Motgångar — hur vi övervann våra
Berättat av Marcelino Pitti
VID tjugotvå års ålder var jag ute för en hemsk olycka. Jag höll på att fiska tillsammans med mina kompanjoner. Vi använde kloratbomber, och en exploderade i händerna på mig. Mina kamrater försökte stoppa blödningen genom att snöra åt ovanför armbågarna. De förde mig till närmaste sjukhus, som fanns i staden David.
David är huvudstad i provinsen Chiriquí i republiken Panamá. För att komma dit måste man först färdas till häst i fyra timmar och sedan en lång väg med bil. Elva timmar efter olyckan kom jag fram till sjukhuset, medvetslös av blodförlust. Jag överlevde, men jag hade förlorat mina händer.
Min familj och mina vänner försökte samla ihop pengar åt mig, så att jag skulle kunna fara till Förenta staterna och få mekaniska händer. Men jag resonerade som så att om det var Guds vilja att jag skulle förlora mina händer — och det är det vanliga sättet att tänka hos vårt folk — då skulle jag fortsätta att vara utan. Jag gav Gud skulden för det som hänt. Om du visste något om min bakgrund, då skulle du lättare förstå varför jag kände det på det här sättet.
MIN BARNDOMS- OCH UPPVÄXTTID
Jag var det sjätte barnet av tolv. Vi bodde i den lilla staden Bugaba nära gränsen till Costa Rica. Visserligen bodde det några adventister i området, men allt utom den katolska religionen betraktades som ”ingenting för oss”. Man hade för sig att man kunde bli rubbad om man läste bibeln, och därför läste katoliker den helt enkelt inte.
När jag var barn hade min far mycket boskap, och vi hade en fin farm. Men så förlorade han allt. Så när jag var i tioårsåldern måste jag bidra till försörjningen genom att arbeta på små farmer.
Senare flyttade vi längre norrut längs Costa Ricas gräns. Det är ett utmärkt jordbruksområde här uppe i de svala bergstrakterna, i synnerhet passande för kaffeodling. Men så isolerat! Eftersom vägarna var få, var det svårt att frakta ner produkterna till marknaderna. Det var ett hårt liv, men genom att vara nöjda med det nödvändigaste kom vi till sist på fötter igen efter de materiella förluster vi lidit.
Vid nitton års ålder for jag hemifrån för att arbeta hos en annan man. Hans hustru var prenumerant på Vakttornet. Vi anställda karlar sov i ett rum under husbondens hus, och där kunde vi höra vartenda ord som sades en trappa upp. Då vi låg där i tystnaden i den mörka djungelkvällen, brukade jag höra hur frun läste ur Vakttornet för sin man i en eller ett par timmar så gott som varje kväll, och jag lyssnade spänt. Detta pågick i omkring ett och ett halvt år.
Fastän jag lyssnade uppmärksamt, förstod jag verkligen inte mycket. Jag hade ingen kunskap i bibeln. Så det enda jag kunde förstå genom mitt lyssnande var att det skulle komma någonting bättre och att det fanns en Gud som vi borde tjäna för att få vara med om detta. Vid den tiden hade jag ingen aning om vilken tidskrift hon läste eller varför den gavs ut.
FLER MOTGÅNGAR
Olyckan då jag förlorade mina båda händer inträffade inte långt härefter. Fram till dess hade mitt uppförande inte precis varit något att skryta med. Men efteråt släppte jag lös fullständigt. Jag drack mycket, spelade om pengar och levde sexuellt omoraliskt.
Ungefär två år efter olyckan började jag bo ihop med Eladia. Hon var flera år äldre än jag och hade redan tio barn. Hon hade en bibel, och jag började läsa den. Jag kunde förstå att praktiskt taget allting som jag höll på med var i strid med Guds vilja. Mitt samvete började oroa mig, men inte så mycket att det fick mig att lämna mitt tygellösa levnadssätt.
Jag var lycklig när Eladia födde min förste son. Men då inträffade en annan tråkig händelse som störde lyckan. Medan jag höll på att hjälpa en vän att frakta en del säd, blev jag biten av en giftorm. Blod började sippra ut genom porerna, och jag utsöndrade blod från njurarna, ändtarmen, magen och näsan. Efter tre dagar fick jag delirium. Till sist förlorade jag medvetandet, och då beslöt mina vänner och min familj att bära mig i en hängmatta till en plats varifrån jag kunde forslas till sjukhuset i David. Senare berättade de för mig att när jag bars i väg kom jag till halvt medvetande stundtals och bad då till Gud att inte låta mig dö i mitt syndiga tillstånd utan att ha fått veta mer om hans uppsåt.
