Jag finner något som är bättre än rikedom
Berättat av Shozo Mima
När jag år 1946 återvände till Kyoto i Japan, hade jag tillbringat fyra år i Manchuriet och Kina och där tagit del i striderna under andra världskriget. Jag var faktiskt lyckligt lottad — millioner andra kom aldrig tillbaka.
Vårt land var skövlat då jag kom hem. Hela städer låg i ruiner. Människorna var förvirrade och led av hunger. Man såg mödrar leta efter matrester till sina svältande småbarn. Samtidigt kunde de rika alltid köpa vad de behövde på ”svarta börsen”. Jag visste vad det innebar att vara fattig, och det ville jag inte vara med om igen. Att tjäna pengar blev därför mitt förnämsta mål i livet.
Men som ni kommer att få se fann jag någonting bättre än materiell vinning.
Min mor dog då jag var tre år, och jag fostrades upp av min mormor. Vi bodde på landet i närheten av Kyoto tills jag vid sexton års ålder slutade skolan. Jag tyckte inte något vidare om att gå i skolan, så jag beslöt mig för att hjälpa till i min fars lilla affärsrörelse som bestod av att sälja halmsaker, till exempel halmkassar, rep, mattor osv. Jag var kvar där tills Japan gick med i andra världskriget. År 1941 blev jag alltså inkallad, vid tjugo års ålder.
På den tiden funderade jag mycket över vad som händer med en människa när hon dör. Döden sysselsatte tankarna hos många av oss ungdomar, eftersom vi visste att de unga män som tog del i kriget sannolikt skulle komma att bli dödade. Jag tyckte att det var orättvist att gamla människor skulle få glädja sig åt livet, men att jag skulle behöva dö i min ungdom. Även om shintoismen var den förhärskande religionen i Japan på den tiden, hade den aldrig gett mig någon som helst andlig hjälp.
När jag kom tillbaka från kriget, gifte jag mig i enlighet med orientalisk sed med änkan efter min bror, som dödats i kriget. Hon dog kort därefter i tuberkulos. Min far följde då en annan japansk sed och arrangerade genom en mellanhand ett äktenskap med min nuvarande fru, Mitsue.
Det var skralt med min utbildning. Och jag undrade hur jag skulle försörja oss. Eftersom vi hade förlorat det mesta av våra materiella tillgångar under kriget, så var ekonomisk trygghet det enda som nu betydde något för mig, ja, att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag ansåg att uppfinningsrikedom och hårt arbete, och inte nödvändigtvis en god utbildning, var nyckeln till framgång. Med tiden startade jag en firma för att transportera lådor med färska grönsaker och frukt från odlingsområdet till marknaden.
Jag arbetade hårt både natt och dag för att försöka bygga upp firman. Och det började gå bra, även om jag inte blev så rik som jag hade hoppats på. Men då fick jag betala priset för det hårt uppdrivna tempo och den omänskliga press som jag utsatt mig själv för. Jag blev mycket sjuk och hamnade på sjukhus.
Min fru vårdade mig i veckor. Jag trodde min sjukdom var obotlig och att jag kanske skulle dö. Mina tankar började återigen syssla med döden och vad som händer när en människa dör.
KAN RELIGIONEN GE SVAR?
Jag vände mig till religionen för att få svar. Tidigare hade jag lärt mig en hel del om shinshu-buddism, så nu blev jag återigen intresserad av den. Buddismen lär att det finns en värld av odödliga andar och att alla som dör blir en del av den andevärlden. Den lär också att en del människors andar kommer att plågas i ”helvetet”.
Det trodde jag på, och jag var således övertygad om att människor har någonting odödligt, som lever vidare i andevärlden efter döden. Men jag ville få en försäkran om att detta mitt förmodade odödliga jag inte skulle hamna i något pinorum, utan skulle få åtnjuta en lycklig framtid efter döden. Till min stora besvikelse dog emellertid den som skulle lära mig shinshu-buddism, och jag kunde inte få de svar jag önskade.
Men jag fortsatte att söka efter vägen till frälsning genom att vara med på andra buddistiska möten. Jag gick också till några protestantiska och katolska kyrkor. Intressant nog fann jag att de i många stycken lärde detsamma som buddisterna, till exempel att en människa antingen tillbringar livet efter döden i ett brinnande pinorum eller åtnjuter frälsning i himmelen, beroende på hur hon har levat här på jorden. Men jag var inte nöjd med de svaren. Jag såg också själviskheten och girigheten inom dessa kyrkor, och jag slutade upp med att gå dit.
