En fullgod regering — kan det bli verklighet?
Har du hört någon säga om förhållandena i sitt land: ”Om vår grupp hade makten, så skulle vi kunna förbättra förhållandena”? Har du känt någon som störtat en regering och blivit styresman i sitt land? Här följer en berättelse av en man som gjort detta. Men, som du skall finna, insåg han så småningom att det inte är så lätt att införa en fullgod regering.
DET var den 25 oktober 1960. Det centralamerikanska landet Salvador skulle få en ny regering. Vår revolt började klockan 10 på kvällen.
En militär styrka omringade president José María Lemus’ privata residens och underrättade honom om att vi hade tagit makten. Han tog telefonluren men fann att förbindelsen var bruten — vårt folk hade tagit kontroll över nationella kommunikationscentralen.
Några kilometer därifrån på mitt kontor i El Zapote-fortet, mitt emot casa presidencial (presidentens officiella residens), underrättade jag snabbt de officerare som stod under mitt befäl om vad som var i görningen. Från kommunikationsrummet ringde jag sedan skyndsamt befälhavaren för varje militär enhet i hela landet. Jag förklarade vilka som redan hade ställt sig på vår sida och frågade: ”Är du med oss?” Bara en enda betydelsefull överste var emot oss. Jag påminde honom då om att vi kunde krossa honom. Så han hade inget annat val än att gå med på det som vi höll på med.
Jag var då näst högste befälhavare på El Zapote-fortet. Min chef, som inte heller stödde maktövertagandet, kom tillbaka vid midnatt. Men en av mina män, som vaktade ingången, rådde honom att gå hem. Förståndigt nog gjorde han det, och han kom inte tillbaka.
Klockan 6 på morgonen samlades alla befälhavarna och medlemmarna av vår nya regering på mitt högkvarter i fortet. Vår statskupp hade lyckats utan att något blod flutit. Händelsen firades med kanonsaluter, och radion underrättade folket om att en ny sexmannaregering — som vi kallade ”La Junta” — hade tagit makten. Det var en spännande tid!
VARFÖR VI STÖRTADE REGERINGEN
Salvador är det minsta och mest tättbefolkade landet i Centralamerika. En tidning kallade det på den tiden den ”mest industrialiserade och mest blomstrande av de centralamerikanska republikerna”. Vi ansåg att landet behövde en radikal förändring, en bättre regering, och andra höll med om det. Kort efter vårt maktövertagande hette det i New York Times för 5 november 1960:
”Till och med de som fruktar för vad som kan följa på störtandet av president Lemus håller med om att hans regim blivit alltmera diktatorisk och brutal och gjort sig förtjänt av både de moderatas och de liberalas hat.”
I överensstämmelse med dessa stämningar hette det i den förklaring vi utfärdade att Lemus hade ”överträtt lagarna, trampat på konstitutionen och de medborgerliga rättigheterna, begått illegala handlingar och skapat ett klimat av allmänt missnöje”.
Under hans regim hade demonstrerande studenter blivit skjutna på gatorna. Andra hade blivit torterade. Tidningarna rapporterade att kvinnor blivit våldtagna i fängelset. Vapen från mitt regemente hade använts som falska bevis vid arrestering av en man som anklagats för att ha för många vapen. Lemus hade också förklarat belägringstillstånd i landet.
Jag ansåg att ett militärt ingripande kunde lösa dessa problem och skulle införa bättre förhållanden. Du kanske bättre förstår varför jag ansåg detta, om du känner till något om min bakgrund.
MILITÄR BAKGRUND
Jag är född år 1925 och var det tredje av sju barn i en jordbrukarfamilj i Paraíso de Osorio i Salvador. När jag var 15 år påbörjade jag fyra och ett halvt års utbildning i Escuela Militar, vårt lands militärskola, och avlade min examen i juli 1945. Jag lärde mig den stränga disciplinen — att lyda och kommendera — som är tradition i de latinamerikanska arméerna.
Vid 19 års ålder blev jag officer, vid 21 år löjtnant och vid 25 år kapten. Jag reste till Mexico och studerade i tre år vid det landets krigshögskola, Escuela Superior de Guerra. Där fick jag lära mig hur man organiserar och leder militärutbildning.
När jag kom tillbaka till Salvador, sade man till mig: ”Vi behöver en infanteriskola.” Med bemyndigande att upprätta en sådan hjälpte jag därför till med att organisera Escuela de Armas, Salvadors infanteriskola. Det var år 1954. Längre fram, år 1958, organiserade jag Escuela de Artillería, Salvadors artilleriskola.
