsedom över Edom. I allt väsentligt frambar Jeremia och Obadja samma budskap, vilket var en tvåfaldig garanti för att Jehovas uttalande om Edoms undergång skulle gå i uppfyllelse: ”När tjuvar komma över dig och rövare om natten, ja, då är det förbi med dig. Sannerligen, de skola stjäla så mycket dem lyster. När vinbärgare komma över dig, sannerligen, en ringa efterskörd skola de lämna kvar. Huru genomsökt skall icke Esau bliva, huru skola ej hans dolda skatter letas fram!” (Ob. v. 5, 6; Jer. 49:9, 10) Ja, tjuvar stjäl bara vad de önskar, och vinbärgare lämnar en efterskörd. Men i Esaus (Edoms) fall skulle ingenting lämnas kvar, när de drabbades av undergång.
Och genom vem skulle förödelse komma? Det profetiska svaret var: ”Ut till gränsen skola de driva dig, alla dina bundsförvanter; dina vänner skola svika dig och skola taga väldet över dig. I stället för att giva dig bröd skola de lägga en snara på din väg, där du icke kan märka den.” (Ob. v. 7) Nederlaget skulle alltså åstadkommas just genom dem som edoméerna varit i förbund med, tydligen genom babylonierna, till vilka de hade överlämnat flyktingar från Juda.
Med tiden skulle det enligt Obadjas profetia bli så att ”ingen skall slippa undan av Esaus hus”. (Ob. v. 18) Edoméerna skulle upphöra att finnas till som ett folk. Enligt det profetiska uttalandet genom Hesekiel skulle israeliterna komma att ha del i uppfyllelsen av Guds dom över dem: ”Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel, och dessa skola göra med Edom efter min vrede och förtörnelse.” — Hes. 25:14.
Ingen kan i dag förneka att det profetiska uttalandet om Edom gått i uppfyllelse. Edoméerna har försvunnit fullständigt som ett folk. Och detta har inträffat på det sätt som profetiorna i bibeln beskrivit.
Den forntida judiske historieskrivaren Josefos skildrar Nebukadnessars militära fälttåg i Syrien och Palestina under denne kejsares tjugotredje regeringsår. Edoméerna blev utan tvivel underkuvade vid den tiden, men detta nederlag innebar inte ännu total ödeläggelse av deras land. Ungefär från 400-talet f.v.t. och framåt började arabiska nomader att ansätta edoméerna. Fram emot 200-talet f.v.t. hade nabatéerna drivit ut dem från deras hemland till Negeb (Sydlandet) söder om Juda. Slutligen flyttade edoméerna längre norrut, till området runt Hebron. Enligt den apokryfiska skriften 1 Mackabéerboken (5:3) led de ett förödande nederlag för leviten Judas Mackabeus. Enligt Josefos underkuvade sedan Johannes Hyrkanos, den judiske kungen av Levi stam, edoméerna och tillät dem att stanna i landet endast om de underkastade sig omskärelse och gick med på att leva efter den judiska lagen. Edoméerna rättade sig efter dessa villkor och assimilerades med tiden av judarna. Efter Jerusalems förstöring genom romarna år 70 v.t. upphörde edoméerna fullständigt att finnas till som ett folk.
En obroderlig inställning medförde följaktligen slutet för edoméerna som ett folk, i uppfyllelse av Guds profetiska förkastelsedom. Detta belyser kraftfullt att Jehova Gud inte överser med uppsåtlig ringaktning för hans vilja och uppsåt. Dessutom är det så att de som framhärdar i inställningar och handlingar som är i strid med hans vägar inte kommer att undgå en ogynnsam dom. Alla som lever i samklang med hans ord är verkligen visa. Det är som den inspirerade aposteln Johannes skrev: ”Dessutom håller världen på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” — 1 Joh. 2:17.