Vad menade den vise mannen?

Vishet uppskattas inte alltid

Här i världen händer det ofta att det inte alls blir som man har väntat sig. Kung Salomo hade märkt detta och sade ungefär så här: De visa kan sakna föda och de som har kunskap befinna sig i onåd. (Pred. 9:11) En grundläggande orsak till detta är att människor ofta dömer efter det yttre i stället för efter de verkliga sakförhållandena.

Den vise kung Salomo har gett oss en tänkvärd illustration av detta, varvid han framställde något som tycktes honom ”stort”. Vi läser: ”Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort [”gjorde djupt intryck på mig”, New Berkeley Version]: Det fanns en liten stad [en mycket obetydlig ort] med få invånare [och följaktligen med få krigsmän till att försvara den], och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. Men därinne fanns en fattig man, som var vis [en man, som var fattig men vis, 1878; Åkeson]; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man.” (Pred. 9:13—15) Om det inte hade varit för denne fattige men vise man kunde staden ha fallit i händerna på en ”stor konung”. Nu visade det sig emellertid att den fattige mannens vishet var överlägsen kungens belägringsverk och trupper. Men i stället för att känna sig stå i skuld till den fattige mannen glömde människorna helt bort honom, när faran väl var över.

Av detta drog Salomo följande slutsats: ”Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver föraktad, och hans ord varda icke hörda.” (Pred. 9:16) Ja, om en människa inte intar en upphöjd eller bemärkt ställning, bryr man sig alltför ofta inte om hennes ord. Man fäster ringa avseende vid dem. Ibland handlar man — kanske som en sista utväg — enligt en fattig människas visa ord, men när krisen väl är över ger man henne ingen ära. — Jämför 1 Korintierna 1:26, 27; 2:8—11.

Vishet har likväl stort värde, och visheten blir sannerligen inte alltid ringaktad bara av den orsaken att den har en anspråkslös upprinnelse. Salomo fortsatte: ”De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste. Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.” — Pred. 9:17, 18.

Som den vise mannen påpekade här är det långt bättre och mera logiskt att lyssna till visa människors lugna, värdiga ord, hur stilla de än hörs, än att lyssna till de högljudda ropen från en ”dårarnas överste”, en styresman som skaffar sig folkligt stöd från undersåtar som i sitt beteende och handlingssätt visar att de har ett dåraktigt sätt att se på livet. Såsom det belystes i fallet med den fattige men vise mannen kan långt större fördelar uppnås med hjälp av vishet än med hjälp av krigsredskap. Men en enda som felar, en enda syndare eller dåraktig människa, kan ställa till omätligt bekymmer. Genom det felaktiga resonemang som en dåraktig människa kanske högljutt ger uttryck åt, eller genom sina usla gärningar, kan hon omintetgöra de bästa planer, förstöra ett samhälles rykte eller förslösa krafter och tillgångar. (Jämför 3 Johannes v. 9—11.) Visheten är sannerligen att föredra, också när människor underlåter att uppskatta dem som sitter inne med den.