Jag var också observatör vid Förenta staternas 504:e fältartilleribataljon i Panamás kanalzon. Som adjutant hos Salvadors försvarsminister reste jag till Argentina, Brasilien, Chile och Panamá.
Som du ser hade jag en framgångsrik militär karriär bakom mig med många bedrifter. För tillfället var det därför helt naturligt för mig att mena att en militär förändring kunde åstadkomma en bättre regering i vårt land.
VÅR NYA REGERING
Jag hade blivit kontaktad av vänner — politiska ledare som ville störta Lemusregimen. Själv var jag inte politiker, men utsikten till politisk makt tilltalade mig. Jag hade höga ideal och menade att jag var hederlig nog för att kunna hjälpa till med att ändra en situation som behövde ändras. När jag samtyckte till att ingå i den nya regeringen, var det på det villkoret att jag fick helt fria händer att planera och genomföra den militära delen av statskuppen.
Vår regering skulle bestå av sex personer: Tre civila, två överstar och jag själv. Jag var överstelöjtnant, en grad lägre än överste, men min ställning i El Zapote-fortet gjorde mig strategiskt värdefull. I åtta månader arbetade vi på detaljerna. Sedan verkställde vi alltsammans kvällen den 25 oktober 1960.
Det var vår offentligt tillkännagivna avsikt att erkänna alla politiska partier, följa ett demokratiskt program, stanna kvar i västblocket och inneha makten bara fram till nästa presidentval. Vi trodde verkligen att vi kunde göra något för att förändra förhållandena i Salvador till det bättre.
Men det gick inte precis som vi hade tänkt oss. Kort efter det att vi kommit till makten ringde ärkebiskopen upp mig. Han sade att han ville tala enskilt med juntan och att samtalet skulle hållas hemligt.
Ärkebiskopen sade faktiskt till oss: ”Ni är en ny regering, och jag är i stånd att stödja den här regeringen från predikstolen. Då kan ni i gengäld stödja oss.”
Vi visste vad han talade om. Av de dokument vi hade tillgång till visste vi att de katolska religiösa institutionerna hade fått ekonomiskt understöd av den förra regeringen. Ärkebiskopen var uppenbarligen intresserad av att vår nya regering skulle fortsätta att ge kyrkan dessa förmåner.
Jag var katolik, men jag insåg att det inte var rätt att ge kyrkan sådana förmåner; det stred mot konstitutionen. De övriga medlemmarna av juntan var överens med mig. Vi sex vägrade alltså att ge kyrkan något ekonomiskt understöd. Ärkebiskopen blev tydligt upprörd och antydde att vi skulle få ångra vårt beslut.
Snart började en kampanj från kyrkans predikstolar. Prästerna försäkrade att vår regering var Castrovänlig och kommunistvänlig. Vi lät göra bandinspelningar av dessa tal, så vi visste vilka anklagelser som framfördes. Men vi menade att det skulle göra större skada än nytta att undertrycka den här kampanjen, eftersom kyrkan hade stort inflytande på så många.
HUR FÖRHÖLL DET SIG MED ANKLAGELSERNA?
Ganska snart påverkades vår regering ogynnsamt av detta. Det uppstod misstankar om vår politiska inriktning. Förenta staterna oroades av detta och avhöll sig från att ge oss sitt erkännande. Men vad visade fakta?
Så småningom visade sig anklagelserna från kyrkligt håll sakna grund, och Förenta staterna gav oss sitt erkännande. I New York Times för 1 december 1960 hette det:
”Tendensen att se kommunism och den nya lockelsen ’Fidelismo’ i varenda rörelse för politiska och sociala förändringar i Latinamerika är mycket farlig. ...
Juntans tre civila medlemmar är, trots de ogrundade anklagelserna för ’Fidelismo’, liberaler och demokrater. ... Alla sex männen har förbundit sig att följa ett demokratiskt program, och de är värda alla möjligheter att bevisa sin goda vilja.”
Trots denna upprättelse hade vår trovärdighet redan skadats mycket av kyrkans smutskastningskampanj. Men även andra krafter arbetade på att undergräva vår nya regering.
