Frågor från läsekretsen
● Om Petrus aldrig var i Korint, varför påstod då somliga där att de hörde till Kefas (Petrus), och varför omtalas detta i bibeln?
Det är riktigt att bibeln inte ger någon antydan om att aposteln Petrus någonsin var i Korint. Ändå skrev aposteln Paulus till församlingen där: ”Var och en av er säger: ’Jag hör till Paulus’, ’Men jag till Apollos’, ’Men jag till Kefas’, ’Men jag till Kristus’.” — 1 Kor. 1:12.
Paulus hade fått veta att det förekom misshälligheter i församlingen i Korint, i det att somliga slöt sig samman i framträdande kristnas namn. Både Paulus och Apollos hade varit i Korint. Några där kan därför ha förordat eller ivrat för någon av dem, därför att de lärt sig mycket av dem eller på grund av deras personlighet eller undervisningsförmåga.
Men varför sade somliga att de hörde till Petrus, som av allt att döma aldrig var i Korint? Det är inte omöjligt att några hade hört talas om Petrus och hans bruk av ”himmelrikets nycklar”. (Matt. 16:18, 19) Vissa personer i Korint kan därför ha antagit Petrus’ namn, som om hans syn på kristendomen stod närmare judaismen och skilde sig från Paulus’, som betonade att de kristna inte är under den mosaiska lagen. (Gal. 2:15—21; 4:8—11) Petrus hade haft en framträdande ställning i fråga om att göra judar och judiska proselyter bekanta med kristendomen innan vägen öppnades för samariter och hedningar. Vid ett tillfälle, när Petrus var i Antiokia, rättade han sig på ett obalanserat sätt efter de judekristnas åsikter, något som Paulus måste tillrättavisa honom för. (Gal. 2:11—14) I detta misshälligheternas klimat, som rådde i Korint, kan somliga således ha bekänt sig till Kefas, som om detta var ett slags kristendom som skilde sig från deras som antog Paulus’ namn.
Under inspiration fördömde Paulus med all rätt sådana misshälligheter. Han hjälpte korintierna att förstå att Kristus inte var söndrad. Även om Paulus hade blivit särskilt ”betrodd med de goda nyheterna för de oomskurna” och Petrus ”för de omskurna”, dvs. den förre koncentrerade sin verksamhet till hedningarna och den senare till judarna, så var deras budskap i grund och botten detsamma. (Gal. 2:7, 8; Ef. 4:4—6) De var inte söndrade i fråga om lära eller syften. Både Petrus och Paulus hade tagit del i rådsmötet i Jerusalem (år 49 v.t.), då man insåg att de hedningar som omvänt sig inte behövde bli omskurna och hålla lagen. (Apg. 15:7—14) Petrus kallade också Paulus ”vår älskade broder”, vars brev var viktiga, liksom ”de övriga skrifterna” var. (2 Petr. 3:15, 16) Därför fanns det inget försvar för dessa misshälligheter i Korint.
Skildringen av dessa förhållanden togs med i bibeln såsom ett varnande råd. Också i vår tid kan små grupper eller kotterier bildas i en församling. Några kan till exempel bli uppskattade för sin friare syn på saker och ting och kan i första hand sluta sig till varandra eller till en kristen äldste, som de menar ger uttryck åt deras uppfattning. Andra, som av den förstnämnda gruppen betraktas som mera konservativa i sin inställning, kan söka råd hos och ansluta sig till sådana äldste vars sätt och stil de tycker om. En sådan situation kan frambringa en osund anda av söndring och oenighet. Ofullkomliga människor är allesammans alltför benägna att sympatisera med dem som kittlar deras öron eller personlighet. Men Guds råd är att vishet finns hos ”mängden av rådgivare”, som bör dela med sig av sin kunskap i Guds ord och sin erfarenhet i fråga om att tillämpa den. — Ords. 15:22, NW.