Synpunkter på blodtransfusion

MÅNGA människor har lagt märke att en trosuppfattning, som är utmärkande för Jehovas vittnen, har att göra med blod.

De flesta kyrkosamfund tiger om detta, men Jehovas vittnen tvekar inte att påpeka att Guds ord befaller sanna tillbedjare att ”avhålla [sig] . . . från blod”. (Apg. 15:28, 29; 1 Mos. 9:3, 4) Som det framhålls i broschyren Jehovas vittnen och frågan om blodet utesluter detta att man tar emot blodtransfusioner. Broschyren ger också medicinska bevis för att denna religiösa ståndpunkt är medicinskt acceptabel. I så gott som alla fall kan den behövliga operationen utföras utan att man tillför blod, om kunniga läkare effektivt använder godtagna alternativa behandlingsmetoder.

Är det svårt att acceptera detta påstående om vad som är medicinskt möjligt? Somliga tycker det. Men lägg märke till vad som sägs i juninumret 1978 av Amerikanska kirurgsällskapets tidskrift Bulletin (Årg. 63, nr 6).

Detta nummer behandlade ämnet ”Kirurgins etik, moral och religion”. Det innehöll artikeln ”Kirurgisk etik: något mer än god vetenskap”. Den var skriven av dr J. E. Dunphy, som har betecknats som ”en av den amerikanska medicinens gamla veteraner”. Han är professor emeritus i kirurgi vid medicinska fakulteten vid University of California i San Francisco. Doktor Dunphy sade:

”Jag tror inte att det räcker med god vetenskap. För några år sedan sade lord Hunt i ett föredrag inför kungliga läkarsällskapet i England: ’Tro och religion står varandra mycket nära. Jag tror inte att man framgångsrikt kan verka som läkare, eller lyckas med något annat heller för den delen, och leva ett fullödigt och nyttigt liv utan att man har tro på något som man kan grunda tankar och handlingar på. ... Allt som ökar en patients religiösa tro eller tro på sig själv, på sin behandling eller på sina läkare är mödan värt och bör uppmuntras.’”

Sedan kom dr Dunphy in på frågan om Jehovas vittnen och blodtransfusion. Han sade:

”Vi har haft åtskilliga patienter på vårt sjukhus under de senaste 12 åren som varit Jehovas vittnen, och vi har opererat dem utan att ge blodtransfusion. Jag kan ta fel, men jag kan inte komma ihåg en enda patient som dött på grund av att han inte fått blodtransfusion. Däremot har det hänt att sådana patienter förlorat ganska mycket blod under dagens lopp.

Jag blev fascinerad när jag fick tag i en rapport som just publicerats av [hjärtkirurgen] Denton Cooley. Han berättade där om mer än 500 stora hjärtoperationer på Jehovas vittnen som utförts utan blodtransfusion, och antalet dödsfall uppgick inte till mer än 5 procent. Siffrorna är jämförliga med hans siffror beträffande patienter som fått tillräckliga blodtransfusioner.”

Doktor Dunphy sade slutligen: ”Blodtransfusion får utan tvivel kirurgen att känna sig bättre till mods, men det kanske inte får patienten att må bättre. Kanske har vi alla en tendens att ge blodtransfusion för att göra det lättare för oss själva. Jag anser att när vi har att göra med ett Jehovas vittne, så gör vi väl i att ta hänsyn till hans ståndpunkt.”

I Bulletin gavs också dr Dunphys svar, då han blev tillfrågad vad man skall göra, om en patient som är ett Jehovas vittne börjar blöda efter operationen och plasmaersättningsmedel utan blod inte gör någon verkan.

”Jag tror att jag skulle uppmana patienten att ändra sig och ta emot en blodtransfusion. Men jag vill också framhålla att om en patient — och nu talar jag om den direkta operationen ... — om patienten inte mår bra och det verkar som om han har blödningar, så är en blodtransfusion ändå inte det rätta för honom. Det rätta är en operation för att stoppa blödningen. Om man skyndar sig, tror jag att man fortfarande kan rädda patienten. Det är därför jag säger att jag inte kan komma ihåg en enda patient jag har haft som dött av ihållande blödningar, därför att han var ett Jehovas vittne. ...”

Från ett helt annat håll kommer en intressant berättelse om ett fall då man opererade utan att ge blodtransfusion. En mor i North Carolina i USA skrev nyligen till Sällskapet Vakttornet:

”Min nioåriga dotter Jill genomgick en sällsynt och riskfylld nervoperation i ryggraden och samtidigt en ortopedisk operation för att korrigera en böjning av ryggraden. Jag vill gärna återge händelseförloppet som ledde fram till det strålande resultatet.

