”Att vara eller inte vara” — atomfysiker?
Berättat av Fred Wilson
”DET är frågan” som jag ställdes inför den gången i början av 1940-talet. ”Det var väl inte en så svår fråga”, kanske du säger. Nej, ytligt sett verkar den lätt. Världen höll just på att träda in i atomåldern, och det var gott om lukrativa arbeten för fysiker. Arbetet var dessutom oerhört intressant, ja rentav fängslande. Varför då denna fråga?
I grund och botten var det av religiösa skäl. Ja, någonting ännu mer intressant och fängslande hade kommit in i mitt liv. Men låt oss gå tillbaka några år i tiden för att klargöra bakgrunden.
Vår familj bodde i en typisk liten by på den kanadensiska prärien, där allting var beroende av veteskörden. Vi fick tidigt lära oss vikten av hårt arbete, och efter skolan brukade vi tjäna pengar genom att arbeta i affär, såga ved, forsla spannmål eller köra häst och vagn. Vi fyra bröder var ledsna över att vi inte hade någon syster därhemma, eftersom det betydde att vi måste laga mat, diska, tvätta och stryka. Först många år senare insåg jag värdet av det jag fått lära mig i dessa unga år.
TIDIG RELIGIÖS BAKGRUND
Religionen spelade en avgjord roll i vårt liv, trots våra ansträngningar att inte ”bli inblandade”. Min mor tillhörde en sträng ”helvetesrörelse”, som hade möten i ”Evangeliesalen”, det enda namn vi någonsin kände till på vår religion. Far var frimurare och överlät det religiösa åt min mor. Hur avundsjuk var jag inte på honom, när han fick sitta därhemma och läsa tidningen, medan vi måste gå till söndagsskolan! Min mor och morfar läste dagligen bibeln, och om vi inte var noga med att hålla oss hemifrån vid den tiden, var vi tvungna att vara med.
Det som fick mig att vända mig mot religionen redan som ung pojke var något som inträffade en vinterkväll. Det var min tur att tända brasan i lokalen före ett särskilt möte med en resande väckelsepredikant. Just som elden hade börjat ta sig, vem kom in i lokalen om inte självaste predikanten! Han satte mig på en stol och började predika och ville att jag skulle falla ner på mina knän med detsamma och ”bli frälst”. ”Om du inte gör det”, sade han, ”är det samma sak som att du kallar din mor för en lögnare.” Det var ju det sista jag ville göra, men samtidigt kunde jag inte göra det han bad mig om. Till slut gav han upp och lät mig gå. Från den stunden började mitt intresse för religion att svalna.
VAL AV LEVNADSBANA
I början av 1930-talet nåddes prärien av den ekonomiska depressionen, och det blev mycket svårt för oss att få familjens budget att gå ihop. Höjdpunkten kom 1937, när alla unga män måste lämna sina hem för att söka arbete i andra delar av landet, där förhållandena inte var så svåra. Tillsammans med andra begav jag mig till Manitoba. Efter några månaders arbete postade vi våra pengar och återvände hem.
Dessa pengar bidrog till att jag kunde betala terminsavgifter och logi under mina studier vid University of Saskatchewan. Läroplanen omfattade många olika ämnen, bland annat biologi, där vi fick lära oss evolutionslärans grunder. Denna teori verkade rimlig, med tanke på min egen erfarenhet av helvetespredikningar. Att betvivla den teorin skulle ha inneburit att jag måste ”acceptera det oacceptabla”, det vill säga en skapelse. Vi trodde därför blint på denna teori utan att ifrågasätta den.
Efter min första examen år 1938 beslöt jag att specialisera mig på atomfysik. Det började nu bli lite lättare ekonomiskt, eftersom vi studenter fick lön för att vi tjänstgjorde som laborationshandledare för de lägre klasserna. Jag arbetade också som tekniker vid en radonanläggning, som cancerkliniken drev vid universitetet för behandling av ytlig cancer. Mitt arbete som tekniker bestod i att pumpa in den radioaktiva gasen radon i tunna guldrör, som formades till små ”frön” och sedan injicerades av läkaren i de vävnader som omgav cancern. Strålningen från radonet angriper cancercellerna utan att nämnvärt skada de friska vävnaderna. Vi kunde avgöra den erforderliga styrkan på varje strålbehandling som bestämts till en viss tidpunkt, eftersom radon sönderfaller i en viss, bestämd hastighet. Detta tecken på planläggning och lagbundenhet hos radioaktiva ämnen var bara en av de många omständigheter som fick mig att undra: Hur skulle allt detta ha kunnat komma till av en slump, som evolutionsläran försöker få oss att tro?
