Rehabilitering av fångar — kan det lyckas?

”JAG anser mig fullständigt fri! Jag är fri från det mörker som förut höll mig fast.”

”Varje dag i mitt liv är lycklig.”

Dessa uttalanden kommer från två interner vid Iwahigs straffkoloni på Filippinerna. Båda är dömda för mord och har tillbringat många år i fängelse. Men de har funnit något som skänkt dem större glädje än någonting de ägde under sina tidigare år i frihet.

IWAHIGFÄNGELSET

Iwahigs fängelse- och straffkoloni — dess fullständiga benämning — skiljer sig från många andra fängelser. Den ligger på ön Palawan, den långa ö som sträcker sig i sydvästlig riktning ut i Sydkinesiska havet. Fängelset upptar 38.612 hektar och har utrymme för 5.000 interner. Dessa kallas emellertid colonos (sådana som bor i en koloni) i stället för fångar.

Inom större delen av fängelseområdet finns det inga höga murar eller hinder. Det finns inga beväpnade vakter, och många interner rör sig helt fritt. Somliga bär inte uniform. De flesta bor i kaserner och arbetar med att frambringa de viktigaste produkterna vid kolonin: ris, majs, kopra, timmer, rotting och en småväxt bambuart.

Dessa colonos får ett litet kontant penningbidrag varje månad, som de kan dryga ut genom att till exempel tillverka och sälja hantverksföremål. Några få, som visat sig vara pålitliga och som kan försörja sina familjer, har tillåtelse att ta in dessa i kolonin och låta dem bo där. Dessa familjemedlemmar bor i dubblettlägenheter; de får nödvändiga livsförnödenheter gratis och kan ägna sig åt jordbruk eller föda upp boskap som en hjälp att bekosta utgifterna.

Disciplinen upprätthålls, men colonos får större frihet när de visar sig pålitliga. Somliga tar även del i att sköta kolonin. Dessutom tillhandahålls undervisning inom olika färdighetsområden, och analfabeter får lära sig grunderna när det gäller att läsa, skriva och räkna. Fritidsaktiviteter är tillåtna, till exempel simning, olika tävlingsidrotter, musikprogram och utflykter, och på söndagarna kan en del religiösa möten få hållas.

Under årens lopp har Iwahig varit ett bördigt fält för Jehovas vittnen i fråga om att göra lärjungar. Men hur blev det då möjligt för Jehovas vittnen att börja med denna verksamhet?

PREDIKOVERKSAMHET INOM IWAHIGFÄNGELSET

Många personer har tagit del i denna verksamhet under årens lopp, och Domingo Obispo var en av de första.a Han avtjänade ett långt straff i Muntinlupafängelset nära Manila och började besöka möten som hölls i fängelset av en äldstebroder från Jehovas vittnen på den orten. Slutligen accepterade han det han fick lära sig från bibeln och blev ett vittne. Sedan, när han blev förflyttad till Iwahig, delade han med sig till andra av det han fått lära sig.

I ett annat fall gällde det en man som hade varit ett Jehovas vittne och som uteslutits ur sin församling på grund av dåligt uppförande. Han begick ett mycket allvarligt brott och hamnade i fängelse. I fängelset började han ångra sig, precis som kung Manasse långt tillbaka i tiden hade gjort. (2 Krön. 33:10—13) När denne man förflyttades till Iwahig, tog han slutligen kontakt med de äldste i den närbelägna församlingen i Puerto Princesa, och de kunde lägga märke till att hans ånger var äkta. Därför återupptogs han som ett Jehovas vittne, och han började predika i kolonin.

Ett annat exempel var den man som flydde från Iwahig. Han begav sig till en stad i Palawan och började leva som en vanlig människa. Ett Jehovas vittne predikade för honom, och den förrymde straffången trodde på det han hörde. Sedan började hans samvete oroa honom, och därför vände han sig till en äldstebroder i församlingen för att få råd. Vad skulle han göra?

Den kristne äldstebrodern gav honom råd grundade på aposteln Paulus’ ord i Romarbrevet, kapitel 13, vers ett. Han fick påvisat för sig att det var en kristens ansvar att betala tillbaka till kejsaren det som tillhör kejsaren. Åtföljd av några kristna vänner återvände han därför till kolonin och överlämnade sig. Nu är han en pålitlig fånge och har blivit utsedd till lärare för andra interner. Han utnyttjar denna ställning som en möjlighet att sprida budskapet om den sanna kristendomen.

De flesta av dem som nu blir vittnen i Iwahig har nåtts av den predikoverksamhet som utförts just inne i kolonin. En av männen fick traktaten Är detta allt vad livet ger? i sin hand. Förvånad över att finna Jehovas vittnen verksamma i fängelset samtyckte han till ett bibelstudium, där man använde bibelstudiehjälpredan Sanningen som leder till evigt liv. Mannen, som gav gensvar till det han fick lära sig, gjorde undan för undan sådana förändringar i sitt liv att han till sist var kvalificerad för det kristna dopet.

