Laodicea — den rika staden
NÄRA Denizli i sydvästra Turkiet ligger ruinerna efter den forntida staden Laodicea. Staden, som först var känd som Diospolis och sedan som Rhoas, blev tydligen återuppbyggd på 200-talet f.v.t. av den seleukidiske härskaren Antiokus II, som gav den namn efter sin hustru Laodike. Eftersom Laodicea låg vid knutpunkten av de stora handelsvägarna i den bördiga dalen vid Lykosfloden, hade staden ett idealiskt läge. Vägarna sammanlänkade Laodicea med sådana städer som Efesus, Pergamus och Filadelfia.
Det var en mycket blomstrande stad, och en ganska stor judisk befolkning stod för en del av det välståndet. Någonting som visar hur rik staden var är att när landshövdingen Flaccus gav order om att konfiskera det årliga bidraget som var avsett för templet i Jerusalem, visade det sig uppgå till mer än 10 kilo guld. En annan sak som visar att det förhöll sig så var att invånarna i Laodicea kunde bygga upp staden utan någon hjälp från Rom, när den blev mycket svårt skadad vid en jordbävning under kejsar Neros regering.
Bank- och handelsväsende och hantverk bidrog till stadens rikedom. Laodicea var känt vida omkring för de svarta, glänsande yllekläderna som tillverkades där. Svart kan ha varit den naturliga färgen på en särskild ras av får. Eller också kan det ha varit på det sättet att Laodicea var berömt för det speciella svarta färgämne som framställdes där.
Förutom att Laodicea var ett centrum för bank- och handelsväsende och hantverk, utgjorde det sätet för en medicinsk läroanstalt. Eftersom Laodicea låg i det område som kallades Frygien, kan det därför mycket väl ha förhållit sig så att den ögonmedicin som kallades ”det frygiska pulvret” framställdes i den staden. Det är därför inte förvånande att dyrkan av Asklepios, läkekonstens gud, var någonting mycket framträdande i Laodicea.
Trots att Laodicea hade framgång kommersiellt sett, hade staden verkligen problem med sin vattenförsörjning. Staden hade inga varma källor, som var kända för sin helande förmåga, som fallet var med det närbelägna Hierapolis. Inte heller hade den ett uppfriskande kallvattenförråd, som det närbelägna Kolosse hade. Vattnet måste ledas till Laodicea från en källa som låg ganska långt söder om staden. Först måste vattnet ledas med hjälp av en akvedukt och sedan, närmare staden, genom kubiska stenblock. Man hade borrat hål i mitten av dessa stenblock och sedan cementerat ihop dem. Eftersom vattnet måste transporteras en sådan lång sträcka, var det med största sannolikhet ljummet, när det kom fram till Laodicea.
DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN I LAODICEA
Någon gång före år 61 v.t. bildades en kristen församling i Laodicea. Hur upprättades församlingen? Bibeln ger ingen särskild upplysning om detta. Men en kristen vid namn Epafras från Kolosse gjorde mycket för att befrämja de andliga intressena där. (Kol. 4:12, 13, 15) Det kan också vara så att aposteln Paulus’ verksamhet i Efesus kan ha gett resultat ända borta i Laodicea. — Apg. 19:10.
Mot slutet av det första århundradet kom de kristna i Laodicea att vara i ett mycket dåligt andligt tillstånd. Genom aposteln Johannes riktade Jesus Kristus detta budskap till dem: ”Jag känner dina gärningar, och jag vet att du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Således, därför att du är ljum och varken varm eller kall, står jag i begrepp att spy ut dig ur min mun. Därför att du säger: ’Jag är rik och har förvärvat rikedomar och behöver ingenting alls’, medan du inte vet att du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken, råder jag dig att av mig köpa guld, renat av eld, för att du skall bli rik, och vita ytterkläder, för att du skall bli klädd och för att din nakenhets skam inte skall bli uppenbar, och ögonsalva till att gnida in dina ögon med, för att du skall se.” — Upp. 3:15—18.
Det är värt att lägga märke till att Jesus Kristus tydligen utnyttjade de omständigheter som rådde i Laodicea för att illustrera vad församlingen behövde. Tydligtvis hade de kristna där liksom de övriga invånarna i staden del i det allmänna välståndet. Men andligt sett var församlingen fattig, blind och naken, även om den själv trodde att det förhöll sig annorlunda. Följaktligen var det inte det guld som bankmännen i Laodicea tillhandahöll, som församlingen var i behov av, inte heller de svarta, glänsande yllekläderna som tillverkades där på platsen, inte heller ”det frygiska pulvret” som framställdes av utövarna av medicin, inte heller det varma medicinska vattnet från de varma källorna i det närbelägna Hierapolis eller det kalla vattnet från Kolosse. Men vad församlingen i Laodicea verkligen behövde var det som motsvarade dessa ting i andlig bemärkelse.
För att bli rika i sin kristna personlighet var medlemmarna i den församlingen i behov av andligt ”guld, renat av eld”, vilket inbegriper en sådan tro som är av större värde än bokstavligt guld. (1 Petr. 1:6, 7) De behövde ”vita ytterkläder”, vilka representerade ett oförvitligt kristet uppförande och handlingssätt. (Upp. 16:15; 19:8) På grund av att de var blinda för bibelns sanningar och de kristna ansvarsuppgifterna, behövde de andlig ”ögonsalva”. Det var tid för dem att fatta ett avgörande och bestämt beslut när det gällde deras heliga tjänst, och följaktligen tid för att de skulle bli antingen stimulerande varma eller uppfriskande kalla och för att de skulle sluta upp med att vara ljumma i sin kristna verksamhet.
Vi som lever i dag kan dra nytta av de fina råd som gavs åt de kristna i Laodicea. Liksom de som bodde i Laodicea behövde vara på sin vakt emot att bli överdrivet påverkade av det materialistiska levnadssättet som rådde runt omkring dem, så måste också vi vara det. Genom att vidmakthålla ett sunt andligt synsätt kan vi undvika att komma i ett tillstånd som liknar det som vissa kristna i det rika Laodicea kom i. På så sätt kommer vårt liv att bli långt rikare — till välsignelse för oss själva och till Guds ära.