Hur vi bevarar ett värdefullt förhållande

”Närma er Gud, så skall han närma sig er.” — Jak. 4:8

1, 2. a) Hur är Jehova en frikostig givare? b) Vilken fara löper den som tvivlar, och hur kan man undvika tvivel? c) Kan tron växa till, och är den mer än mental utveckling?

JEHOVA är en frikostig givare. Vi har redan lärt oss av Lukas’ berättelse att Jehova besvarar deras böner som är ihärdiga i bönen och som ständigt är vaksamma. Andra bibelskribenter blev också inspirerade att ge praktiska råd om de närbesläktade ämnena bön och tro.

² I början av sitt brev påminner t. ex. Jakob oss om att vi bör ”fortsätta att utbe” oss vishet ”av Gud”, för att kunna möta och uthärda olika slags prövningar. Han säger förmanande och varnande: ”Men han må fortsätta att be i tro, och inte alls tvivla.” Den som ständigt tvivlar är en ”obeslutsam [grek.: ”tvesjälad”] man” och får ingenting från Jehova. Vi vill i stället att vår tro skall ha den kvalitet som Jakob omnämner: ”Den prövade äktheten hos er tro frambringar uthållighet.” (Jak. 1:3—8)a Även om vår tro till en början inte är så stor som Abrahams var, kan den tillväxa och måste alltid klinga sann och äkta, inte vara något halvt om halvt. Må det kunna sägas om oss som Paulus skrev: ”Er tro växer till i så hög grad och den inbördes kärleken hos alla och envar av er blir allt större.” Sann tro är inte bara mental utveckling, utan såsom Paulus också skrev: ”I ditt hjärta utövar [du] tro.” Vi måste ha goda bevekelsegrunder som medför goda gärningar. — Rom. 4:20; 10:9, 10; 2 Tess. 1:3.

3. Vilka sanningar får vi genom en viss motsats framhållna för oss i Jakob 4:7, 8?

³ Som en bekräftelse av det föregående skrev Jakob längre fram: ”Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni obeslutsamma.” Strax före framställde Jakob en viss motsats, alldeles som Jesus gjorde, för att slå fast sanningar som behövde betonas: ”Underordna er därför Gud; men stå emot djävulen, så skall han fly från er. Närma er Gud, så skall han närma sig er.” — Jak. 4:7, 8.

4. a) Vad slags handling krävs av den som önskar komma någon annan nära, och vad är det som skall mana till detta? b) Nöjer Gud sig med att bara välkomna den som söker närma sig honom, och vilka föranstaltningar har redan blivit gjorda till allas nytta?

⁴ Vilken uppmuntran att vara beslutsam på rätt sätt och, slutligen, vilken hjärtevärmande vädjan! Man kan vara beslutsam och ihärdig av pliktkänsla, men att sträva efter att komma någon nära kräver något mycket djupare. En sådan handling måste komma från hjärtat, som manar en till att anstränga sig och vara beredd till offer för att vinna och få åtnjuta det efterlängtade nära personliga förhållandet. Lägg märke till att Jakob inte säger att om vi närmar oss Gud, då sitter han, så att säga, bara där och väntar på att välkomna oss. Nej, utan om vi slår in på en bestämd personlig kurs i vårt handlingssätt och närmar oss Gud, då kommer han också för sin del att handla på ett motsvarande sätt. Hur gör han det? Jo, han har redan gjort vissa utomordentliga föranstaltningar, som inbegriper hans ord och den gåva han gett i sin Son såsom vår återlösare, så att det är möjligt för ofullkomliga, syndiga människor att närma sig honom. Dessa föranstaltningar är tillgängliga för alla som vill dra nytta av dem med ett uppriktigt och rätt motiv.

5. Hur blir Guds överlämnade tjänare ofta brukade till att hjälpa dem som önskar närma sig Gud?

⁵ Men gör Jehova något av mera direkt personlig natur? Vad är det i många, många fall som rör sanningssökarens hjärta och får det att ge gensvar? Är det inte, i högre grad än kunskap om sanningen, dessutom det äkta och varma personliga intresse som visas av den som blir använd såsom Guds tjänare? (1 Kor. 3:5) När en sanningssökare kommer till sitt första möte hos Jehovas vittnen, kanske han inte förstår så mycket av vad som sägs, men det som åter gör djupt intryck på honom är den uppriktiga, välvilliga atmosfär som alla sprider, förutom den personliga uppmärksamheten och det hjärtliga mottagande han får. På det sättet känner han att Gud nu — som svar på hans egna bemödanden att söka sanningen och sanningens givare — har börjat närma sig honom. I det att han gör framsteg erfar han andra bevis på Guds ledning och välsignelse, ty Gud ger ”frikostigt ... och utan att förebrå”. — Jak. 1:5.

