En anspråkslös domare som ville vara säker
DET hände på 1200-talet före den vanliga tideräkningens början, omkring 200 år efter det att Mose efterträdare, Josua, hade dött. Platsen var Jisreels dal eller lågslätt i norra delen av det land som Gud hade lovat israeliterna.
Vad inträffade för så länge sedan som kan vara av intresse för oss i denna tid? En av Israels domare som hade en trupp om bara 300 man med sig jagade en fientlig här som uppgick till omkring 135.000 man på flykten.
Hur kunde något sådant inträffa? En viktig faktor var den här domarens fasta föresats att försäkra sig om att Gud var med honom.
Bibelns skildring av denna häpnadsväckande händelse finner vi i Domarboken, kapitel 6—8, och den börjar så: ”Och Israels barn gjorde det som var ont inför Jehovás ögon, och Jehová gav dem i midjaniternas händer, i sju år. Och Midjans hand blev stark över Israel.” (Dom. 6:1, 2, Åkeson) Om israeliterna försökte sig på att så säd, drog midjaniterna och strövskaror ur andra folk upp emot dem, ”överföllo dem och fördärvade landets gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i Israel, inga får, oxar eller åsnor”. — Dom. 6:4.
GUD UTVÄLJER ”DEN RINGASTE”
I sin förtvivlan ropade Israel ”till Jehová för Midjans skull”. (Dom. 6:7, Åkeson) Därför reste Gud upp som domare och räddare en man av Abiesers släkt (abiesriterna av Manasse stam), nämligen Gideon, Joas’ son. Medan Gideon i smyg tröskade vete i vinpressen, för att fienden inte skulle få syn på honom, visade sig en ängel för honom, som sade: ”HERREN [Jehova] är med dig, du tappre stridsman.” Häpen frågade han hur Gud kunde vara med Israel, eftersom folket befann sig i sådant trångmål. Då vände sig Jehova genom sin ängel till honom och sade: ”Gå åstad i denna din kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.” — Dom. 6:11—14.
Gideons gensvar, då han fick detta uppdrag från Gud, tyder på ett anspråkslöst sinnelag. Han svarade: ”Ack Herre [Jehova], varmed kan jag frälsa Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min faders hus.” Men Gud gav honom denna försäkran: ”Jag vill vara med dig, så att du skall slå Midjan, såsom vore det en enda man.” — Dom. 6:15, 16.
Gideon var likväl medveten om de svårigheter som var förbundna med att föra krig mot Midjan och vilka nationer som helst som kunde tänkas förena sig med midjaniterna. Han bad därför om ett ”tecken”, så att han kunde vara säker på att detta uppdrag verkligen kom från Gud. Han hämtade en offergåva, som bestod av kött, osyrat bröd och köttspad, lade kött och bröd på en berghäll och göt spadet över. Ängeln, Jehovas sändebud, rörde vid köttet och det osyrade brödet med sin stav. Då kom eld ut ur klippan och började förtära offergåvan, och därpå försvann sändebudet. ”Följaktligen fick Gideon klart för sig att det var Jehovas ängel.” — Dom. 6:17—22; v. 22 enl. NW.
Den natten satte Jehova sin utvalde domare på prov. Gud befallde honom att riva ner sin fars Baalsaltare, att hugga sönder Aseran, den heliga pålen som stod vid sidan av altaret, att på dess plats bygga ett altare åt Jehova och att på detta offra sin far Joas’ sjuåriga ungtjur (tydligen en tjur som ansågs helgad åt Baal). Den heliga pålen skulle användas till bränsle. Modigt tog Gideon emot detta uppdrag. Men av försiktighet utförde han det om natten. — Dom. 6:25—27.
När männen i staden vaknade nästa dag och såg vad som hade hänt, begärde de Gideons liv. Men hans far, Joas, ingrep och framhöll att om Baal verkligen var en gud, skulle han själv utföra sin sak. — Dom. 6:28—32.
OVANLIGA STRIDSFÖRBEREDELSER
I den bibliska skildringen heter det därpå att ”midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i Jisreels dal”. Gideon blev då beklädd med Jehovas ande. Han församlade abiesriterna för att dra ut i strid, och han sände omkring budbärare i hela Manasse såväl som till Aser, Sebulon och Naftali och uppmanade männen där att följa honom. (Dom. 6:33—35) De som fylkade sig kring honom uppgick till 32.000 man. Men fiendelägret bestod av omkring 135.000 man och var således Israel överlägset med 4 man mot 1.
