Frågor från läsekretsen

● Jag undervisar en kvinna i bibeln, och hon anförtrodde mig nyligen att hon förut har snattat i butiker. Måste hon försöka lämna tillbaka allt hon stulit eller rentav själv gå till polisen, innan hon kan anses lämplig att bli en döpt kristen?

Människor i sådana belägenheter måste själva, i överensstämmelse med det egna samvetet, avgöra om de skall ta något av dessa steg innan de blir döpta.

Bibeln försäkrar oss om att Guds vilja är ”att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. I det syftet sände Gud sin Son som en motsvarande lösen. (1 Tim. 2:4—6) Jesu blods renande förtjänst är tillgänglig för människor som har fört ett ytterst ogudaktigt liv eller gjort sig skyldiga till allvarliga synder, innan de lärt känna bibelns sanning, ångrat sig och vänt om.

Det faktum till exempel att medlemmar av det judiska samhället i Jerusalem år 33 v.t. stödde sina religiösa ledare, då de krävde att Jesus skulle dödas, innebar inte att de aldrig kunde bli kristna. På pingstdagen sade aposteln Petrus till många av dem: ”Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” Ja, de hade åtminstone någon skuld i det mordet. De kände ett hugg i hjärtat, och de frågade: ”Vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt.” — Apg. 2:36—38.

På liknande sätt var det med Saulus, som ”andades hot och mord” mot de kristna och som var vittne till mordet på Stefanus och gav sitt bifall åt det. (Apg. 7:58; 8:1; 9:1; 22:20) Saulus, som är mera känd såsom Paulus, tillstod längre fram: ”Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare. Av dessa är jag den främste. Men ... barmhärtighet visades mig.” — 1 Tim. 1:15, 16.

Man kan emellertid fråga sig, om en person måste försöka göra brott eller synder ogjorda som han gjorde sig skyldig till innan han tog emot kristendomen.

Man skulle kunna påminna sig att det under den mosaiska lagen krävdes ersättning och gottgörelse vid tjuvnadsbrott. Om en israelit till exempel stal en oxe, en ”tjur” (NW), och blev ertappad, skulle han lämna den tillbaka och skulle ge ett djur till, så att ägaren fick gottgörelse för djurets tjänster, som han gått miste om. — 2 Mos. 22:1, 3—9.

Man skulle också kunna hänvisa till Lukas’ skildring av vad som hände med Sackeus, som var förste uppbördsman i Jeriko och som tydligen hade använt tvivelaktiga metoder för att framtvinga pengar och blivit rik på det sättet. När Sackeus hade rönt välvillig uppmärksamhet från Jesus, sade han: ”Vadhelst som jag har utpressat av någon genom falska anklagelser ger jag nu tillbaka fyrdubbelt.” Jesus uttryckte sig gillande om detta uppriktiga gensvar som vittnade om tro och sinnesändring, då han sade till Sackeus: ”I dag har frälsning kommit till detta hus. ... Människosonen har nämligen kommit för att söka upp och för att rädda det som var förlorat.” (Luk. 19:1—10) Sackeus kunde av allt att döma — tack vare skriftliga uppgifter om betalda skatter — räkna ut precis vad han var skyldig, och han hade medel att betala tillbaka med. Även om staten inte anklagade honom för utpressning, drev hans samvete honom att söka betala tillbaka vad han hade vunnit genom utpressning.

Det är emellertid värt att lägga märke till att den lag vi finner i 2 Moseboken 22:1, 3b—9 gavs åt israeliterna, som stod i ett överlämnat förhållande till Gud. Och Sackeus var redan en ”Abrahams son”, av vilken man kunde kräva att han skulle följa bibelns höga normer; hans återbetalning var ett tecken på att han ångrade att han hade handlat annorlunda. Men hur förhåller det sig då med en människa som just nu håller på att lära sig Guds normer och som tidigare har syndat eller haft del i brott?

I själva verket är det så att människor nu för tiden enligt Skriften inte är pliktiga att följa den mosaiska lagen, föreskrifterna i 2 Moseboken 22:1, 3b—9 inbegripna. (Rom. 6:14) Och de kristna grekiska skrifterna antyder inte att Gud skulle kräva av en människa att hon skall göra alla sina synder och brott i det förflutna om intet, innan hon kan bli döpt.