På den tiden läste jag på min filosofie magisterexamen under dr G. Herzberg (nobelpristagare i kemi 1971) och utförde experiment för att söka fastställa avståndet mellan atomerna i kiselsulfidmolekylen (SiS). Vi gjorde detta genom att mäta våglängden i linjerna i dess absorptionsspektrum och med hjälp av komplicerade matematiska formler. Här fann jag åter vittnesbörd om lagbundenhet och planläggning. Men det skulle ju betyda att det bakom allt detta måste finnas en stor vetenskapsman och matematiker! Men många viktiga frågor var fortfarande obesvarade: Vem? Hur? När?
Vi studenter ansökte alla om stipendier, och hur lycklig blev jag inte, när jag fick erbjudande från Massachusetts Institute of Technology och Cornell University i Förenta staterna! Världsscenen höll emellertid på att förändras med oroväckande hastighet. Jag minns hur vi på fysiska institutionen kände det den dag tidningarna skrev: ”Atomen har kluvits!” Doktor Herzbergs ord hade en olycksbådande klang, när han upprörd sade: ”Vad skall de inte hitta på härnäst?” Allteftersom andra världskriget skred framåt, undrade vi hur det skulle påverka oss. Canada stängde nu sina gränser, så att ingen som studerade naturvetenskapliga ämnen kunde lämna landet. Jag sökte därför (år 1941) och fick också ett stipendium från National Research Council, så att jag kunde fortsätta mina studier vid University of Toronto.
Jag avslutade där mina studier för doktorsexamen, samtidigt som jag arbetade som civil instruktör för armén i grundläggande radarkunskap. När dessa kurser slutade år 1943, blev vi instruktörer tvungna att välja att antingen arbeta inom industrin eller inom flottan som radaroperatörer utmed Canadas sårbara östkust, tills tiderna blev sådana att vi kunde fortsätta våra studier. År 1942 hade jag emellertid gift mig med en flicka som studerade fysioterapi. De flesta av Grace’s examenskamrater skulle börja inom militärsjukvården. Eftersom detta skulle innebära att vi var tvungna att skiljas åt, beslöt vi att inte arbeta inom det militära, utan jag skaffade mig ett arbete som experimentell forskare för en firma som tillverkade flygplansinstrument.
FRÅGAN BÖRJAR TA FORM
Trots att ingen av oss var särskilt religiös (jag hade faktiskt börjat lära Grace evolutionslärans grunder), tyckte vi att vi borde tillhöra något kyrkosamfund. Vi besökte därför olika kyrkor. Efter varje besök brukade vi analysera det vi hade hört: I en fick vi till livs en bokrecension och i en annan en predikan om rekrytering till armén! Eftersom vi hade så lite att välja på, beslöt vi att helt enkelt köpa en bibel och läsa den på egen hand. Några veckor senare fick vi besök av en dam, som läste några skriftställen för min hustru och erbjöd sig att komma tillbaka igen. ”Jag sade till henne att jag höll på att studera för min slutexamen och att hon kunde komma tillbaka om ett par månader”, berättade Grace för mig senare. ”Nåja”, svarade jag, ”hon kommer nog inte tillbaka.” Men jag hade fel, för hon kom verkligen tillbaka. Eftersom vi hade gäster, avtalade vi om besök följande kväll.
Vi var faktiskt lite misstänksamma när kvinnan kom tillbaka med sin man. En av de första frågor jag ställde var: ”Vad tror ni om helvetet?” ”Det spelar egentligen ingen roll vad vi tror”, fick vi till svar. ”Det som betyder något är vad bibeln lär. Har ni en bibel?” Sedan visade de oss i vår egen bibel att på vissa ställen, där texten säger ”helvete”, står det i marginalen: ”eller graven”. Detta fick oss verkligen att tänka efter! Så påbörjades en lång rad bibliska samtal med Teije och Elsie Hoornveld, som ägnade hela sin tid åt detta predikoarbete. Efter några besök talade de om för oss att de som Jehovas vittnen var förbjudna i Canada. Detta bekymrade oss inte så mycket, eftersom vi tyckte om det vi fick lära oss. Det dröjde faktiskt inte länge förrän min hustru och jag började ta del i att förkunna de ”goda nyheterna” från hus till hus tillsammans med dem. Tre månader senare, den 22 augusti 1943, döptes vi vid en sammankomst i Detroit i USA.