I den situationen begärde Gideon att Gud skulle utföra två underverk, för att han åter skulle vara säker på att Gud skulle ge sitt stöd åt åtgärderna mot Midjan. Han begärde att den ull som han skulle lägga ut på tröskplatsen under natten skulle bli genomdränkt av dagg, under det att marken omkring den skulle förbli torr, och att ullen följande natt skulle förbli torr, fastän marken blev våt. Gud gjorde i båda fallen såsom han hade begärt. — Dom. 6:36—40.
När Gideon och hans här slog läger som en förberedelse för att möta fienden, gav Jehova en oväntad befallning: ”Folket, som har följt dig, är för talrikt, för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: ’Min egen hand har frälst mig.’ Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och är rädd, så må han vända tillbaka hem.” Lydigt satte Gideon dem på detta prov. Och vad blev följden? ”Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka, så att allenast tio tusen man stannade kvar.” (Dom. 7:2, 3) Styrkeförhållandet hade plötsligt förvärrats för Israel; det var nu 13 mot 1.
Därefter instruerade Jehova Gideon att föra de tio tusen man som hade stannat kvar ner till vattnet för ett ytterligare prov. Flertalet underlät att vara på sin vakt; glupskt lade de sig på knä och drack. Men 300 man förblev vaksamma; de böjde sig ner bara så mycket att de med handen kunde föra vattnet till munnen. Gud sade då: ”Med de tre hundra ... skall jag frälsa eder och giva Midjan i din hand.” (Dom. 7:4—7) På så sätt blev styrkeförhållandet 450 mot 1 till Israels nackdel.
Gud sade nu till Gideon att han, ifall han var rädd, tillsammans med en tjänare kunde göra en spaningstur till fiendelägret om natten. Han gjorde detta, och han fick då höra en man berätta en dröm för en annan man. Mannen hade i sin dröm sett en kornbrödskaka komma rullande in i midjaniternas läger och slå emot ett av tälten, så att det föll omkull. Den andre mannen utbrast då: ”Detta betyder intet annat än israeliten Gideons, Joas’ sons, svärd; Gud har givit Midjan och hela lägret i hans hand.” — Dom. 7:9—14.
Styrkt och uppmuntrad återvände Gideon till Israels läger och organiserade framryckningen mot fienden. Men hur skulle 300 man lyckas slå omkring 135.000?
JEHOVAS OCH GIDEONS SVÄRD!
Den försiktige domaren delade sina tre hundra män i tre hopar om hundra man i varje. På så sätt kunde man rycka an mot fienden på tre sidor. Åt var man gav Gideon en basun, en stor lerkruka och en fackla inne i krukan, och så sade han: När ”jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna, skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och ropa: ’För HERREN och för Gideon!’” (Dom. 7:16—18) Hur lyckades denna strategi? I den bibliska skildringen läser vi:
”Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och krossade krukorna, som de hade i sina händer. De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i basunerna och stötte i dem; och de ropade: ’HERRENS [Jehovas] och Gideons svärd!’ Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria och fly. Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.” — Dom. 7:19—22.
Den här strategin visade sig verkligen vara förödande! När männen stötte i basunerna, krossade krukorna, höjde facklorna och ropade, fick detta tydligen midjaniterna att tro att de var omgivna av en ofantligt stor här. Förmodligen fick de för sig att varje fackla representerade inte bara en enda individ, utan en hel trupp soldater. De greps av panik och tog till flykten, ja, ”den enes svärd” vändes rentav ”mot den andre” bland deras egna.
Gideon, som var fast besluten att i grund slå fienden, tillkallade nu hjälp från hela Manasse stam, från Asers, Naftalis och Efraims stammar. Dessa ryckte ner mot de flyende midjaniterna och skar av deras reträttvägar. Efraims män tog till fånga och dödade Oreb och Seeb, två midjanitiska hövdingar. — Dom. 7:23—25.
Därpå hände något som åter visar vilket gott sinnelag Gideon hade. Om detta läser vi: ”Efraims män sade till honom: ’Huru har du kunnat handla så mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till strid mot Midjan?’ Och de foro häftigt ut mot honom.” Den tappre domaren svarade dem emellertid med berömvärd blygsamhet: ”Vad har jag då uträttat i jämförelse med eder? ... I eder hand var det, som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?” Detta milda svar avvärjde alla vidare misshälligheter. — Dom. 8:1—3; Ords. 15:1.
