Att leva med ett handikapp

KUNG DAVID var allvarligt sjuk, och hans fiender hoppades att han skulle dö. Samtidigt som besökare ivrigt letade efter något tecken på att kungens hälsa hade försämrats, önskade de honom skrymtaktigt god bättring. Efteråt njöt de av att delge andra sina negativa iakttagelser. ”Ohjälplig ofärd har drabbat honom”, brukade de säga. ”Han som ligger där skall icke mer stå upp.” Till och med en nära vän, den förtrogne rådgivaren Ahitofel, blev en förrädare. — Ps. 41:6—10.

Vad hjälpte David att uthärda denna tid av fruktansvärda påfrestningar? Han förlorade inte hoppet och lät inte fruktan lamslå honom. Hans förtröstan på Gud förblev stark, eftersom han kunde säga: ”Jehová skall hjälpa honom [sin tjänare] på hans sjukbädd; hela hans läger förvandlar du under hans sjukdom.” (Ps. 41:4, Åkeson) Slutligen tillfrisknade David från sin sjukdom.

Men hur uppehåller den Högste sina plågade tjänare? Jehova Gud framkallar genom sin ande tankar som tröstar den sjuke och stärker hans hopp. Det som Gud gör i detta avseende fyller en viktig funktion i tillfrisknandet. David kunde därför säga att Jehova förvandlar den plågades sjukläger till ett läger där han tillfrisknar.

Det är värt att lägga märke till att nutida läkare har kommit att inse hur viktigt det är att ha ett hopp för att kunna bli frisk från en sjukdom. Doktor Karl Menninger skriver till exempel i sin bok The Vital Balance: ”Vårt nuvarande vetenskapliga kunnande är inte tillräckligt för att lägga märke till eller identifiera eller ge rätt erkännande åt alla de krafter som verkar för tillfrisknande, lika litet som vi i varje enskilt fall känner till alla de krafter som verkar emot det som vi arbetar på. Men detta vet vi: ibland sviker hoppet, och döden blir följden, men ibland består hoppet, och det omöjliga inträffar.”

Encyclopedia Americana konstaterar angående hopplöshetens och fruktans skadliga verkningar: ”Fruktans verkan på sinnet får, om det inte rättas till, ofta mycket allvarliga följder, i synnerhet när personen är sjuk eller hotas av sjukdom. På många personer är den inverkan som fruktan har långt allvarligare än någon fruktad sjukdom. Den fruktan som epidemiska sjukdomar framkallar är ofta lika dödsbringande som själva infektionen. Denna fruktan förlamar organismen, den berövar kroppen nervkraftens naturliga flexibilitet och berövar sinnet hoppets ankare, och den får dem att duka under som med tanke på ålder och styrka hade de bästa förutsättningarna att klara sig. Fruktan är ett gift för sinnet och den värsta av hälsans och läkarvetenskapens motståndare.”

Den som har orubblig tro på Gud och på hans ords löften är skyddad mot att duka under för sådan nedbrytande fruktan. Han finner tröst i vetskapen om att en vilken som helst påfrestning snart kommer att ta slut. Även om detta slut skulle innebära döden, blir han inte överväldigad av fruktan, eftersom Guds löften om en uppståndelse från de döda uppehåller honom. När han utsätts för dessa påfrestningar vädjar han till Jehova Gud om hjälp för att kunna uthärda. Guds ande eller verksamma kraft ger honom då den nödvändiga styrkan. Den sjuke ser dessutom med förtröstan fram emot uppfyllelsen av bibelns löfte: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Upp. 21:4.

Hoppet som detta storslagna löfte framkallar kan hjälpa en att bevara en positiv syn, när man ställs inför den stora påfrestning som blir följden av sjukdom eller olycka. Ta till exempel fallet med den 43-årige Robert, som led av ryggradscancer i sista stadiet. Läkarna talade om för honom att han bara hade omkring en vecka kvar att leva. Men trots sin allvarliga sjukdom kunde han fyra månader senare vara med vid en av Jehovas vittnens sammankomster. Medan han låg på sin säng kunde han lyssna till flera av sammankomstens sessioner. Medicinska experter kunde helt enkelt inte fatta att han kunde hålla modet uppe som han gjorde. ”Hoppet om den nya ordningen som Jehova har utlovat håller mig uppe”, brukade Robert säga. Han var också uthållig i att be till den Högste om kraft att kunna uthärda.

Samma löfte förändrade den unga japanska kvinnan Yukos liv. Då hon var 31 år gammal drabbades hon av kogenbyo, en sjukdom som gör huden hård och får kroppen att bli styv som en mumie och förorsakar en långsam död när den sprider sig. Först blev hennes högra hand styv och fingrarna rullade ihop sig. Eftersom det inte finns något känt botemedel, blev Yuko ytterst deprimerad, i synnerhet när hon tänkte på sina tre barns framtid. Medan hon var på sjukhuset fick hon anemi, och musklerna i munnen och hakan blev så stela att hon inte längre kunde tala obehindrat. Man blev tvungen att ge Yuko flytande föda.

Men vad hände sedan hon börjat studera bibeln? Hon blev verkligen tröstad, då hon fick höra talas om Jehovas nya ordning, där människor inte kommer att bli sjuka och dö. Yuko berättar: ”För första gången hade jag fått ett säkert hopp. Så småningom fick jag en stark önskan att delge min tro åt andra i en liknande situation, så att de också skulle kunna lära sig att lämna allt i Jehovas händer. Eftersom läkaren var orolig för min blodbrist, ville han inte att jag skulle gå ut och utsätta mig för solen. Jag kände emellertid att jag måste dela med mig av vad jag hade fått veta. Vad blev resultatet? Jag har inte haft några ytterligare problem med anemi. Jag fick bra aptit och gick upp i vikt på grund av att jag gick ut till andra och berättade för dem om bibeln. Mina muskler i munnen började också fungera utan besvär. När läkaren tänker på den mirakulösa förbättring som skett i mitt hälsotillstånd, skakar han bara förvånat på huvudet, eftersom han inte kan förstå vad som kunnat föranleda en sådan förändring.”

En ung man som drabbats av multipel skleros fick erfara en liknande förändring. Halva hans kropp var förlamad, och han brukade tillbringa sin tid sittande i en rullstol i ett enskilt rum på ett sjukhem. Han manövrerade sin rullstol med ena handen både framåt och bakåt och åt höger och vänster. Eftersom han hade förlorat allt hopp, såg han fram emot att få dö. Men sedan denne man studerat bibeln en tid med ett av Jehovas vittnen, började han få starkare intresse för livet. Han försökte gå omkring i det han stödde sig på möblerna. Med tiden blev han riktigt skicklig i att använda en gåstol. I stället för att fortsätta att bo på ett sjukhem flyttade han hem till sin egen lägenhet och började själv laga sin mat och till och med städa sin bostad. I stället för att fortsätta att längta efter att få dö började denne unge man att se fram emot uppfyllelsen av bibelns löfte om en värld utan sjukdomar.

Bibelns budskap har ända fram i våra dagar gett tröst och uppmuntran åt de gamla, de handikappade och dem som lider på grund av olyckshändelser eller sjukdom. Dessa personer har varit i stånd att utstå svårt betryck genom att de har lärt sig att förtrösta på Jehova Gud för att få styrka och gjort det hopp, som han erbjuder, till sitt eget. Hur bestyrker inte dessa fina vittnesbörd att bibeln är en aldrig sinande källa till tröst!