Jill föddes med en halvkota och ett revben för mycket, vilket fick ryggraden att luta. Hon drabbades därför av medfödd skolios, dvs. sidoböjning av ryggraden.

Det är många barn som lider av skolios. Sjukdomen kan ofta behandlas framgångsrikt med hjälp av en stödkorsett. Men eftersom de medfödda fallen är svårare att behandla, blir det ofta nödvändigt med en operation. Det rekommenderas att man opererar, när ryggraden böjt sig 30 grader från normalläget. Böjningsprocessen kan vara mycket långsam men kan sedan plötsligt accelerera. När Jill var sju år hade ryggraden långsamt böjt sig 12 grader från normalläget. Två månader efter rutinkontrollen uppgick böjningen till 26 grader. Och en månad senare var den 34 grader. Jill behövde omedelbart en ortopedisk operation.

Den ortopediske kirurgen, som haft hand om Jill sedan hon var fyra år, talade om för min man och mig att patienten förlorar en liter blod i timmen under en sådan operation. Operationen skulle ta minst fyra timmar. Jill skulle med andra ord förlora allt blod hon hade i kroppen. Han sade: ’Ingen kommer att hjälpa er.’ För att förhindra att ryggraden böjdes ännu mer satte han en stödkorsett på Jill.

Medan hon var inlagd på sjukhus för denna åtgärd tog man ett rutinmyelogram [en röntgenbild av ryggraden]. Men det som myelogrammet utvisade var inte någon rutinsak. Det visade sig att en benskärva höll på att tränga in i det inre av Jills ryggrad. Den skulle mycket väl kunna skada nerverna och måste hållas under noggrann uppsikt.

Men vår läkare satte sig i förbindelse med kolleger på detta område. Tack vare hans omtänksamhet kunde vi därför bege oss till en kirurg, som menade att han kanske skulle kunna hjälpa Jill. Det var dr B— vid Dukeuniversitetets läkarcentral i Durham i North Carolina. Det blev ett uppskakande besök.

Doktor B—, en ortopedisk kirurg, såg tecken på att benskärvan hade börjat förlama Jills högra ben. Den hade börjat skära av ryggmärgen! Om Jill inte blev opererad skulle hon bli förlamad från midjan och nedåt. Operationen innebar sådana risker att Jill skulle kunna förlora kontrollen över alla kroppsfunktioner nedanför midjan.

Dr B— ordnade med en neurokirurg, dr O—, och försäkrade att operationen kunde och skulle utföras utan blodtransfusion. Han sade att nervoperationen inte skulle bli så långvarig, och om Jill tycktes klara sig bra, skulle han fortsätta och korrigera ryggradens böjning. På så sätt skulle Jill bara behöva opereras en gång.

Tidigt på morgonen den 9 juni 1977 avlägsnade dr O— benfragmentet. Det tog ungefär en och en halv timme. Sedan utförde dr B— den ortopediska operationen. Den tog fyra och en halv timme. Efteråt talade han om för oss att Jill bara hade förlorat omkring tre deciliter blod: ’... ingenting att tala om. Sex timmars operation, och hon lider inte ens av blodbrist!’

Men vi hade ännu inte fått den rapport som vi oroade oss mest för. Inte förrän Jill vaknade på konvalescentavdelningen och dr O— kunde pröva hennes nervreflexer skulle vi få veta om hon blivit förlamad eller ej.

Så — efter tre timmars outhärdlig väntan — slogs sjukhusdörrarna plötsligt upp. Doktor B— kom med stora steg genom hallen med rocken flaxande kring benen och armarna högt över huvudet. Han gjorde segertecken med fingrarna! Innan han hade sagt ett ord visste vi att Jill hade klarat sig.

Jill stannade på Dukeuniversitetets sjukhus i arton dagar. Jag kan inte nog kraftigt betona hur fint personalen vid Dukesjukhuset samarbetade med oss och stödde oss när de gav henne vård. Hon tillfrisknade snabbt. För att ryggraden lättare skulle läka ihop och få stöd måste Jill ha gipskorsett (ungefär som en sköldpadda) i sex månader.

Nu har Jill fått ta av sig gipskorsetten. Hennes rygg är rak och fin, och det är nästan ingen verksamhet hon inte kan ta del i. Under årens lopp har Jehova gett henne styrka att uthärda smärta och modigt underkasta sig omfattande operationer. Vi ser henne gå nu, och vi känner vördnad.”

Sådana här uppmuntrande medicinska upplysningar kan hjälpa oss att ta större hänsyn till vad människans skapare säger om blodet.