Bergspredikan — ”samla skatter ... i himmelen”
SEDAN Jesus hade gett råd om hur nödvändigt det är att sky skrymteri i samband med gudsdyrkan, började han tala om vilken snara materialismen är. Först sade han: ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl.” — Matt. 6:19.
Jesus kände utmärkt väl till den mänskliga benägenheten att lita till materiella ting som man samlar på sig. Han förmanade sina åhörare att ”sluta upp med” att göra detta, eftersom jordiska skatter inte har något bestående värde. Vare sig det gäller dyrbara kläder, pengar eller andra materiella ting, kan sådana värdeföremål, som man lagt på hög, lätt sjunka i värde. ”Mal” kan fördärva dyra tyger; ädla metaller kan påverkas av ”rost”. (Jämför Jakob 5:1—3.) Redan innan något tecken på förstöring kan märkas finns risken att man blir bestulen. I forna dagars Palestina brukade tjuvar bryta sig in och stjäla genom att hugga sig igenom husväggar, som var av jord eller murbruk.
Därför förkunnade Jesus vidare: ”Samla i stället skatter åt er i himmelen, där varken mal eller rost förtär och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl.” (Matt. 6:20) Man kan samla oförgängliga skatter genom att skaffa sig goda vitsord ”i himmelen” (dvs. hos Gud) för förträffliga gärningar. Fördenskull förmanade aposteln Paulus förmögna kristna ”att göra gott, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig, varigenom de tryggt samlar en skatt åt sig som en utmärkt grundval för framtiden, för att de skall kunna gripa fast tag om det verkliga livet”. — 1 Tim. 6:17—19; Tit. 3:8.
Som ett skäl till att man skall sky materialismen sade Jesus: ”För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt. 6:21) En människas ”skatt” är det som hon anser vara verkligt värdefullt. Vid detta fäster hon sitt ”hjärta”, sätet för sina motiv, önskningar och varma känslor. Om den skatt som stjäl en människas hjärta bara är sådant som den här världen kan erbjuda, kommer den att vara till skada för hennes förhållande till Gud, som kräver att vi människor skall tjäna honom med ”hängivet [fullständigt, NW] hjärta”. — 1 Krön. 28:9; Matt. 22:37.
För att hjälpa sina åhörare att sky materialismens snara framställde Jesus två liknelser. Han inledde den första med orden: ”Ögat är kroppens lampa. Om därför ditt öga är ogrumlat [eller: enkelt], kommer hela din kropp att vara upplyst.” — Matt. 6:22.
Det är mycket lämpligt att kalla ögat ”kroppens lampa”, eftersom ljuset når syncentrum i hjärnan tack vare ögonen. I stället för att ständigt skifta blicken för att söka fånga varje föremål, som kommer inom synhåll, är ett ”ogrumlat” eller, ordagrant, ”enkelt” öga inriktat på en enda sak. I figurlig mening är det så att det som en person ”kastar sina ögon på” — såsom något att ivrigt koncentrera sig på och låta tankarna sysselsätta sig med — detta påverkar hela hans personlighet. Om en människas främsta mål i livet är att göra Guds vilja, ”kommer hela” hennes ”kropp att vara upplyst”. I varje fas i livet kommer hon att återspegla sådan upplysning som förhärligar Gud och gagnar medmänniskor. — Jämför Ordspråksboken 4:18, 25—27; Matteus 5:14—16.
”Men om ditt öga är ont”, fortsatte Jesus, ”kommer hela din kropp att vara mörk.” (Matt. 6:23a) Det öga som är ”ont” inriktar sig med lystet begär på onda, felaktiga eller orätta, ting. (Observera Matteus 5:28; 2 Petrus 2:14.) För en människa som gör denna världens rikedomar till sin allra främsta strävan ”kommer hela” hennes ”kropp att vara mörk”. Ett sådant materialistiskt mål leder till ett orätt handlingssätt som vittnar om andligt mörker på alla områden i livet. ”De som är beslutna att bli rika”, skriver aposteln Paulus, ”faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begär, som snabbt drar ner människorna till undergång och tillintetgörelse. Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting, och genom att trakta efter denna kärlek har några villats bort från tron och har genomborrat sig själva överallt med många kval.” — 1 Tim. 6:9, 10.
Jesus påvisade hur allvarligt detta är, då han vidare sade: ”Om det ljus som är i dig i själva verket är mörker, hur stort är då inte det mörkret!” (Matt. 6:23b) Som de människor vi är har vi en medfödd ofullkomlighet. (Rom. 5:12) En människas tillstånd förvärras emellertid, om hon ställer in sina förmågor att vinna upplysning (det figurliga ögat) på ett felaktigt sätt. Lystet begär efter rikedomar befläckar hela ens tillvaro. (Ords. 28:20) ”Hur stort”, utbrast Jesus, är inte ”mörkret” hos dem vars kärlek till materialistiska skatter driver dem till att skjuta andliga angelägenheter åt sidan. — Matt. 13:22.
Därpå framställde Jesus en liknelse till: ”Ingen kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre.” — Matt. 6:24a.
De som lyssnade till bergspredikan var inte alls främmande för slaveri, som den mosaiska lagen innehöll regler för. (2 Mos. 21:2; 3 Mos. 25:39—46) En slavägare kunde förvänta att hans slav oreserverat skulle ge av sig själv. (Jämför Lukas 17:7—10.) Det kan vara av intresse att här framhålla att Mischna talar om de rättigheter som tillkom ”en slav, tillhörig medägare”, vilket anger att en slav ibland kunde lyda under två herrar. Beträffande Jesu ord i det här hänseendet läser vi i uppslagsverket Theological Dictionary of the New Testament:
”Matt. 6:24 och Luk. 16:13 förutsätter möjligheten att en slav har två ägare med lika stor del i honom och därför med lika stora anspråk på hans tjänster. Detta är en situation som kunde föreligga och faktiskt gjorde det. Ja, det fanns slavar som frigavs av en herre men inte av den andre, så att de var till hälften fria och till hälften slavar. I ett sådant tillstånd [av dubbelt slaveri] var det förstås praktiskt taget omöjligt för en slav att visa samma tillgivenhet för båda, i synnerhet som deras önskningar och intressen kunde variera mycket avsevärt. Jesus framställer detta på sina samtidas och sitt folks språk genom att säga att slaven kom att [älska] den ene husbonden och [hata] den andre, dvs. vara mindre fäst vid honom.”
Jesus klargjorde fullständigt vad han avsåg med denna liknelse, då han sade: ”Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” (Matt. 6:24b) Det här uttalandet fördömer inte innehavet av rikedomar utan betonar i stället att inga människor kan ”vara slavar” åt rikedomen och samtidigt ge Gud den odelade hängivenhet som han kräver. En människa som i sanning älskar Gud och önskar tjäna honom på ett godtagbart sätt måste verkligen ”förakta” det slaveri som blir en följd av att man gör skatter på jorden till sitt främsta mål i livet.