Ungdomar som kommer ihåg sin Skapare
FREDAGSEFTERMIDDAGENS session vid de över 100 internationella konventen ”Segerrik tro”, som Jehovas vittnen höll under år 1978, hade temat ”UNGDOMAR — VAR EXEMPEL I TRO”. Under den programpunkt, som var betitlad ”Ungdomar som kommer ihåg sin Skapare”, talade överlämnade unga män och kvinnor om sitt liv som tjänare åt Jehova. Här nedan följer några av de erfarenheter som de berättade.
Du kommer att märka att flera av de ungdomar som intervjuades beslutat sig för att ägna hela sin tid åt att predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matt. 24:14) En del gör det som ”pionjärer med särskilt uppdrag” och använder minst 140 timmar i månaden i denna verksamhet. Många har blivit ”reguljära pionjärer”, som ägnar minst 1.000 timmar om året till att förkunna de ”goda nyheterna”. Låt oss begrunda något av det som dessa kristna ungdomar hade att säga.
Vid konventet i New York berättade en ung kvinna: ”Jag vet att en del ungdomar tvekar att överlämna sig åt Jehova Gud. Till och med några som är döpta drar sig för att sätta andliga intressen främst. Jag talar av egen erfarenhet, för det var så jag kände det. Men bibliska principer, sådana som den i Malaki 3:10, där vi uppmanas att ge Gud vad vi är skyldiga honom, hjälpte mig att ändra inställning. Jag uppmuntrar alla er ungdomar bland publiken att sätta andliga intressen först. Var och en som är gammal nog att gå på partyn eller vara omoralisk eller använda narkotika är också gammal nog att överlämna sitt liv åt Jehova.”
ATT GLÄDJA SIG ÅT ”TJÄNST PÅ FÄLTET”
”Åkern [fältet] är världen”, sade Jesus. (Matt. 13:38) Det är därför Jehovas vittnen talar om sin förkunnarverksamhet som ”tjänst på fältet”. Vid konventet i New York talade en tonårsflicka om vad tjänsten på fältet betytt för henne:
”Jag började dela med mig av bibelns sanningar till andra när jag var mycket liten. När jag gick med mina föräldrar från hus till hus, brukade jag hälsa den besökte med ett glatt leende och erbjuda ett litet tryckt budskap. Så småningom kunde jag tala med människor om bibliska ämnen. Det var roligt att finna att flera av dem som jag talade med ville ha hjälp att förstå bibeln. Jag besökte dem regelbundet, och det var spännande att se dem göra framsteg i sin kunskap om Gud och lägga märke till hur de slutade med orena sedvänjor och också visade en önskan att dela med sig av sin nyfunna tro till andra. Att ofta ta del i tjänsten på fältet har stärkt min tro på Guds kommande nya ordning som skall återställa paradiset jorden runt. (Upp. 21:1—5) Om jag skall kunna övertyga andra om detta hopp, måste det först vara starkt inom mig själv.”
Ett ungt vittne, som talade vid den engelskspråkiga sessionen i Montreal i Canada, berättade: ”Min tjänst på fältet började i min tidiga barndom. Jag brukade följa med mina föräldrar i förkunnartjänsten. När jag var fem år började jag göra enkla erbjudanden från dörr till dörr.
Under de här tidiga åren tyckte jag det var skojigt att gå i tjänsten. Men med tiden gick det upp för mig att jag skilde mig från de övriga i skolan. Jag började tycka att det var obehagligt att tala med skolkamraterna om sanningen. När jag förkunnade från hus till hus, började jag frukta för tanken att träffa någon som jag kände från skolan. När jag ser tillbaka på den här tiden, tror jag att problemet i mitt fall var människofruktan, som bibeln säger ’har med sig snaror’. — Ords. 29:25.