VÅRA FÖRHOPPNINGAR KROSSAS
Armén var inte nöjd med oss. Det hade varit vår avsikt att flytta ut armén ur den politiska bilden, men armén ville inte gå miste om sina särskilda privilegier. En annan grupp, som hade planerat en statskupp medan vi förberedde vår, erbjöd sig att låta armén få behålla sina privilegier och fick därigenom officerarna på sin sida.
De talade tydligen med befälhavarna för de olika militära styrkorna, precis som jag hade gjort. Den 25 januari 1961 kom en adjutant hem till mig och talade om att man hade bemäktigat sig kommunikationerna. Genast begav jag mig till casa presidencial. Mina män sade: ”Vi stöder dig — vi är redo att dö för dig.”
Men det är ju uppenbart att ingen av oss egentligen ville dö. Trots att området var omringat sprang jag över gatan till El Zapote-fortet, där officeren öppnade för mig. Jag började organisera försvaret. Man lydde mina order, och jag kände mig stark nog att stå emot den nya statskuppen.
En överste, en av mina vänner, sändes för att underrätta mig om att situationen var mycket allvarlig. Han sade: ”Om du kapitulerar blir det fred. Annars blir det strider här.” Med hans garantier om fred kapitulerade jag.
Jag fördes till den nya gruppens högkvarter, och det var slutet för juntan. Dess övriga medlemmar hade redan gripits. Jag hörde skrik och kulsprutesalvor på gatan. Tidningarna meddelade att många blivit dödade. En ung man lär ha använt sitt eget blod till att skriva på gatan: ”Libertad se escribe con sangre”, som betyder: ”Frihet skrivs med blod.”
Tre dagar senare befann jag mig i landsflykt. Jag stannade i Mexico till december och återvände sedan hemligen till Salvador. När jag kommit tillbaka, gav jag mig till känna och började arbeta på att upprätta en ny regering. I september året därpå blev jag uppmanad att lämna landet om jag inte ville bli dödad. På grund av det hotet kom jag till Förenta staterna den 7 oktober 1962.
ETT NYTT LIVS UPPFORDRAN
Vi slog oss ner i Los Angeles i Kalifornien. Vid 37 års ålder måste jag börja om ända från början. Sederna var helt annorlunda, och jag kunde inte tala engelska. Jag hade praktiskt taget inga materiella ägodelar. Jag hade bara min familj: min hustru María och våra fyra barn, Ruben 13, Miriam 11, Jorge 9 och Gustavo 7.
Den 2 november 1962, inom en månad sedan jag anlänt till Los Angeles, fick jag arbete på Bekins’ speditionsfirma som chaufförsbiträde. Jag bar fortfarande hat i mitt hjärta och en oerhörd hämndlystnad mot dem som störtat vår regering. Men jag insåg och godtog mitt omedelbara ansvar att försörja min familj. Jag arbetade därför hårt och levde fridsamt.
Följden blev att jag kom min familj närmare än någonsin tidigare. Jag insåg därför att den plötsliga förändringen på sätt och vis var en lycka i olyckan. Sedan hände något som förändrade mitt tänkesätt, ja till slut hela min personlighet. Mitt hat och min hämndlystnad började försvinna. I vårnumret 1972 av speditionsfirmans tidning Bekinews hette det om mig i en artikel med rubriken ”Lagerbiträdet som styrde en nation”:
”Han lärde sig både engelska och lagerarbete snabbt och bra. År 1969 blev han befordrad till magasinsföreståndare på Wilshire Boulevard i Beverly Hills i distriktet Santa Monica. ...
’Ruben’, säger distriktsföreståndaren Tom Fowler, ’har visat sig äga en kombination av effektivitet, artighet och gott humör, som bidragit till utmärkta kundrelationer. Det verkar som om alla som har att göra med honom tycker om honom, och att vi utnämnt honom till årets lagerman vittnar om hans gedigna arbetsprestationer.”
Bara några år tidigare kunde ingen ha sagt sådana fördelaktiga ord om mig. Jag hade varit både högdragen och omoralisk. Som militär befälhavare hade jag den prestige och makt som gav mig tillfälle att upprätta många omoraliska förbindelser. Mina tidigare upplevelser hade bidragit till ett sådant levnadssätt, precis som den radikala förändringen i min personlighet är en följd av helt andra upplevelser i livet.
