I vår lilla portugisiska by utvecklar Guds ord kraft
Berättat av Eva Maria Carvalho
MIN bror heter Adam. Jag heter Eva. Jag skall berätta litet om min bakgrund, så kommer du att förstå varför min far gav oss dessa namn.
Min far föddes år 1879 i ett mycket konservativt katolskt samhälle ungefär trettio kilometer norr om Lissabon. Han var jordbrukare och fostrade upp nio barn. Han var en gudfruktig man.
Efter maten brukade far ofta be till Gud vid matbordet och tacka honom för den dagen. På grund av att far vägrade att lura och utnyttja andra kom han att kallas ”fattiglappen”. Och ändå, trots detta, fanns det ingen i samhället som var mer respekterad.
Far hade hört folk säga att Guds sanningsord fanns nedtecknat i en bok — bibeln. Jag minns att han sade: ”Det måste vara en mycket dyr bok; jag tror aldrig att jag kommer att kunna skaffa mig den.” Han hade hört att Adam och Eva var namnen på den förste mannen och den första kvinnan som Gud skapade. Det var i hans tycke ett gott skäl att ge min bror och mig dessa namn när vi föddes.
Far dog utan att någonsin ha sett en bibel. Jag minns honom som en god människa. Det lilla han kände till om Gud var betydelsefullt för honom. Detta tillsammans med det namn han gav mig har påverkat mitt liv oerhört mycket.
JAG SKAFFAR MIG EN BIBEL
Åren gick. Jag gifte mig och fick familj här i samma bergstrakter där jag växte upp. Vi bor i Serra de Alrote, en liten by med ungefär 35 gårdar. Men en tid arbetade min man i Lissabon.
En dag när han kom hem över veckoslutet berättade han för mig att en arbetskamrat hade talat med honom om bibeln. Han hade sagt att han kunde skaffa en för 25 escudos. Detta var ett tillfälle för mig att få lära mig något om just den bok som far så gärna hade velat ha.
Jag lyckades ta mig till Lissabon kort därefter och träffa den där mannen. Det var en fantastisk upplevelse då han besvarade mina frågor, den ena efter den andra, genom att visa direkt från bibelns blad. Mannen var ett Jehovas vittne, och han inbjöd mig vänligt till ett möte.
Sorgligt nog kunde jag bara åka till Lissabon ett par gånger, eftersom min man fick pension från sitt arbete år 1961 och sedan bodde hemma. Fastän jag hade skaffat en bibel och småboken ”Dessa goda nyheter om riket”, var det svårt för mig att förstå dem. Isolerad som jag var här uppe i bergen förlorade jag kontakten med Jehovas vittnen i många år. Så en dag kom min son, som hade gift sig och arbetade i Lissabon, hem med en bok som utgetts av Jehovas vittnen — Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.
När min son förklarade för sin hustru och mig några av Guds löften, som detta vittne hade talat med honom om, blev vi utom oss av hänförelse. Vi bad om namn och adress till det kvinnliga vittne som hade talat med honom. Men den enda upplysning han kunde ge oss var hennes förnamn, María Julia, och namn och nummer på den gata där han trodde att hon bodde.
VI FÅR KONTAKT MED VITTNENA
Med hjälp av denna vaga upplysning skrev vi ett brev till María Julia, och tänk, det kom fram, trots att adressen inte var hennes — den gällde en dam som hon studerade bibeln med! Så jag begav mig till Lissabon, och vilken underbar eftermiddag tillbringade jag inte med María Julia! Det var så hjärtevärmande att få höra bibelns sanningar förklarade.
Men Lissabon låg så långt från vårt hem i Serra de Alrote, särskilt som det på den tiden var dåligt med de allmänna kommunikationerna. Jag fick veta att den församling som låg närmast vårt hem fanns i Malveira, ungefär 23 kilometer längre bort. I maj 1969 åkte jag till Malveira för att träffa ett vittne och fick löfte om att någon skulle komma och besöka oss. Men det dröjde länge. Föga visste jag då hur flitigt upptagna de få vittnena där i trakten var med att ta hand om tjogtals intresserade människor, som alla var lika ivriga som jag att få ett eget bibelstudium.