Jag var medvetslös i arton dagar. Men slutligen stod det klart att jag skulle överleva. När jag lämnade sjukhuset var jag så svag att jag inte kunde gå själv. Framtiden tedde sig verkligen dyster. Jag hade en kvinna att ta hand om och de flesta av hennes tio barn och dessutom en åtta månaders baby. Men jag kunde inte ens klara mig själv! Under fyra månader kunde jag inte gå, så svag var jag. Men under Eladias ständiga och kärleksfulla omvårdnad återvann jag hälsan. Och återigen kom min underbara familj och mina vänner till undsättning och hjälpte oss med pengar.
EN KÄLLA TILL HOPP
År 1957 fick vi en son till, och Eladias hälsotillstånd krävde att hon fick medicinsk hjälp. Så hon beslöt att fara och skaffa medicin. Detta betydde två timmars gångväg genom den täta djungeln över gränsen in i Costa Rica. Där fick hon tag i en nicaraguansk apotekare, som hette Camilo Alemán. Han var ett Jehovas vittne, och vittnena höll regelbundet bibelstudier i hans hem.
Camilo talade med Eladia om sitt kristna hopp. Så när hon kom tillbaka hade hon inte bara medicin med sig, utan också andlig hjälp i form av bibelstudiehjälpredan ”Låt Gud vara sannfärdig”. Hon blev så intresserad att hon, trots att hon aldrig haft ett personligt bibelstudium, gick med fyra eller fem av barnen den två timmar långa vägen genom den ormrika djungeln till varje möte i apotekarens hem. Ibland följde jag med henne. Vår farm låg emellertid ganska långt från huset där vi bodde. Så jag brukade tillbringa det mesta av min tid där borta på farmen. Dessutom hade jag inte ändrat mina dryckesvanor, och jag skämdes över vad jag höll på med, nu då jag fick lära mig vad Gud kräver av oss.
Hur mycket fick inte min älskade kamrat lida för min skull! Hon måste arbeta för att hjälpa till att försörja barnen, medan det mesta av det jag tjänade gick till hasardspel, alkohol och andra kvinnor. Ibland kom jag hem våldsamt berusad. Av det hon fick lära sig visste hon att det inte var ärbart för oss att bara leva tillsammans utan någon egentlig äktenskapsförbindelse. Hon ville så gärna legalisera vårt äktenskap, men fanns det något hopp?
Eladia brukade bli så modfälld ibland att hon gick ut i djungeln alldeles för sig själv och grät. Hon kunde gråta i timmar och samtidigt be Jehova hjälpa henne ut ur denna hopplösa situation. Han var den ende hon kunde vända sig till. Det fanns inga vittnen i närheten.
En dag kom jag hem från farmen, berusad och utan pengar. Som vanligt kom mina små barn springande för att välkomna mig, i ivrig förväntan att få en liten present. Men den här gången hade jag ingenting till dem. Detta var en så hjärtskärande erfarenhet för mig att jag svor att jag aldrig mer skulle dricka mig drucken, och det har jag inte gjort heller. Jag beslöt på fläcken att jag skulle ändra mitt liv och tjäna Gud tillsammans med min trogna kamrat. Jehova hade hört hennes böner.
Utan dröjsmål for vi till Camilo Alemán, vittnet, i Costa Rica för att ta reda på vad vi skulle göra. Han föreslog att vi skulle skriva till Sällskapet Vakttornet i staden Panamá och fråga var det fanns vittnen på vår sida om gränsen. Men vi hade aldrig skrivit ett brev förut. Vi visste inte alls hur man gjorde det. Så jag beslöt att själv söka efter Jehovas vittnen genom att fråga alla jag kände. Till sist fick jag veta av en av mina kusiner att det skulle finnas vittnen i Concepción. Till den staden tar det sex timmar att komma, först på hästryggen och sedan med bil. Jag gjorde tre turer dit och frågade mig för hos folk på gatan och i parken, men jag fann inga vittnen.
VI FÅR DEN HJÄLP VI BEHÖVER
På min fjärde tur stod jag och pratade med den kusin som berättat för mig om vittnena, då han plötsligt sade: ”Där går ju en av dem!” Jag började genast följa efter henne. Hon måste ha blivit rädd när hon märkte att hon var förföljd av en man utan händer. Men när jag talade med henne och tiggde om hjälp, förstod hon att jag menade allvar. Hon var en av Jehovas vittnens missionärer och hette Dorell Swaby. Hon var så vänlig och hjälpsam. Hon skrev omedelbart till Sällskapet Vakttornet i staden Panamá och bad att någon skulle sändas till oss.