RELIGIONENS INFLYTANDE
Jag hade varit katolik, precis som de flesta i Salvador, men det hindrade mig inte från att ha ett antal kvinnor vid sidan av min lagvigda hustru. Det är vanligt bland män i Latinamerika. Prästerna föregår ofta själva med dåligt exempel. Jag visste att en präst i Cojutepeque, där jag bodde, hade en kvinna. Det var allmänt känt. Han hade till och med söner med henne. ”Så varför skulle vi vara annorlunda än prästerna?” brukade jag tänka till min ursäkt.
Men det var inte bara prästernas sexuella omoraliskhet som fick dem att sjunka i min aktning. Det var också deras oetiska handlingar — ärkebiskopens försök att göra det där skumma ”avtalet” med vår nya regering var bara ett exempel på detta. Jag fick också reda på att ärkebiskopen hade diplomatpass — ett privilegium som han inte hade rätt till. När vi var vid makten, tog vi därför ifrån honom hans pass. Jag måste säga att jag inte hade någon större respekt för religionen på grund av vad jag såg inom den.
Men jag visste faktiskt ingenting om bibeln. Jag hade aldrig läst i bibeln. Jag hade inte ens ägt en bibel. Katolska kyrkan uppmuntrade aldrig till detta i Salvador. Jag hade studerat katekesen och hade tagit nattvarden. Och min mor hade lärt mig en del av kyrkans läror, till exempel påvens ofelbarhet, skärselden, helveteselden, treenigheten osv. Men ingen av dessa läror uppmuntrade mig att vilja lära känna mer om Gud. Så du förstår lätt varför religionen inte var någon viktig del av familjens liv sedan vi flyttat till Förenta staterna.
MIN SON PÅVERKAR MIG
Jag blev ganska överraskad en dag när Ruben, som då var omkring 17 år, frågade mig: ”Pappa, har du något emot att jag studerar bibeln?” En av hans skolkamrater studerade tillsammans med ett av Jehovas vittnen, och han hade talat med Ruben. Jag hade egentligen ingenting emot det. Ruben blev snart mycket intresserad av bibeln och började gå på Jehovas vittnens möten. Så småningom ville han bli ett vittne.
Det tyckte jag inte alls om. Jag ville att Ruben skulle börja läsa vid något universitet och ”bli någonting”. Men han ville använda sin tid till att dela med sig åt andra av sin nyfunna tro. Han stod fast i sin övertygelse, och jag började motstå honom kraftigt. Men vittnena rådde honom att lyda mig som hans far, och det gjorde han. Men ändå fortsatte han att använda ganska mycket tid till att predika.
Rubens uppförande började göra intryck på mig och gjorde mig nyfiken på hans nya religion. Jag kommer särskilt ihåg en händelse. Jag sade till Ruben att om en viss vän till mig ringde, så skulle han säga att jag inte var hemma. Jag blev förvånad — och därtill också imponerad — när han sade att hans samvete inte tillät honom att ljuga. Ruben brukade ta med sig vänner hem, och till slut tackade jag ja, när en av dem erbjöd sig att studera bibeln med mig.
BIBELN VERKAR FÖRNUFTIG
Det som gjorde intryck på mig var det förnuftiga i det som bibeln lär. Många av kyrkans läror, till exempel skärselden, helveteselden och treenigheten, tyckte jag aldrig var särskilt förnuftiga. Men nu började jag förstå att bibeln över huvud taget inte lärde om någonting sådant. Jag fann våra studier ytterst intressanta, särskilt när det gällde att diskutera praktiska ting som gällde styrelseskick och förvaltningen av jordens angelägenheter.
Med min bakgrund insåg jag behovet av en hederlig regering med makt att upprätthålla rättfärdiga lagar. Vi hade hoppats kunna ge Salvadors folk en sådan regering. Men nu blev det klart och tydligt för mig att människor helt enkelt inte är rustade att styra sina medmänniskor oberoende av Guds hjälp. Ja, bibeln har rätt när den säger: ”Det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jer. 10:23.
Är det inte ett faktum att alla mänskliga ansträngningar, oavsett hur välmenta de kan ha varit, aldrig har kunnat införa rättvisa och fred? Människor har försökt med detta i tusentals år; de har upprättat många olika slags regeringar. Men den ena människans goda avsikter omintetgörs av en annan grupp med andra idéer, och så blir orättvisan kvar. Som bibeln säger: ”Den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.” (Pred. 8:9) Men varför är det så?