6. Endast hur möjliggörs detta, och vad måste man komma ihåg?

⁶ Under det att den som söker sanningen blir vägledd steg för steg på rättfärdighetens väg, börjar han uppskatta vilket privilegium det är att bli brukad av Jehova som en av hans representanter till att hjälpa ytterligare andra. Detta möjliggörs genom att hans ande blir utgjuten i våra hjärtan, så att vi kan uppvisa denna andes frukt och vara exempel på vad sann gudlik kärlek vill säga. — Gal. 5:22, 23; 1 Joh. 4:11.

VAR VAKSAMMA OCH FAST BESLUTNA

7. Vad antyder den allmänna tonen i Jakobs brev?

⁷ Jakob skrev till åt Gud överlämnade kristna, som hade ändrat sinne och omvänt sig. De hade vänt sig bort från sitt tidigare syndiga handlingssätt och hade nu oförbehållsamt överlämnat sig åt Jehova till att hädanefter göra hans vilja. Som det antyds av den allmänna tonen i Jakobs brev fanns det många som inte levde i överensstämmelse med sitt överlämnande. De förbisåg hur nödvändigt det var att bevara detta förhållande till Jehova friskt och sunt.

8. a) Varför är förbindelser eller förhållanden sådant som man inte kan ta för givet? b) I vilket avseende var Jakob angelägen om att hjälpa dem som börjat gå tillbaka?

⁸ Mycket sällan, om alls någonsin, förblir förbindelser eller förhållanden oförändrade. De är inte något man kan ta för givet. Antingen utvecklas de, även om det går sakta, och likt ett träd vinner de djupare fäste, eller också försämras de och börjar förtvina. Både frukt och lövverk drabbas till följd av detta. (Ps. 1:1—3) Det var vad som hände det köttsliga Israel. Innan det var för sent var Jakob angelägen om att rädda de andliga israeliter som likaledes börjat gå tillbaka. Därför lade han fram saken mycket tydligt för dem och satte det som är sant och äkta i motsats till det som är falskt och orätt, dels i fråga om olika slags vishet och dels i fråga om olika slags vänskap, enligt vad han säger i Jakob 3:13—18 och Jakob 4:1—6. Sedan följer den tidigare nämnda vädjan i Jakob 4:7, 8. Den påminner om Jehovas sätt att vädja till det köttsliga Israel, enligt vad vi läser i Jesaja 55:6, 7 och Malaki 3:6, 7.

9. a) Vilken är den ena angreppsmetoden som djävulen använder, och hur går han till väga i våra dagar? b) Vilket uppmuntrande råd gav Petrus med hänsyn till detta?

⁹ Råder, i viss utsträckning, samma situation i dag? De förebådade ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” är sannerligen här med tilltagande påtryckningar och faror av alla slag som människor överallt utsätts för, i synnerhet de sanna kristna som befinner sig på en ”smal ... väg som leder till liv”. (Matt. 7:14; 2 Tim. 3:1—5) Djävulen har två huvudsakliga angreppsmetoder. Ibland uppträder han, såsom Petrus skrev, ”som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka”, sedan han skrämt bort oss från den smala vägen. (1 Petr. 5:8) Han åstadkommer hotfulla situationer, antingen i ett helt land eller på det mera personliga planet, i syfte att tvinga oss att kompromissa i ett eller annat, om inte fullständigt överge vår ståndpunkt som har med det kristna samvetet och bibelns principer att göra. Vårt dagliga leverne, ja livet självt, kan stå på spel i förbindelse med svåra frågor som gäller arbete eller neutralitet. Som redan nämnts är det i sådana fall som behov uppstår att fortsätta att bedja om vishet för att kunna urskilja dessa bibliska principer och om kraft att tillämpa dem. Därför fortsatte Petrus med en enträgen maning: ”Men stå honom [djävulen] emot, fasta i tron.” ”Sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud ... själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka.” — 1 Petr. 5:9, 10.

10, 11. a) Vilken annan metod använder Satan? Hur sker detta i vår tid, och vilken fara medför det? b) I fråga om vad bör vi således vara vaksamma och fast beslutna?