Den resande tillsyningsmannen, Dimas Alvarez, blev genast underrättad, och månaden därpå kom han. Men vad han fick gå igenom för att söka upp oss! Han skaffade sig skjuts på en liten lastbil en bit av färden. Men sedan råkade han ut för två häftiga skyfall och var genomsur inpå bara kroppen, när han hade högst en timmes gångväg kvar till vårt hus. Resten av den natten tillbringade han hos gränspolisen. När han äntligen anlände nästa dag var vi överlyckliga över att få ta emot hans hjälp och råd.
Vi fick veta att det i Panamá fanns en annan man, Nazario Batista, som hade studerat bibeln med vittnena i Costa Rica. Han hade blivit döpt för inte så länge sedan, så han förordnades att leda möten hemma hos oss. Vid slutet av denna första månad var det fyra i vår lilla grupp som tog del i predikoarbetet. Men Eladia och jag var inte bland dem, för vi var inte lagligen gifta.
Nu var vi ivriga att rätta till den saken! Tre månader senare, vid kretssammankomsten i David, var vi redo, inte bara att legalisera vårt äktenskap, utan också att framställa oss för dop i vatten som symbol av att vi överlämnat oss åt Jehova Gud för att göra hans vilja. Så lyckliga vi var! För första gången sedan jag förlorade mina händer kände jag att livet verkligen har en mening. Jag var villig att bli använd av Jehova på varje tänkbart sätt han kunde använda en man utan händer.
Med litet övning blev jag expert på att bära bibeln under armen och att vända blad i den med mina två stumpar. Jag blev väl förtrogen med att undervisa människor från bibeln i deras hem och från talarstolen.
MOTSTÅND SOM UPPHÖR
Min far hotade att ge mig, fullvuxna karln, stryk om jag inte gav upp den här nya religionen. Mina bröder gjorde också allt för att avskräcka mig. Men jag var övertygad om att jag funnit den enda sanna religionen, och jag var besluten att inte låta någonting slå ner mitt mod. Vår familj fortsatte att ha kristna möten hemma. Och efter ett tag kunde vi se frukten av vår ståndaktighet.
En efter en började de studera bibeln med oss — våra bröder, systrar, barn, föräldrar, svärföräldrar, barnbarn och kusiner. Snart var det många av dem som delade vår kristna tro och vårt hopp. Tre församlingar har bildats här nära gränsen mellan Panamá och Costa Rica, och det är medlemmar ur våra familjer som utgjort grunden.
Min bror Juan hade varit intresserad av adventisterna. Men sedan han studerat kapitlen om sabbaten och den mosaiska lagen i boken ”Låt Gud vara sannfärdig” blev han ett vittne. I flera år tjänade han som ”pionjär med särskilt uppdrag” — det vill säga han inrättade sig så att han kunde använda minst 140 timmar i månaden i predikoarbetet. På grund av hans arbete har flera nya församlingar bildats. Min bror Domingo är en hängiven kristen äldste, liksom min bror Eduviges också var. Men Eduviges blev för inte så länge sedan biten av en dödligt giftig orm och dog så gott som omedelbart. Min syster Carmen är pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin dotter.
Min far och mor, som är komna till hög ålder och som motstått oss så länge, blev ändå till slut övertygade om att vi hade funnit den enda sanna religionen. De är också överlämnade, döpta vittnen nu.
VERKLIG TRYGGHET OCH TILLFREDSSTÄLLELSE
För några år sedan förekom det en politisk revolution i Panamá. Många började fly över gränsen in i Costa Rica, och grannarna rådde oss att göra det också. Men jag sade åt dem att vi inte på något sätt var engagerade i politik och därför inte såg någon orsak att behöva fly. Vi vittnen stannade och förlorade inte våra gårdar, medan däremot de som flydde förlorade allt till gerillagrupper och till tjuvar.
Den största tillfredsställelsen för Eladia och mig är vetskapen om att vi kunnat hjälpa så många andra att få kunskap om Jehova Gud och hans uppsåt. I hennes familj vet vi av trettioen som är döpta och som gör Rikets budskap känt för andra, och i min familj finns det åtminstone trettiofem. Dessutom är det många fler släktingar som studerar bibeln med Jehovas vittnen och är med vid kristna möten.
Av våra närmaste släktingar är åtta kristna äldste och åtta biträdande tjänare i församlingarna; tre är pionjärer med särskilt uppdrag. Vi har inte längre mötena i vårt hem. I stället har vi dem i en fin Rikets sal, som vi byggt vid sidan av huset. Vi är regelbundet omkring sjuttiofem närvarande vid mötena här. Jag är övertygad om att kraften i Guds ord och Guds ande kan hjälpa en att övervinna de motgångar man möter i livet, hur stora de än är.