Frågor från läsekretsen

● Första Moseboken 3:22 antyder att andra i himmelen förutom Jehova ägde en särskild kunskap om gott och ont. Är det så?

Det förefaller som om inte bara Jehova utan också hans enfödde Son hade kunskap om gott och ont i den betydelsen som avses i Första Moseboken.

Efter det att Adam och Eva hade syndat avkunnade Jehova domen över dem. Sedan sade Gud: ”Här har mannen blivit lik en av oss i att veta vad som är gott och vad som är ont, och nu, för att han inte skall räcka ut sin hand och verkligen ta frukten också av livets träd och äta och leva till obestämd tid, —” — 1 Mos. 3:22, NW.

Det första människoparet var inte utan kunskap om gott och ont. Gud hade sagt dem att det skulle vara orätt eller ont att äta av frukten på ett visst bestämt träd; i motsats till detta var det gott att lyda Gud. (1 Mos. 2:16, 17) Den särskilda ”kunskap”, som åsyftas genom ”trädet för kunskap om gott och ont” (NW), innebar således att själv bestämma vad som är gott och ont. Professor T. J. Conant skrev om detta: ”Genom att åsidosätta Guds vilja och själv bestämma och handla fullständigt oberoende föredrog människan att själv avgöra vad som är gott och ont.” Ja, Adam och Eva förkastade vad Gud hade bestämt och föredrog att ställa upp en egen norm för vad som var gott och vad som var ont.

Vad innebär då Guds uttalande: ”Mannen [har] blivit lik en av oss i att veta vad som är gott och vad som är ont”?

Några har ansett att Gud här använde pluralis majestatis, alldeles som när en mänsklig kung kan säga ”Det behagar oss inte”, även om han bara talar om sig själv. Men det finns en annan möjlighet, som tycks ha starkt stöd i bibeln.

I Första Moseboken 1:26 sade Jehova: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” Bibeln låter oss förstå att Gud här talade till sin enfödde Son, som längre fram blev sänd till jorden som Jesus. Denne, Ordet, var Guds mästerlige arbetare, genom vilken alla andra ting skapades. (Joh. 1:1, 3; Kol. 1:15, 16; Ords. 8:22—31) Likheten i uttryckssättet i 1 Moseboken 3:22 antyder att Jehova återigen talade till den som stod honom närmast, till sin enfödde Son.

Om det förhåller sig så, visar det att Ordet redan hade ”kunskap om gott och ont”. Genom sin långa och förtroliga gemenskap med Jehova hade Sonen helt visst ingående lärt känna sin Faders tankar, principer och normer. I förvissning om att Sonen var förtrogen med och lojal mot dessa tankar, principer och normer kan Jehova ha gett honom en viss frihet och även ha låtit honom handha olika angelägenheter utan att direkt behöva rådgöra med Fadern i varje fall. Sonen skulle alltså i viss utsträckning vara i stånd till och bemyndigad att avgöra vad som var gott och ont. Men han skulle inte uppställa någon norm som var i strid med Jehovas normer.

Att få kunskap om gott och ont innebar för Adams och Evas del att de bröt mot Jehovas befallning och förkastade hans normer. Därför förtjänade de att dö och blev också dömda till detta.

I New World Translation och några andra översättningar slutar 1 Moseboken 3:22 med ett tankstreck. Detta visar att Gud inte tog med i skildringen något uttalande om vad som skulle ske. I stället slutar hans ord här, och i nästa vers beskrivs själva handlingen; han drev ut Adam och Eva ur lustgården. Deras oberoende norm för vad som var gott och ont var alltså inte lik den som Jehova och hans Son hade uppställt. Den medförde olycka och misär för dem. — Jer. 10:23.

● Varför kunde aposteln Paulus säga: ”För min del har jag genom lagen dött vad lagen beträffar”? — Gal. 2:19.

Apostelns ord utgör en del av en argumentering som visar att en människa inte kan göra sig själv rättfärdig inför Gud genom ”laggärningar”. Paulus skrev: ”Vi som av naturen är judar, och inte syndare från nationerna [som inte hade Mose lag och som handlade på ett laglöst sätt från judarnas ståndpunkt sett], och som ju vet att en människa inte förklaras rättfärdig på grund av laggärningar, utan bara genom tro gentemot Kristus Jesus, också vi har satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall kunna förklaras rättfärdiga på grund av tro gentemot Kristus, och inte på grund av laggärningar, eftersom inget kött skall förklaras rättfärdigt på grund av laggärningar.” — Gal. 2:15, 16.

Lagen gjorde Paulus medveten om det förhållandet att han helt enkelt inte kunde hålla den fullkomligt. Den domfällde honom som en syndare som förtjänade döden. Det skulle inte spela någon roll hur noggrant han än försökte följa befallningarna i lagen — han skulle ända finna att han kom till korta. (Rom. 7:7—11) Följaktligen ”har jag genom lagen dött vad lagen beträffar”. Eller som Today’s English Version uttrycker det: ”Vad lagen beträffar är jag emellertid död — dödad av lagen själv — för att jag skulle leva för Gud.” Paulus blev, genom att i tro godta Jehovas anordning för frälsning genom Kristus, förklarad rättfärdig av Gud för att åter leva. Han började således leva andligen. Som ett resultat av sin tro kom aposteln under den heliga andens inflytande, och dess frukt kom till uttryck i hans liv. Detta är orsaken till att Paulus tillade: ”För att jag skulle bli levande vad Gud beträffar.” — Gal. 2:19.

● Varför sade Salomo: ”Jehová har sagt, att han vill bo i mörker”? — 1 Kon. 8:12, Åkeson.

Kung Salomo gjorde detta uttalande efter det att prästerna hade placerat den heliga arken i det allraheligaste i templet och molnskyn därpå uppfyllt helgedomen. (1 Kon. 8:6—11) Det var denna molnsky som påminde Salomo om det sätt varpå Jehova Gud tidigare hade uppenbarat sin närvaro. Mose fick till exempel veta: ”Se, jag skall komma till dig i mörkret av ett moln.” (2 Mos. 19:9, Åkeson) När Mose vid ett annat tillfälle hänvisade till detta, sade han: ”Det var mörker, moln och tjockt mörker.” (5 Mos. 4:11, Åkeson) Med tanke på att den Högste förband sin närvaro med en molnsky, kunde Salomo med rätta säga att Jehova bor i mörkret.