Under tiden jag var sjuk fick jag besök av Lois Dyer, en av Jehovas vittnens missionärer från Australien. Hon erbjöd sig att utan kostnad studera bibeln hemma hos oss, och jag accepterade villigt detta. Men allteftersom studiet fortskred förbyttes min glädje i ångest.
Framför allt därför att bibeln lär att människosjälen inte är odödlig. Lois läste sådana skriftställen för mig som Hesekiel 18:4, vilket lyder: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Åkeson) Jag blev arg när jag hörde detta, och jag försökte rentav sluta studera. Ibland verkade studiet också så svårt, och därför frågade jag: ”Varför måste man studera sådana här svåra saker för att vinna frälsning? Finns det inget lättare sätt?”
Lois förklarade att på grund av de lögner som den falska religionen i århundraden har undervisat om, så är missuppfattningarna djupt rotade i människors hjärtan. För att kunna skilja mellan sanning och villfarelse är det därför nödvändigt med noggrant studium. Hon sade också att det bara är sanningen som leder människor till evig frälsning.
När hon hade förklarat detta, började jag förstå att allvarligt studium var nödvändigt för att lära känna Guds sanning. Följande skriftställe i bibeln gjorde intryck på mig: ”Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt, då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna.” (Ords. 2:4, 5) Nu började jag finna glädje i bibeln. Det som vi studerade började få mening för mig, allteftersom vi undersökte de olika lärorna.
Jag förstod att det är sant att människor är själar och att själen dör vid döden, att de döda är omedvetna (Pred. 9:5, 10; Ps. 146:4), men att den allsmäktige Guden har makt att uppväcka människor till liv igen och att han säkert har lovat att göra detta. (Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15) Bibeln lär också tydligt att vår jord skall förvandlas till ett vackert hem och bebos av människor som lyder Gud. (Upp. 21:3, 4) Dessa läror i bibeln började göra djupt intryck på mig och påverka mitt liv.
Jag återfick snart mina krafter och började arbeta för att söka rädda min firma som höll på att gå utför. Men min syn på detta att bli rik, såväl som min uppfattning om buddismen, hade förändrats. Jag predikade nu för den buddistiske prästen om det som jag lärt från bibeln. Detta förargade min far, och han körde ut oss från sitt hem. Så vi gjorde om ett av rummen på kontoret i min firma och flyttade dit.
EN ANNORLUNDA MÅLSÄTTNING
På den tiden tog det en timme med spårvagn att komma till Jehovas vittnens mötesplats. Det var en offentlig lokal, ett litet förhyrt rum i japansk stil, omkring fyra gånger sju meter stort. I de angränsande rummen spelade människorna det japanska schackspelet, Go, eller lärde sig att använda kulram, och de kunde föra ett fasligt oväsen. Men uppriktigheten och entusiasmen hos dessa som var närvarande på mötet, däribland många ungdomar, gjorde djupt intryck på mig. Trots de distraherande faktorerna ägnade de sådan noggrann uppmärksamhet åt studiematerialet.
Jag kommer alltid att minnas den första åminnelsen av Kristi död som jag var med vid år 1955. Den kallas, som ni kanske vet, ”Herrens nattvard” eller ”Herrens kvällsmåltid”. (1 Kor. 11:20) Jag kom dit i sällskap med en annan som också studerade bibeln, och eftersom jag inte visste vad för slags måltid som skulle serveras, var jag iförd min bästa kostym och hade inte ätit någon kvällsmat. På hemvägen var vi båda mycket hungriga!
Sedan började jag vara med vid Jehovas vittnens kretssammankomster, som hölls varje halvår och varade två eller tre dagar. När jag var bortrest för att vara med på dem, brukade jag oroa mig för min firma. Men den lyckliga samvaron med dessa fina människor hade blivit viktigare för mig än att tjäna pengar.
Det verkade logiskt att om bibeln innehåller frälsningens väg, då måste det enda rätta vara att dela med sig av denna sanning till andra. Med tiden gjorde jag framsteg därhän att jag kunde hjälpa andra att studera bibeln i sitt hem. Mitt första regelrätta studium var med en målare. En kväll då jag gick hem snöade det ovanligt mycket, och frågor som dessa dök upp i mitt sinne: ”Varför skall jag göra detta så här sent på kvällen? Varför kan jag inte bara glädja mig åt min egen frälsning? Jag vet att arbetet är viktigt, men varför ...?”
Medan jag plumsade fram i snön bad jag till Jehova om detta. Så kom jag ihåg vad missionären hade sagt mig, då jag frågade henne om en enklare väg att vinna frälsning. Hon sade: ”Gud är kärlek, och själviskhet och hat kommer från djävulen.” Ja, de flesta människor är upptagna med den själviska strävan att bli rika. Men jag insåg att detta predikoarbete är någonting mycket osjälviskt; det är Guds arbete. Jehova önskar genom det församla människor som lyssnar och så fostra dem för frälsning.