På den tiden trodde många av oss att Harmageddon låg alldeles framför oss. (Upp. 16:14, 16) Vi tyckte därför att vi borde ägna mer tid åt predikoverket, som Teije och Elsie gjorde. Mitt samvete började också oroa mig på grund av mitt förvärvsarbete. Var det förenligt med kristen neutralitet? Vi talade med andra om Riket, och Jesus hade sagt: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36) Var jag alltså en del av den, eftersom jag bidrog till att framställa instrument för krigsflygplan? (Jes. 2:2—4) Å andra sidan — skulle jag, med tanke på alla de år jag ägnat åt studier för att bli fysiker, ge upp ett sådant arbete? Efter moget övervägande lämnade jag in min avskedsansökan i november 1943 och började som heltidsförkunnare av de ”goda nyheterna”.
FRÅGAN SKAPAR KONFLIKT
Hittills hade jag varit befriad från militärtjänst, eftersom mitt arbete ansågs nödvändigt för krigsmakten. Nu upphävdes emellertid befrielsen, och samtidigt kom en inkallelse till militärtjänst. I brev till myndigheterna uttryckte jag min önskan att fortsätta som heltidsförkunnare och anhöll som sådan om befrielse från värnplikt. Svaret kom den 25 december i form av sex poliser. Två av dem ställde sig vid huvudingången, två vid bakre ingången, och två klev in i huset där vi bodde. Och var befann jag mig? I badkaret! Det blev mitt sista sköna bad på en tid. Jag arresterades, anklagades för underlåtenhet att fullgöra militärtjänst och dömdes till en månads fängelse i Toronto, varefter jag skulle överlämnas till militärmyndigheterna.
Nu hade jag verkligen tid att tänka över min ställning. Det verkade som om frågan ”’Att vara eller inte vara’ atomfysiker?” skulle få ett nekande svar. Men egendomligt nog kände jag mig inte nedslagen. ”Någon gång i framtiden kommer jag att kunna fortsätta mina studier”, tänkte jag. Jag hade fått tillfredsställande svar på ännu viktigare frågor. Jag visste att det finns en Skapare, vars namn är Jehova. (Ps. 83:19) Jag kände också till hans uppsåt att upprätta en ny ordning av fred och rättfärdighet. Och vad mera var — vi kunde få vara med där. Jag visste vart vi var på väg och varför. Under den där månaden i fängelset gjorde jag därför förståndigt bruk av tiden och läste igenom hela bibeln. Hur bidrog inte detta till att styrka mig i mitt beslut!
Jag blev emellertid mycket ledsen över ett brev som jag fick från min religiösa mor. ”Jag trodde aldrig att någon av mina pojkar skulle bli brottsling”, skrev hon. Men min icke troende far skrev: ”Min son, om detta är din övertygelse, skall du inte låta någon, inte ens [premiärminister] Mackenzie King, förmå dig att ändra ditt beslut.” Min fars och mors reaktioner var precis tvärtemot vad jag hade väntat mig!
Under de första dagarna i fängelset blev jag hånad av de andra fångarna i vår cellavdelning. Och vilken samling de var — tjuvar, narkotikamissbrukare och lumpna fyllerister! Bland dessa fanns folkets fiende nummer ett på den tiden, Mickey MacDonald, som skulle ställas inför rätta för att han rånat en lastbil full med whisky. En dag, när de andra öste okvädinsord över mig, sade han: ”Hör ni, grabbar! Vi sitter allihop här för att vi har brutit mot lagen. Men den här killen har inte gjort något orätt. Låt honom vara i fred, annars ... !” Efter det var det ingen som besvärade mig.