SANNINGENS SÄD HÅLLS VID LIV
Under tiden ledde María Julia i Lissabon regelbundna bibelstudier per brev med Argentina, min sonhustru. Så ofta jag fick tillfälle brukade jag tala med våra många släktingar om hoppet om Riket. Ja, mitt exemplar av Paradisboken letade sig till slut hem till alla våra släktingar som bor här uppe i bergen. Min bror Adam och hans familj var nu också intresserade. María Julia satte i gång ytterligare brevstudier med fler och fler av våra släktingar.
Vi glömmer aldrig vår iver, när min sonhustru Argentina kom tillbaka från Lissabon i oktober 1969 med boken Sanningen som leder till evigt liv. Hon hade fått veta att alla som skaffade sig den boken hade rätt till en sex månaders bibelstudiekurs gratis. Sedan kunde personen i fråga själv avgöra om han ville handla i enlighet med den kunskapen. Den kvällen satt flera av oss och talade om vilken viktig angelägenhet detta var. Ja, vi stannade uppe hela natten, hopkurade runt fotogenlampan, och läste boken Sanningen nästan från pärm till pärm.
REGELBUNDNA MÖTEN ANORDNAS
Det var den 25 januari 1970 som ett vittne kom från Malveira till Serra de Alrote. Det var verkligen inte en plats som var lätt att hitta. Den enda vägen hit är en smal grusväg som ringlar sig upp genom bergen. Man kan inte se några hus från landsvägen, och på den tiden fanns det inte ens en skylt som visade att det fanns någon bebyggelse där. Men här uppe, gömd bland bergen, ligger vår lilla by.
När broder Basilio anlände, blev han mycket förvånad över att finna en liten grupp människor som verkligen hungrade och törstade efter bibelkunskap. Några av oss hade då hunnit ända till kapitel 16 i vårt studium av boken Sanningen. Det gjordes anordningar för regelbundna bibelstudier var fjortonde dag, eftersom det var en färd på sammanlagt 44 kilometer till och från hans hem, och han hade mycket att göra med många andra bibelstudier.
Efter några studier sade vi: ”Två veckor är en lång tid! Eftersom bensinen är så dyr, kan vi hjälpas åt att betala kostnaden. Då kanske vi kunde få ha vårt studium varje vecka!”
Det var Basilio gärna med på. Resultatet blev att de sju vuxna som var närvarande vid det första studiet alla överlämnade sitt liv till att tjäna Jehova och symboliserade detta genom att bli döpta den 16 maj 1971. På kort tid blev vårt bibelstudium ett församlingsbokstudium. Min sonhustru Argentina ledde nu sju egna bibelstudier varje vecka, många av dem med släktingar här uppe i bergen.
UTHÅLLIGHET GER RESULTAT
Det var emellertid inte alla släktingar som villigt accepterade det de fick lära sig. Min egen son, José Pedro, som är gift med Argentina, är ett typiskt exempel. Han ville först se sig om i världen och sedan slå sig till ro. Han tog därför hyra på ett handelsfartyg. En resa han gjorde till USA visade sig bli till verklig välsignelse. Han besökte Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.
Där fick han se hundratals unga män och kvinnor komma från tryckeriet på väg till Betelhemmet för att äta. Han sade för sig själv: ”Det här är verkligen någonting! Alla dessa unga människor är i min ålder, och de är upptagna och lyckliga i Jehovas verk.”
Ett vittne som kunde tala portugisiska visade honom runt i byggnaderna, och den anda han lade märke till bland Jehovas folk på Betel gjorde ett djupt intryck på honom. Kort därefter bytte han arbete, blev döpt och är nu biträdande tjänare i vår församling.
Evaristo, min sonhustru Argentinas bror, var mycket förbittrad över att vi talade med hans hustru om bibeln. När Argentina började studera med hans hustru, varnade han henne: ”Akta dig! Jag vill inte ha några problem med min hustru. Jag skulle vara mycket tacksam, om du slutade upp med att sätta griller i hennes huvud.”
