Det förståndiga i att utöva självdisciplin
VEM har inte sett en polis skriva ut en böteslapp för en bilförare som överträtt någon trafikbestämmelse, till exempel kört för fort? Detta kan vara ett exempel på hur en bilförare underlåtit att disciplinera sig själv. Han kan ha gett efter för frestelsen eller impulsen att ignorera trafikbestämmelserna, och så måste han straffas eller disciplineras.
De lagar som gäller orsak och verkan inom våra egna kroppar disciplinerar oss, om vi inte disciplinerar oss själva. Den inspirerade skribenten till Ordspråksboken säger oss: ”Var är ve, var är jämmer? ... Var äro sår utan sak? ... Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker.” Ett av Ordspråksbokens huvudteman är utan tvivel det förståndiga i att utöva självdisciplin. — Ords. 23:29—35.
Vad som gäller enskilda individer kan också tillämpas på hela nationer. En känd brittisk statsman på 1700-talet sade en gång: ”Människor är berättigade till medborgerlig frihet i exakt proportion till deras benägenhet att lägga moraliska band på sina egna begär.” Han menade att ”samhället inte kan existera, såvida inte en kontrollerande kraft finns någonstans till att råda över vilja och begär, och ju mindre av den det finns invärtes, desto mera måste det finnas utvärtes”. Med andra ord — ju mindre människor disciplinerar sig själva, desto mera behöver de disciplineras av sina regeringar och myndigheter — i fredens och trygghetens intresse. Det har förekommit slående exempel på detta, när människor som åtnjutit en demokratisk form av statsstyrelse blivit så laglösa att de gjort det möjligt för en diktatur att ta makten. Hur mycket förståndigare är det inte att människor utövar självbehärskning än att de handlar så att friheter som de håller högt går förlorade!
Det finns ett nutida exempel: Under våren 1974 hotade vissa regeringsorgan inom ett land att införa ransonering och priskontroll, om inte folket och industrin visade återhållsamhet. Det råder inget tvivel om att det är förståndigt att människorna disciplinerar sig själva i detta hänseende, så att de undviker statliga regleringar.
VARFÖR VI ALLA BEHÖVER DISCIPLIN ELLER TUKTAN
Vad menar vi med disciplin? Substantivet ”disciplin” definieras som ”fostran och övning, särskilt av sinnet eller karaktären; ... bestraffning; tuktan”. Och verbformen av ordet betyder ”fostra och öva; bringa till ett tillstånd av ordning och lydnad; bringa under kontroll”.
Gång på gång upplyser bibeln oss om varför vi alla ibland behöver disciplin eller tuktan. Alltsammans går tillbaka till våra första föräldrars uppsåtliga olydnad. Detta är orsaken till att ”människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen”. (1 Mos. 8:21) Detta är också orsaken till att kung David, då han blev överraskad i allvarliga synder, kunde vädja till Jehova: ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” — Ps. 51:7.
Det är passande att Guds ord ger rådet: ”Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.” ”Låt icke gossen vara utan aga [eller: tuktan]; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.” — Ords. 22:15; 23:13, 14.
På grund av att de kristna är behäftade med nedärvd ofullkomlighet och eftersom de brister i kunskap och erfarenhet, får de rådet att beredvilligt ta emot den disciplin eller tuktan som deras himmelske Fader ger dem: ”’Förringa inte tuktan från Jehova, ge inte heller tappt, när du blir tillrättavisad av honom; ty den som Jehova älskar, den tuktar han; ja, han gisslar var och en som han tar emot såsom son.’ ... Vi hade fäder som ... tuktade oss ... efter vad som föreföll dem gott, men han [Jehova] gör det till vår nytta, för att vi skall få del av hans helighet. Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebr. 12:5—11.
VARFÖR DET ÄR FÖRSTÅNDIGT ATT UTÖVA SJÄLVDISCIPLIN
Självdisciplin är det förståndiga handlingssättet, eftersom det gör det möjligt för en att ha ett rent samvete. Den som disciplinerar sig själv genom att vara samvetsgrann och grundlig i sina arbetsvanor, vare sig chefen ser på eller inte — ja, och oavsett om någon annan utom han själv och Gud någonsin kommer att veta skillnaden — kommer att ha tillfredsställelsen att äga ett gott samvete. — Kol. 3:23.
Detta gäller också om våra förhållanden till andra. Den som motstår frestelsen att låta undslippa sig ens små lögner kommer att ha ett bättre samvete än den som inte hyser några betänkligheter mot att säga osanningar som den lättare utvägen. — Ef. 4:25.
Samma sak måste helt visst sägas när det blir fråga om sexualmoralen. Det krävs självdisciplin för att man inte skall låta sinnet uppehålla sig vid orena ting, för att man skall sky pornografisk litteratur, motstå frestelsen att flirta eller leka med sexuell omoraliskhet. Men det är helt visst det förståndiga handlingssättet, eftersom man då kommer att kunna säga alldeles som aposteln Paulus: ”Jag har uppfört mig inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till denna dag.” — Apg. 23:1.
Jesus anbefallde ett handlingssätt av självdisciplin för oss, när han sade: ”Om din hand någonsin får dig att snava och falla, så hugg av den; det är bättre för dig att gå in i livet lemlästad än att med två händer i behåll gå bort till gehenna.” ”Om din fot får dig att snava och falla”, ”om ditt öga får dig att snava och falla”, gör då på samma sätt med dessa lemmar i din kropp. — Mark. 9:43—48.
Var och en av oss vet vilka hans individuella svagheter är. Andra kanske inte uppskattar vår fasthet i vissa angelägenheter, men vi själva vet var vi måste utöva självdisciplin för att behaga Gud. Aposteln Paulus gav oss ett gott föredöme, eftersom han var ”hårdhänt” mot sin egen kropp och ledde den ”som en slav”, för att han, sedan han hade predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skulle bli underkänd. — 1 Kor. 9:27.