Vi kan belysa detta med fallet med Onesimus, som omnämns i bibelboken Filemon. Han hade varit slav i Kolosse men flytt därifrån. Det var en brottslig handling, som gjorde honom till en förrymd slav (latin: fugitivus). Somliga har också den uppfattningen att Onesimus kan ha bestulit sin herre för att kunna fly till det avlägsna Italien. I Rom kom han i förbindelse med aposteln Paulus och blev en döpt kristen. Paulus krävde inte att Onesimus, innan han kunde bli döpt, skulle överlämna sig åt myndigheterna för att bli straffad; han begärde inte ens att Onesimus först skulle vända tillbaka till den man, vars slav han var, även om Paulus — någon tid efter det att Onesimus blivit en kristen — uppmanade honom att återvända, och han var då villig till detta.

En person som tar emot bibelns budskap i denna tid kan likaså förut ha begått något brott, kanske rentav är efterlyst för det, är en rymling. Bibeln framhåller att han måste ”ändra ... sinne” och vända om ”för att få” sina ”synder utplånade”. (Apg. 3:19) Det är uppenbart att detta innebär att han helt och hållet måste överge sitt tidigare syndiga, brottsliga liv. Petrus skrev till de kristna: ”Ingen av er må emellertid lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter.” — 1 Petr. 4:15.

Personen i fråga måste själv avgöra om han, i den mån han kan, skall försöka återställa stöldgods eller betala igen pengar till dem som han har bestulit. Kärleken till nästan pekar i den riktningen. (Matt. 22:39; 7:12)a I många tidigare fall, som liknar detta, har det förhållandet att någon öppet och ärligt erkänt sina skulder blivit ett utmärkt vittnesbörd om den goda verkan som sann religion kan ha.

Men i en del fall känner den skyldige inte till alla de platser eller personer han har stulit ifrån. Brottet kan också vara sådant att han inte har någon möjlighet att ändra på förhållandet. Han kanske har vållat en annan människas död. Även om hans samvete anklagar honom, kan han inte återkalla det livet — bara Jehova kan göra det. (Joh. 5:28, 29) Men även om han inte kan ändra på det förgångna, bör han ta sin tillflykt till Guds barmhärtighet och söka få förlåtelse på grundval av Jesu offer. Bibeln vittnar tydligt om att det var så tjuvar och utpressare gjorde i första århundradet; och sedan kunde det därför sägas att de hade ”tvättats rena, ... helgats, ... förklarats rättfärdiga i vår Herre Jesu Kristi namn och med vår Guds ande”. — 1 Kor. 6:9—11; 1 Petr. 4:1—4.

Man måste ha klart för sig att om någon med ett brottsligt förflutet, som tar emot kristendomen, inte ser till att saken blir utredd juridiskt före dopet, då kan hans förgångna senare bli allmänt känt; han kan rentav bli gripen och hamna i fängelse. Förutom att en sådan utveckling ger honom dåligt allmänt rykte, kan det tyckas kasta ett ofördelaktigt ljus över den kristna församlingen. Men Jesus blev kritiserad för att han åt tillsammans med syndare och uppbördsmän och för att han tog emot sådana såsom sina blivande lärjungar. På detta svarade han att han hade kommit för att rädda syndare; han hade kommit för att bota de sjuka, inte de friska. — Matt. 9:10—13.

Vilken ärlig, eftertänksam människa som helst kan lägga märke till de höga moraliska normer som medlemmarna i Jehovas vittnens kristna församling lever efter. Denna iögonenfallande goda moral, som öppet har lovordats av utomstående, kommer sig inte av att alla dessa som nu är kristna alltid har varit ärliga och principfasta. Den är snarare bevis på de förändringar som kan ske, när människor med starkt varierande bakgrund strävar efter att bringa livet i överensstämmelse med den moral som finns att lära i Guds ord. Det förhåller sig såsom historikern dr John Lord har skrivit om de första kristna:

”Kristendomens sanna triumf framgick av att den gjorde goda människor av dem som bekände sig till dess läror i stället för att till det yttre förändra populära institutioner eller stater eller lagar eller rentav lyfta upp den stora massan av icke troende till ett högre plan. ... Vi har vittnesbörd om deras ostraffliga liv, deras oantastliga moral, deras goda uppförande som medborgare ...” — The Old Roman World, sid. 551, 578.

[Fotnoter]