Evaristos hustru talade med honom om Guds varning för en annalkande världsförstöring, liknande floden på Noas tid. (Matt. 24:37—39) Detta fick Evaristo att tänka på allvar, för som liten pojke hade han läst i bibeln om Noa och om hur det onda människosläktet tillintetgjordes i floden. Eftersom han var vid flottan och brukade resa en hel del, beslöt han att ta med boken Sanningen på en resa. Han skaffade sig också en katolsk bibel, så att han själv skulle kunna se om den lärde sådana dogmer som helveteselden, treenigheten och själens odödlighet. Han kontrollerade varje skriftställe som nämndes i boken Sanningen, och efter en månad var han övertygad om att Jehovas vittnen lärde sanningen. Resultatet var hänförande.
Evaristo började besöka mötena, när han hade permission. Strax innan han fick avsked från flottan började han ta del i predikotjänsten. Han döptes i september 1972 tillsammans med den andra gruppen från våra bergstrakter och tjänar nu som en nitisk biträdande tjänare i församlingen.
Min brorsdotters man, Antonio, var en stor motståndare till budskapet om Riket. Medan han tjänstgjorde i de väpnade styrkorna i Angola, började hans hustru skriva till honom och berätta om de underbara ting hon fick lära från bibeln. När Antonio fick reda på att hon studerade med vittnena, bad han om permission och anförde som skäl att han skulle åka hem och ”rädda” sin hustru. Men vilken överraskning väntade honom inte!
Alla hans anklagelser bemöttes lugnt med bibelns hjälp, och inom en månad var han också övertygad om att Jehovas vittnen lärde sanningen. Han återvände till Angola som en annan människa. Hans kamrater trodde att han hade blivit tokig, för han satt uppe till långt in på nätterna och läste. Alla deras ansträngningar att få honom att ta del i deras omoraliska förehavanden var förgäves. Antonio blev sedermera döpt, den 15 juli 1973, tillsammans med den tredje gruppen från den här trakten. Nu är också han en av våra biträdande tjänare.
FÖRFÖLJELSE
Under hela denna tid var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Portugal. När vi började hålla möten i byn, reagerade en del grannar mycket starkt och rapporterade vår verksamhet för GNR (Nationella republikanska gardet). En polis kom och besökte oss och sade att han visste att det regelbundet hölls möten i min sons hem. Han förbjöd oss att mötas där igen. När det var dags för nästa möte samlades vi som vanligt, men i mitt hem. Polisen underrättades och var snabbt på plats och fann oss allihop, medan vi höll på att studera bibeln.
Polismannen sade: ”Befallde jag inte förra gången att ni skulle upphöra med dessa möten?”
Jag svarade: ”Jo, ni sade att vi inte fick samlas i José Pedros hem. Nu är vi inte i min sons hem. Detta är mitt hem, ett annat hem.” Polismannen blev helt förbryllad och gick sin väg utan att säga ett ord.
Våra grannar var obevekliga i sitt beslut att hindra våra kristna möten. Vi förstod att det förståndigaste var att undvika onödig konfrontation. Så vi höll mötena på olika dagar, vid olika tidpunkter och i olika hem varje vecka. En gång efter mötet fann Basilio att de båda bakdäcken på hans bil var tomma. En noggrannare undersökning visade att de hade blivit punkterade på flera ställen.
Grannarna ville till varje pris få oss arresterade, och till slut gick de till huvudpoliskontoret för detta område i Loures. Kort därefter, en möteskväll, kom en GNR-jeep till vår by, åtföljd av femton beväpnade soldater i ett annat fordon. Av någon anledning hade vi hållit vårt möte en timma tidigare än vanligt den kvällen. Å, vad poliserna blev besvikna, när deras planer gick i stöpet! Vi såg många av våra grannar kika fram bakom byggnader i närheten, tydligtvis i ivrig väntan på sin seger. Till deras stora förtret fick poliserna ge sig av tomhänta.
Tiderna har förändrats här i vår lilla by. Grannarnas motstånd har ebbat ut. Bland våra familjemedlemmar och släktingar har Guds ord verkligen visat sig vara levande. Allt som allt är vi nu 28 vittnen för den högste Guden, Jehova; sammanlagt 41 personer är närvarande vid mötena, och vi har fem biträdande tjänare. Och allt detta i en liten by med ungefär 100 invånare! Ja, Guds ord har sannerligen utvecklat kraft här! — Hebr. 4:12.
[Bild av Eva Maria Carvalho på sidan 7]
”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ och ande, och leder och deras märg, och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter.” — Hebr. 4:12.