Fastän tröttheten började bli besvärande, gick den modige domaren Gideon, tillsammans med sina tre hundra man, över Jordan för att förfölja de midjanitiska kungarna Seba och Salmunna. Under vägen begärde han bröd av männen i Suckot, men de överste i Suckot avvisade hans begäran och sade: ”Har du då redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar, att vi skola giva bröd åt din här?” Samma sak hände i staden Penuel. — Dom. 8:4—9.
Trots sina strapatser fortsatte Gideon och hans män med förföljandet. De spårade slutligen upp Seba och Salmunna och de soldater i deras här som ännu var kvar, omkring 15.000 man. Återigen visade sig den av Gud förordnade domaren vara ytterligt försiktig. Han ”överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger”, utan att vara på sin vakt. (Dom. 8:10, 11) Seba och Salmunna flydde, men Gideon tog dem till fånga och dräpte dem. — Dom. 8:12, 18—21.
Israeliternas uppskattning av Gideons fullständiga seger var så stor att de bad honom att bli den förste regenten i en ätt som skulle råda över dem. Men Gideon längtade inte efter något av den ståt och skapelseförgudning som följer med en kungavärdighet av mänskligt ursprung. ”Jag vill icke råda över eder, och min son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda över eder.” — Dom. 8:22, 23.
Sedan bad Gideon dem om guldsmycken, som hade tagits såsom byte. Av detta lät han göra en dyrbar efod, en prästerlig klädnad, kanske prydd med ädla stenar. Han hade säkert ett gott motiv, när han gjorde detta, och räknade kanske med att efoden skulle påminna om segern över Midjan. Men den visade sig bli en stötesten, för det heter att ”hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter den [efoden]. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.” (Dom. 8:27) Tydligen använde israeliterna den dyrbara klädnaden i förbindelse med något slag av falsk gudsdyrkan.
VÄRDEFULLA LÄRDOMAR FÖR VÅR TID
Den bibliska berättelsen om Gideon innehåller värdefulla lärdomar för människor i vår tid. Tänk till exempel på hur försiktig han var. Har du observerat att denne domare gång på gång ville få bevis genom underverk för att Gud gav honom sitt stöd? Detta vittnade inte om brist på tro. Det krävdes stor tro att visa sig villig att börja strida när styrkeförhållandet var 4 mot 1, för att inte tala om när det förvärrades till 13 mot 1 och, slutligen, 450 mot 1. Men fastän Gideon hade obetingad tro, ville han vara säker på att han hade Guds stöd i ett uppdrag som var omöjligt, mänskligt sett. Också sedan Gideon hade fått denna försäkran, gick han försiktigt till väga; han ryckte an när fiendens vaksamhet var som lägst.
Likaså finner sig de kristna i dag vara vida underlägsna i antal, när de jämför sig med en hel värld av människor som är fientligt stämda mot Jehovas sanna tillbedjare. (Joh. 15:18, 19) De som önskar behaga Gud i denna tid måste ständigt rannsaka bibeln för att vara säkra på att deras heliga tjänst stämmer överens med den och har Guds stöd. (2 Kor. 13:5) Liksom Gideon av försiktighet rev ner Baalsaltaret om natten måste de kristna vara ”försiktiga som ormar” och gå taktfullt till väga i sitt arbete med att vittna och göra lärjungar, ett verk som kullkastar religiösa osanningar. (Matt. 10:16; 24:14; 28:19, 20) De söker lägliga tillfällen och metoder som kan bana väg för det kristna budskapet, så att det gynnsamt kan påverka rättsinnade människor.
Gideons ödmjukhet kan ge oss en annan utmärkt lärdom. Skriften råder de kristna att utveckla samma inställning, så att de ”inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet”. — Fil. 2:3.
Dessutom är denna bibliska skildring profetisk. Domaren Gideon förebildar Kristus Jesus, som Gud ”har anförtrott all rättskipning åt”. (Joh. 5:22) Skriften förutsäger att Jesus, tillsammans med änglahärar, snart skall föra krig mot ”jordens kungar och deras härar”. (Upp. 19:11, 14, 19) Resultatet kommer att bli i överensstämmelse med den bön psalmisten bad, då han hänsyftade på Gideons räddningsaktion: ”Gör med dem, såsom du gjorde med Midjan. ... Låt det gå deras ädlingar, såsom det gick Oreb och Seeb, ... såsom det gick Seba och Salmunna, ... på det att människor må veta att du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.” — Ps. 83:10—19; v. 19 enl. NW.