Tröst i tider av betryck

NÄR någon älskad anhörig dör, kan det verkligen innebära den mest uppslitande erfarenheten i ens liv. En ung kvinna från södra Texas berättar: ”Medan jag var havande med mitt andra barn, blev min make dödad. Denna tragiska händelse gjorde mig djupt deprimerad. Som en ytterligare chock dog mitt barn efter födelsen. Jag förlorade kontakten med alla — också min unge son. Något som också störde mig var att min son aldrig sade ett ord, trots att han var gammal nog att kunna tala. Vid denna tidpunkt var jag alltför inåtvänd för att kunna inse att om jag aldrig pratade med honom, skulle han aldrig kunna lära sig att uttrycka sig.” Denna kvinna var verkligen i allra högsta grad i behov av tröst! Lyckligtvis fick hon uppmuntran, när en arbetskamrat började tala med henne om bibeln.

Vilket hopp kan då bibeln erbjuda människor som har drabbats av djup sorg på grund av att någon närstående dött? Bibeln visar tydligt att vi inte har någon orsak att oroa oss över de döda eller bli överväldigade av sorg. Detta beror på att kära anhöriga, som är döda, kommer att bli uppväckta till liv när Guds tid är inne. ”Jag har ett hopp till Gud”, sade den kristne aposteln Paulus, ”att det skall komma att bli en uppståndelse.” (Apg. 24:15) De som uppväcks till liv kommer att ha framtidsutsikten att aldrig mer behöva drabbas av olycka, sjukdomar eller död. (Upp. 21:3—5) All den sorg som människor erfarit kommer att vara så helt borta, på grund av de ändrade förhållanden som skall råda efter deras uppståndelse, att ”man . . . ej mer [skall] komma ihåg det förgångna eller tänka därpå”. — Jes. 65:17.

Eftersom de kristna under det första århundradet trodde på en uppståndelse, kunde de mycket lättare bära förlusten av personer som de hållit av. De gav inte efter för sådana extrema, obehärskade uttryck för sorg som är karakteristiska för personer utan hopp. (1 Tess. 4:13) Men hur kan man vara så säker på att det kommer att bli en uppståndelse?

Det är värt att lägga märke till att aposteln Paulus grundade sitt hopp på sin tro på Gud. Eftersom den Allsmäktige har skapat mänskligheten, måste han också ha kunskap och makt att uppväcka de döda, att återskapa dem. Det som bibeln berättar för oss om den första människans, Adams, skapelse kan hjälpa oss att förstå uppståndelseundret.

Adam formades av markens beståndsdelar. Naturligtvis har dessa beståndsdelar ingen personlighet och är ur stånd att handla och tänka medvetet. Men när Gud organiserade dessa beståndsdelar till att utgöra en harmonisk kropp och försåg den med livskraft, blev resultatet en särskild personlighet — en människa med förmåga att tänka och resonera liksom också förmågan att överföra liv genom befruktning. — 1 Mos. 2:7.

Lägg märke till att det som gjorde Adam till en individ inte var det som hans kropp bestod av. Det var i stället det som Gud gjorde med markens beståndsdelar. Därför beror inte uppståndelsen på att Gud bevarar eller rekonstruerar de molekyler som fanns i individens kropp innan denne dog. Till och med under vår livstid förändras hela tiden de molekyler som våra kroppar är sammansatta av. Molekylerna som din kropp består av i dag är därför helt annorlunda än vad de var för omkring sju år sedan, men ändå är du fortfarande samma person. Vare sig en person uppväcks till mänskligt eller till andligt liv, kommer hans kropp att innehålla alla de gudagivna kännetecken som gör honom till samma individ som dog. Han kommer att äga sitt tidigare livs hela identitet. — 1 Kor. 15:36—49.

Förutom att bibeln framhåller uppståndelsehoppet, framhåller den också grunden för ett sådant hopp. Från bibeln kan vi lära oss att de dödas uppståndelse till liv inte är något nytt, någonting som aldrig har inträffat förut. Tvärtom omtalar bibeln speciella fall där män, kvinnor och barn blivit uppväckta. (1 Kon. 17:21—23; 2 Kon. 4:32—37; Mark. 5:41—43; Luk. 7:11—15; Joh. 11:38—45; Apg. 9:36—42; 20:9—12) Den mest framträdande var Jesu Kristi uppståndelse. Mer än 500 vittnen såg honom efter det att han blivit uppväckt från de döda. (1 Kor. 15:6) Denna händelse var så väl bestyrkt att aposteln Paulus kunde säga att de som förnekade uppståndelsen förnekade hela sin kristna tro. Vi läser: ”Ja, om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har inte heller Kristus uppväckts. Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves. Dessutom befinns vi också vara falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud att han har uppväckt den Smorde, som han likväl inte har uppväckt, om de döda verkligen inte skall uppväckas. För om de döda inte skall uppväckas, då har inte heller Kristus uppväckts. Och om Kristus inte har uppväckts, då är er tro fåfäng.” — 1 Kor. 15:13—17.

För aposteln Paulus och milliontals andra innebar en orubblig tro på uppståndelsen från de döda en aldrig sinande källa till tröst. Den fortsätter att vara detta även i dag. Det är sant att vissa personer kanske förlöjligar tanken på en uppståndelse och säger att de aldrig har sett någon komma tillbaka från de döda. Men gör deras tvivel att de kommer i en bättre ställning, när de ställs inför döden? Vilken tröst kan de ge dem som sörjer genom att förneka de historiska vittnesbörden om tidigare uppståndelser? När de själva förlorar älskade släktingar eller vänner i döden, hjälper då deras tvivel och otro dem att vara mindre bedrövade? Fakta talar för sig själva.

Fortsätt därför i tider av betryck att hämta tröst från Guds säkra löfte om en uppståndelse, som bibeln talar om. Det finns inget annat hopp. Förlora aldrig detta ur sikte. Känn också tillfredsställelsen av att ge de sörjande verklig tröst genom att dela med dig av bibelns budskap om en uppståndelse till dem.