Vid det tillfället förstod jag Guds kärlek mera helt och fullt, och även hur viktigt det arbete är som vi utför av kärlek. Den kvällen, då jag gick och lade mig, tackade jag Jehova av hela mitt hjärta för den insikt han gett mig. Den erfarenheten har jag fortfarande i färskt minne.
ATT FRAMGÅNGSRIKT TA ITU MED PROBLEM
Nu ökade motståndet från familjen och släkten såväl som från andra bekanta, först och främst för att jag inte tog del i sådant som ofta var av religiös karaktär, till exempel begravningar.
Min fru tyckte inte om de förändringar jag gjorde och ville skiljas. Det gjorde mig mycket upprörd. Men jag lyckades resonera med henne om det dåraktiga i att handla så. Senare började hon också studera bibeln. Jag var så lycklig då hon överlämnade sitt liv åt Jehova och 1957 blev döpt som ett Jehovas vittne.
Särskilt svårt var det att fostra upp våra båda unga flickor i den sanna kristendomen, för i vårt samhälle höll människorna styvt på att man bör fira okristna religiösa högtider, och våra barn fann sådant mycket lockande. Jag försökte lära våra döttrar varför speciella högtider och sedvänjor inte behagade Gud. På hemväg från våra kristna möten brukade vi repetera med dem vad de hade lärt sig, och ofta berömde jag dem, när de kom ihåg bra. Detta uppmuntrade dem att vara uppmärksamma. Min fru och jag var också mycket samvetsgranna med att söka leva som vi lärde och alltid föregå med gott exempel för barnen.
ETT BÄTTRE OCH LYCKLIGARE LIV
Det meddelades vid en sammankomst i Osaka år 1957 att missionärerna i Kyoto skulle flytta för att utföra andra uppdrag. Behovet av ”pionjärförkunnare” på heltid dryftades vid sammankomsten. Så jag började fundera över om jag kunde vara pionjär genom att planera min tid förståndigt.
När jag kom hem försökte jag mig på tillfällig pionjärtjänst och arbetade deltid i min firma. Jag anställde sedan en man för att sköta firman åt mig, medan jag var ute i predikoarbetet. Firman gick lika bra ett år senare som den hade gjort året innan. Så jag blev reguljär pionjär. Senare år 1964 beslöt jag mig för att sälja firman. Tack vare behållningen från försäljningen och genom att ta ett deltidsarbete vid en fiskodling har jag kunnat försörja min familj, och jag arbetar fortfarande som pionjär.
Jag har åtnjutit så många privilegier genom att följa Jesu råd: ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla i stället skatter åt er i himmelen.” (Matt. 6:19, 20) Ett av dessa privilegier var att en Rikets sal uppfördes på min egendom år 1965.
Det fanns bara tio Rikets förkunnare i Kyoto, då jag först började komma tillsammans med Jehovas vittnen, och de hade då sina möten i det lilla förhyrda rummet. Men nu finns det nio blomstrande församlingar med över 700 förkunnare och 96 pionjärer i Kyoto! Och det finns sex fina Rikets salar. All denna tillväxt av Jehovas tillbedjan har jag under de senaste 23 åren fått bevittna och ha en andel i.
En verkligt uppmuntrande, upplevelse, som jag aldrig skall glömma, var att få vara med vid det internationella konventet på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York år 1958. När jag redan första dagen såg dessa 180.000 människor församlade, förstod jag att Jehova Gud verkligen församlar människor ur alla språkgrupper och nationaliteter som sina sanna tillbedjare.
Det har varit särskilt glädjande att se den andliga tillväxten hos dem som jag studerat bibeln med. Några av dessa tjänar nu som pionjärer och hjälper så ytterligare andra att lära känna vägen till frälsning. Min fru har varit en trogen kamrat under alla dessa år, och regelbundet finner vi glädje i att tillsammans ta del i predikoarbetet. Våra båda döttrar är nu gifta, och båda har haft full andel i pionjärtjänsten.
När jag tänker tillbaka på den tiden, då mitt förnämsta mål i livet var att bli rik, så finns det ingen jämförelse hur mycket lyckligare jag varit sedan jag fick ett annat mål i livet. Det finns verkligen inget som kan mäta sig med den förnöjsamhet och tillfredsställelse som kommer av att använda sitt liv i vår store Skapares tjänst.
[Bild av Shozo Mima på sidan 24]