Att predika från hus till hus (eller från kasern till kasern) är förbjudet i kolonin. Emellertid företar man två gånger i veckan en ”generalräkning”, och vid dessa tillfällen samlar man ihop alla för att kontrollera att ingen saknas. Detta är de tillfällen som vittnena använder till att predika för sina medfångar. Bibelstudier hålls med dem under träden eller på läktaren vid fängelsegården.

På söndagarna tillåts också kristna äldstebröder från församlingen i Puerto Princesa att leda ett bibelstudium inom fängelset, varvid man använder tidskriften Vakttornet som bibelstudiehjälp. Intresserade personer inbjuds att vara närvarande. Tidigare hölls dessa möten i fängelsebiblioteket, men ledningen, som uppskattar det arbete som utförs av Jehovas vittnen, har nu gjort anordningar för att bygga en stor Rikets sal på kolonins bekostnad.

Myndigheterna har nyligen gett vissa colonos tillstånd att delta i kretssammankomster, som Jehovas vittnen håller utanför fängelset. De äldste från den närliggande församlingen tar på sig ansvaret för dessa personer, och internerna åtföljs av bara en obeväpnad vakt. De är klädda i civila kläder och bär inte handbojor. Vid var och en av de tre senaste kretssammankomsterna blev några av dessa män döpta. I maj 1977 blev två av de tolv som var närvarande döpta. De andra vittnena vid sammankomsterna är alltid glada över att få vara tillsammans med sina kristna bröder från Iwahig.

FRAMGÅNGSRIK REHABILITERING

Resultatet av Jehovas vittnens verksamhet har blivit en fullständig förvandling av vissa förhärdade brottslingar. Fastän det ofta är så att människor återvänder till sitt brottsliga liv sedan de lämnat fängelset, har många av dessa helt förändrats. De har ”tvättats rena”, som aposteln Paulus uttrycker det. — 1 Kor. 6:11.

Hur bestående förvandlingen kan bli kan exemplifieras med en man som frigavs och blev pionjär, som Jehovas vittnen kallar heltidsförkunnare, efter att ha avtjänat ett 15-årigt straff för mord. Andra som frigivits har gjort sådana framsteg att de blivit aktade äldste i den kristna församling de tillhör.

Målet för Iwahigs straffkoloni är framför allt ”återanpassning” snarare än ”straff”. Därför gläder sig medlemmarna i ledningen över de förändringar de lägger märke till hos de interner som blivit Jehovas vittnen. En fängelseinspektör utbrast: ”Jag önskar att alla interner här vore Jehovas vittnen!”

Den tillförordnade säkerhetsofficeren vid kolonin sade: ”Jag önskar att denna religion skall få många anhängare här, eftersom jag lagt märke till att jag kan se många goda ting i deras vanor och karaktärsdrag i samma stund som de blivit Jehovas vittnen.

Den där medlemmen ni har, Sanchez, han var den värste bråkmakaren här — han drack, han rökte mycket, och han var full av laster. Han var ett gissel för min rygg. Hur han hade mod att ändra på sig vet jag inte. Allt jag vet är att han blev ett Jehovas vittne, och sedan blev det så!”

VARFÖR DENNA FÖRÄNDRING?

Vad är det som får mördare, våldtäktsmän, mordbrännare och attentatsmän att ändra sig och bli människor med ett gott kristet levnadssätt? Enligt dessa människor själva är det den omdanande kraften i Guds ord och det goda umgänget med gudaktiga människor. En av dem påpekade att han hade fäst sig vid bibelns löfte om evigt liv och att Gud skall torka bort varje tår från ögonen på en lidande mänsklighet och även avlägsna sjukdom och död. (Joh. 5:24; Upp. 21:4) Eftersom han hade sett den dåliga sidan av livet, tilltalade dessa löften hans hjärta.

En annan framhöll att sann kristen broderlig kärlek existerar bland de interner som blivit Jehovas vittnen, och detta var något som verkat tilldragande på honom. Nu säger han att han önskar sträva efter att bli ”en god tjänare åt Jehova Gud”.

Andra sade att det var när de umgicks med Jehovas vittnen som de för första gången i hela sitt liv blivit behandlade som riktiga människor. Den sanna beskaffenheten i denna kärlek kan ses i ett fall med en intern i samband med att han skulle friges. Han sade att ”hans ögon fylldes av tårar”, därför att han måste skiljas från sina älskade kristna bröder.

Till och med i fängelset blir alltså bibelns kraft att läka hjärtan och förändra människor bevisad på ett dramatiskt sätt. När dessa människor, som blivit inspärrade för tidigare begångna överträdelser, kommer in i ljuset från Guds ord, upplever de den verkliga friheten som Jesus lovade, när han sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32) De är tacksamma för den kärleksfulla omtänksamheten från deras Gud, Jehova, som har låtit dem finna sann frihet och evigtvarande rehabilitering, medan de ännu befinner sig i fängelse. Du kommer att finna glädje i att läsa den följande levnadsskildringen, som en av dessa män själv berättat.

[Fotnoter]