Sedan jag slutat skolan, bestämde jag mig för att pröva på hjälppionjärtjänsten. Följden blev att förkunnartjänsten fick en dragningskraft som aldrig tidigare. Jag betraktade den inte längre som ett skojigt tidsfördriv, inte heller var den en tung börda. När jag såg dem som jag studerade bibeln med göra framsteg i sanningen, kände jag en djup tillfredsställelse, när jag märkte att Jehova Gud understödde mina ansträngningar. Nu har jag varit pionjär i mer än två och ett halvt år. När jag ser tillbaka på de möjligheter jag hade att välja andra karriärer, känner jag det på samma sätt som aposteln Paulus, som skrev: ’Jag [anser] verkligen också allt vara förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom har jag lidit förlusten av allt, och jag anser det som en hop avskräde, för att jag må vinna Kristus.’” — Fil. 3:8.
UPPSKATTNING AV FÖRSAMLINGEN
Är ungdomar glada över att vara förbundna med den kristna församlingen? Dan, som tjänar som pionjär i Quebec, berättar om sig själv: ”Jag har bara varit döpt sedan 1975, och innan jag lärde känna bibelns sanning levde jag ett mycket lösaktigt och okristet liv. Jag var ute efter ’kickar’ och drack mig ofta drucken. När detta inte längre var roligt, övergick jag till att röka marijuana och experimentera med andra droger. När jag var 17 år rökte jag marijuana nästan varje dag.
Men den lycka jag trodde att jag hade vid den tiden var ingenting i jämförelse med den glädje som jag känt, sedan jag kom i kontakt med Jehovas folk. Mitt första möte i Rikets sal är värt att minnas. Det som gjorde det största intrycket på mig var att olika personer kom fram till mig efter mötet och presenterade sig för att få mig att känna mig hemma. Från och med då har jag regelbundet besökt mötena i Rikets sal. Innan jag lärde känna sanningen, hade jag ingen önskan att umgås med äldre människor, eftersom vi inte hade någonting gemensamt. Men bland medkristna har jag funnit många goda vänner i alla åldrar.”
Ett annat ungt vittne från New York angav ett annat skäl till glädje över umgänget med församlingen: ”Jag är glad över att vara en del av församlingen, eftersom jag kan tjäna andra. Jag tycker om att hjälpa de äldre bröderna och systrarna, om de behöver hjälp med att städa sina lägenheter. Ibland har jag privilegiet att hjälpa medkristna att flytta från en bostad till en annan. Eftersom jag är ung, har jag styrka och energi. Kan man använda sina krafter bättre än till att ära Jehova genom att tjäna andra i församlingen?”
EN 10-ÅRING SÖKER HJÄLP
Vid konventet i München i Tyskland berättade en ung man följande erfarenhet under den grekisktalande sessionen vid den sammankomsten: ”När jag nyss hade börjat skolan, slutade mina föräldrar att komma tillsammans med den kristna församlingen. Jag är glad att kunna berätta att jag, trots att jag bara var barn, lyckades upprätthålla en viss kontakt med församlingen.
När jag var 10 år, började jag be till Jehova om hjälp. Eftersom mina föräldrar inte skulle tillåta mig att komma tillsammans med Jehovas vittnen öppet, tyckte jag att det enda sätt, på vilket jag kunde understödja predikoverket, var att bidra med pengar. Jag började därför spara fickpengar som mina föräldrar gav mig. På två år sparade jag 500 drakmer. Med glädje skänkte jag detta till församlingen. Bröderna bad för mig och gjorde upp planer för att en pojke i min egen ålder skulle besöka mig. När vi träffades för att leka, studerade han bibeln med mig, och det stärkte min tro. Några år senare for jag utomlands för att studera vid en skola. Men mitt verkliga motiv var att jag skulle bli fri att besöka församlingsmöten.
När mina föräldrar fick höra det, hade det en god verkan på dem. De började på nytt besöka mötena i Rikets sal, och min far tjänar nu i ansvarig ställning i församlingen. När det gäller mig själv, har jag nu glädjen att tjäna som reguljär pionjär, och det är vad jag önskar alla er ungdomar.”
Det är verkligen en glädje att få höra talas om de många ungdomar som har gjort tillbedjan av Jehova till det viktigaste i livet. Vi hoppas att dessa erfarenheter skall förmå ytterligare andra att följa bibelns uppmaning: ”Tänk då på din Skapare i din ungdomstid.” — Pred. 12:1.