När jag hade avtjänat mitt straff, överlämnades jag till militärmyndigheterna. Den ansvarige officeren skrev under alla papper, och nu var jag soldat. När jag vägrade lyda vissa order, ställdes jag inför krigsrätt. Vid rättegången fick jag rika möjligheter att framföra mitt försvar inför tre domare. Det var en ny och spännande erfarenhet för mig att märka hur den heliga anden lär oss ”de ting . . . [vi] bör säga”, för den hjälpte mig att minnas lämpliga skriftställen, till exempel Johannes 17:16 och Daniel 2:44. (Luk. 12:11, 12) Efter rättegången tog en av domarna mig avsides. Han kunde inte förstå varför jag inte ville göra militärtjänst, när jag redan hade innehaft en befattning inom det militära — i Officers Training Corps vid universitetet. Han föreslog därför att jag skulle gå in i armén som fältpräst, och i så fall skulle åtalet läggas ned. Jag tillbakavisade förslaget med följande motivering: ”Vem är mest klandervärd, den som välsignar geväret eller den som trycker på avtryckaren?” Jag dömdes följaktligen till sex månader i ett militärt fångläger i Niagara-on-the-Lake.
Lägret bestod av en liten barack med ett dussintal celler och en stor, inhägnad gård. Vakthavande officeren — en kort, undersätsig man med röst som en tjur — lät oss i otvetydiga ordalag få veta vad som väntades av oss. Vi fick absolut inte tala med varandra, och allting skulle ske ”i språngmarsch”. Vi skurade golv tills händerna var fulla med sprickor och blåsor. Sedan fick vi springa runt kaserngården i språngmarsch i den heta solen, tills svetten rann nerför ryggen på oss. Om någon saktade farten, var vakten framme och gav honom en stöt framåt med gevärskolven. Därefter kunde vi få lyfta en balja vatten över huvudet och sedan, åter i språngmarsch, springa runt kaserngården med det kalla vattnet skvalpande över oss. Detta var daglig rutin.
Vi var tre vittnen där i lägret. Men efter en kort tid beslöt en av oss att göra militärtjänst. Medan han väntade på att bli frigiven, gav man honom tillfälle att tala med mig i ett försök att övertyga mig att följa hans exempel. Men jag insåg att den kunskap jag hade om Guds uppsåt, den hade jag fått genom samvaro med Jehovas vittnen. Jag var därför fast besluten att hålla mig till dem.
Under de hårda förhållandena i lägret gick tiden långsamt. Men till sist kom dagen för min frigivning, och jag skickades tillbaka till det militära. Proceduren upprepades, och snart ställdes jag inför krigsrätt för andra gången.
Nästa dom löd också på sex månader, men den här gången i ett civilt arbetsläger i Burwash i norra Ontario. Resan dit var oförglömlig. Jag åkte med en grupp straffångar, och vi var hopsatta med handbojor två och två och sedan sammankedjade i en lång rad. När vi gick på gatorna genom Torontos affärscentrum till järnväggstationen och tog plats i tåget, fortfarande hopkedjade, var vi föremål för många nyfikna blickar. Jag var det enda vittnet i gruppen.
I Burwash var livet lättare än i militärfängelset, för vi arbetade utomhus med skogsavverkning under vintern 1944. På kvällarna kunde vi läsa och prata. Jag hade därför åtskilliga tillfällen att vittna för de andra fångarna. Efter ungefär fem månader var jag på väg mot friheten efter att ha fått ett vanhedrande avsked från det militära. Jag hade blivit klassad som undermålig i en hälsoundersökning som kallades PULHEMS-testet. I detta test står var och en av bokstäverna för en viss kroppsdel, och den som får en ”8” under någon bokstav skulle avföras ur rullorna. Jag fick en ”8” under ”S” (sinnesförmögenheter). Jag ansågs rätt och slätt mentalt obalanserad.
FRÅGAN LYCKLIGEN AVGJORD
Trots dessa ”tvivelaktiga rekommendationer” blev jag inbjuden att hjälpa till vid det tryckeri som Sällskapet Vakttornet då använde. Grace arbetade redan där. Att sköta en tryckpress var en ny men angenäm erfarenhet, och det var en stor glädje för mig att få arbeta tillsammans med en skara fina bröder. Efter fyra år, i juni 1944, hävdes förbudet mot Jehovas vittnen, och Sällskapets avdelningskontor i Toronto öppnades igen. Snart var arbetet i full gång med att organisera det offentliga predikandet om Riket.