En viktig orsak är människans ofullkomlighet. Inte nog med att människor blir sjuka och åldras, utan de är också benägna för stolthet och själviskhet, verkliga hinder för en fullgod regering. Genom att studera bibeln fick jag klart för mig varför människan är behäftad med denna grundläggande brist. Det beror på att den förste mannen och den första kvinnan gjorde uppror mot Guds styre och följaktligen förlorade sitt dyrbara förhållande till Gud. Detta ledde till ofullkomlighet och slutligen död, inte bara för dem själva, utan för alla deras efterkommande som ännu inte var födda. (Rom. 5:12) Men jag började också förstå ett annat skäl till att människans ansträngningar att styra sig själva har misslyckats.
Det första människoparet lockades av en annan rebell att göra uppror mot Guds herravälde. Denne rebell var en av Guds andesöner. För att avgöra de stridsfrågor som upproret väckt lät Gud denne ängel, som blev hans motståndare, få fria händer under en viss tid. Hans handlingsfrihet var så fullständig att bibeln kallar honom ”den här världens härskare”, och bibeln säger också att ”hela världen befinner sig i den ondes våld”. (Joh. 12:31; 14:30; 2 Kor. 4:4; 1 Joh. 5:19) Med tanke på detta övermänskliga inflytande förstod jag klart och tydligt varför till och med välmenande människor har varit oförmögna att åstadkomma en bra regering. Vad finns det då för hopp?
Det var här som bibeln verkligen började verka förnuftig. Redan som barn lärde jag mig bönen ”Fader vår”, i vilken Jesus lärde sina efterföljare att bedja: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:10) Medan vi studerade insåg jag att Guds rike var temat för Kristi predikande, ja temat för bibeln själv! Det blev uppenbart för mig att detta rike är en regering med Kristus själv som den främste regenten. Så småningom blev jag övertygad om att Guds rike är det enda hoppet om att vi skall få en fullgod regering över jorden. Men hur skall den här regeringen överta makten?
De allra flesta människor har inget verkligt intresse för Guds regering. De har blivit så förblindade att de rentav motstår den. Bibeln säger därför: ”Himmelens Gud [skall] upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra [mänskliga] riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Dan. 2:44.
Du kanske tycker att det låter långsökt; det tyckte jag också, när jag hörde det för första gången. Jag kunde helt enkelt inte tro att Gud verkligen skulle göra slut på alla jordiska regeringar och upprätta sin egen regering. Men ju mer jag studerade, desto förnuftigare blev den här bibliska läran för mig. Sedan var det något som övertygade mig om att den var sann.
EN SÄKER FRAMTID
Jag hade studerat tillsammans med Veron Long i omkring ett år, när jag till slut tackade ja till hans inbjudan att vara med vid ett möte i Rikets sal. Det gjorde intryck på mig att jag blev så varmt välkomnad. Jag blev förbluffad över att det inte fanns någon diskriminering. Det fick mig att vara med regelbundet.
Varför var de här människorna så endräktiga, lyckliga och fridsamma? Det dröjde ett tag, men sedan blev jag övertygad om svaret: De rättade sitt liv efter Guds lagar, de lagar som skall styra dem som lever under Guds rike. När Guds rike förintar alla nutida mänskliga regeringar, så är det dessa människor som Jehova Gud skall bevara för att påbörja ett nytt jordiskt samhälle med dem. — 1 Joh. 2:17.
Jag ville vara en del av den här endräktiga familjen av kristna. I augusti 1969 symboliserade jag därför genom vattendopet att jag överlämnat mig åt att tjäna Gud. Jag har haft glädjen att se hela min familj och en del släktingar i Salvador förena sig med mig i att tjäna vår kärleksfulle skapare, Jehova. Hur lycklig är jag inte över att ha lärt känna att hela jorden snart skall få en fullgod regering under Guds rikes styrelse! — Insänt av Ruben Rosales.
[Infälld text på sidan 9]
”Jag hörde skrik och kulsprutesalvor på gatan”
[Infälld text på sidan 11]
Bibeln säger: ”Det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg”
[Bild av Ruben Rosales på sidan 5]
[Bild på sidan 7]
”La Junta” — de sex män som utgjorde vår regering
[Bild på sidan 8]
Ärkebiskopen har ett privat sammanträffande med vår regerings medlemmar
[Bibeltext på sidan 11]
”Ty från Sion skall lag utgå och HERRENS ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk ända bort i fjärran land. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida. Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har HERREN Sebaots mun talat.” — Mik. 4:2—4.