I december 1945 fick vi i uppdrag att arbeta vid Sällskapets litteraturlager i Vancouver. Två år senare tog vi del i kretstjänsten och besökte församlingarna i den vackra dalen Fraser Valley. Efter ett år i detta intressanta arbete blev vi till vår glädje inbjudna till Vakttornets Bibelskola Gilead för att utbildas för missionärstjänsten. Hur styrkte oss inte detta i vår tro på källan till all ”dynamisk energi”, som är uppenbar i den lilla atomen! (Jes. 40:26, NW) Alltför snart var examensdagen förbi, och vi packade våra väskor för vårt uppdrag i främmande land. Vi kunde bara ta med oss det allra nödvändigaste, och jag tvekade länge om jag skulle packa ner två böcker av dr Herzberg om atom- och molekylärstruktur, böcker som hade legat till grund för mina studier. Slutligen bestämde jag mig för att inte ta med dem. Frågan var definitivt avgjord.
Den 29 december 1949 anlände vi till vårt tilldelade distrikt i Santiago i Chile. I början var spanskan ett problem. Men sedan började vi se våra ansträngningar bära frukt i form av framgångsrika bibelstudier med uppriktiga människor, av vilka somliga aldrig tidigare sett en bibel. Många av dessa tillgivna chilenare blev våra andliga bröder och systrar. Hur hjärtevärmande var det inte att se deras entusiasm och nitälskan för sanningen! Predikandet om Riket gick framåt med stormsteg, allteftersom fler missionärer slöt sig till oss, och församlingar bildades runt om i landet. Vår nya levnadsbana var verkligen givande!
Med åren fick vi nya tjänsteprivilegier: Vi fick hjälpa till vid Sällskapets nyöppnade avdelningskontor i Santiago, jag fick tjäna som instruktör vid Skolan i Rikets tjänst och fick också besöka avdelningskontor och missionärshem i nio närliggande länder och ge uppmuntran och hjälp att samordna predikoverket. Vilken glädje och tillfredsställelse det gett oss att få erfara Jehovas välsignelse och se hur antalet lovprisare i dessa länder fortsatt att öka!
I april 1969 ägde en stor förändring rum i vårt liv. Vi blev kallade till avdelningskontoret i São Paulo i Brasilien. Javisst, nu måste vi lära oss ett nytt språk, portugisiska Det var inte lätt att lämna Chile efter att ha sett Jehovas folk där öka från 200 till 6.000 under en tid av 19 år. Bland dessa fanns många av våra andliga barn och barnbarn och många som vi arbetat tillsammans med i åratal. Men vårt motto var: ”Här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8) Med sorg i hjärtat sade vi alltså ”Hasta luego” till dem alla, men vi hade många lyckliga minnen att glädja oss åt under de år som låg framför oss.
I Brasilien fanns det redan 55.000 personer som nitiskt förkunnade de ”goda nyheterna”. Verket hade framgång i detta katolska land, där så många förlitar sig på spiritism. Likväl finns här samma villighet att tjäna Jehova, och tusentals människor tar emot bibelns sanning och överlämnar sitt liv åt Gud. Genom deras plikttrogna arbete finns det nu 106.000 förkunnare av Riket i 2.012 församlingar i Brasilien. I São Paulo har Betelfamiljen, som sörjer för dessa församlingars behov, vuxit från 40 till 155 medlemmar. För fem år sedan gladdes vi åt överlämnandet av en ny tryckerianläggning för Vakttornet och Vakna! på portugisiska. Nu utnyttjas den till bristningsgränsen, och vi står åter mitt uppe i ett byggnadsprojekt, som omfattar ett nytt Betelhem och tryckeri, beläget i fridfulla omgivningar i Jehovas underbara natur 140 kilometer från São Paulo. Bara Jehova vet vilken tillväxt framtiden bär i sitt sköte för hans folk i detta land.
Ångrar jag någonsin att jag inte gav ett positivt svar på frågan: ”’Att vara eller inte vara’ atomfysiker?” Jag tycker fortfarande att atomfysik är oerhört intressant, ja fängslande. Men hur skulle man kunna ångra att man har lärt känna den store vetenskapsman och matematiker som konstruerat och skapat atomen? Hur skulle vi kunna ångra att vi använt största delen av vårt liv till att göra honom känd för andra? Kan vi ångra att vi har blivit en del av en världsvid, andlig familj, överlämnad åt Jehova? Nej, tvärtom känner jag det precis som Asaf, som betygade: ”Jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW], för att kunna förtälja alla dina gärningar.” — Ps. 73:28.
[Bild av Fred Wilson på sidan 5]