¹⁰ Djävulens andra angreppsmetod är försåtligare. Satan ”omskapar sig [också] ständigt till en ljusets ängel”. Han handlar likt en orm, inte för att förskräcka, utan för att bedra och förleda, såsom ”ormen förledde Eva genom sin list”. (2 Kor. 11:3, 14) Den här taktiken kan belysas med att det är en sak, vilken Satan vet om, som han inte vill att du skall veta om, och det är att hans tid är kort. Som resultat av kriget i himmelen, vilket följde på att det messianska riket föddes år 1914, blev han, den store draken, ”nerslungad ... till jorden ... i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist”. (Upp. 12:1—12) Om han kan övertyga i synnerhet dem ”som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus” om att ”ändens tid” när allt kommer omkring inte är så kort, kan han anse hälften vara vunnet. (Upp. 12:17) Många skulle då förlora känslan av överhängande fara och underlåta att hålla sig klarvakna. Vi skulle lätt kunna bli fullt upptagna av det dagliga livets normala förehavanden. I fråga om detta måste vi sannerligen lära oss hur vi skall betrakta saker och ting från Jehovas ståndpunkt och försöka förstå hur han räknar tiden och ständigt påminna oss Petrus’ ord: ”Men slutet på allt har närmat sig. Var därför sunda i sinnet, och var vaksamma med tanke på böner.” — 1 Petr. 4:7; 2 Petr. 3:8, 9.

¹¹ Båda bibelskribenterna, Jakob och Petrus, sade mycket som hjälper och uppmuntrar oss att vara vaksamma och fast beslutna på rätt sätt, med ett gott hjärta och medan vi ägnar noggrann uppmärksamhet åt böner och åt tro.

BED FÖR DE NÖDSTÄLLDA

12. a) Hur utvecklar Jakob slutligen ämnet bön? b) Hur får både tillsyningsmän och de nödställda den hjälp de behöver?

¹² I slutet av sitt brev utvecklar Jakob ämnet bön i förbindelse med tro än vidare och ur en annan synvinkel. Vilken situation vi än befinner oss i, antingen vi ”lider ont” eller är ”vid gott humör”, bör vi vända oss till Gud i bön eller för att lova och prisa honom. Sedan talar Jakob om att be för de nödställda. Den som är sjuk, uppenbarligen lider andligen och påverkas mentalt och känslomässigt, uppmanas att ”kalla till sig församlingens äldste, och de må bedja över honom”. Handlingen är i sig själv ett vittnesbörd om tro från hans sida och ett bevis för att han vet vart han skall vända sig för att få hjälp. En människa kallar inte till sig en läkare, om hon inte i viss mån tror på den läkaren. Lägg nu märke till vilket utmärkt resultat ett sådant handlingssätt för med sig: ”Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall resa upp honom. Och om han har begått synder, skall det förlåtas honom.” (Jak. 5:13—15) Detta utgör helt visst god vägledning både för nödställda och för tillsyningsmän som skall vara redo och villiga att medverka till att de nödställdas behov blir tillfredsställda.

13. Hur hänvisade Jakob till Elia som ett framträdande exempel i det här sammanhanget?

¹³ Jakob utbreder sig över detta, och med tanke på tillsyningsmän och andra mogna bröder säger han att ”en rättfärdig mans ödmjuka bön har mycken kraft, när den är i verksamhet”. Och så bestyrker han detta genom att hänvisa till det märkliga tillfälle då Elias böner blev hörda, först ”om att det inte skulle regna” — och den perioden varade i tre år och sex månader — och sedan om att regn åter skulle falla. Och Elia var ingen övermänniska. Han ”var en människa med känslor lika våra”. — Jak. 5:16—18.

14. Hur ger Jakob till sist ytterligare uppmuntran?

¹⁴ Till sist och i det Jakob ger ytterligare uppmuntran åt oss att vara vaksamma för att, om möjligt, kunna bistå också dem som ”farit vilse från sanningen”, säger han att den som ”omvänder en syndare från hans vägs villfarelse skall rädda hans själ från döden och skall överskyla en mängd synder”. (Jak. 5:19, 20) Vilken trösterik avslutning! Hur väl överensstämmer den inte med Jehovas egen beskrivning av sig själv — ”en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som ... överser med förseelse och överträdelse och synd”. — 2 Mos. 34:6, 7, NW.

15. Vilka två sätt nämner också Judas, då han talar om att hjälpa nödställda?

¹⁵ Det är intressant att Judas avslutar sitt brev på ett liknande sätt och talar om ”att bygga upp er själva på er allraheligaste tro och bedja med helig ande”. Också han betonar hur nödvändigt det är att vara vaken och beredd att hjälpa de nödställda omtänksamt, men likväl skyndsamt, ivrigt: ”Fortsätt också att visa barmhärtighet mot några som tvivlar; rädda dem genom att rycka dem ur elden. Men fortsätt att visa barmhärtighet mot andra, och det med fruktan, i det ni hatar till och med den av köttet nerfläckade innerklädnaden.” (Jud. v. 20—23) Här ges åter en uppmaning till de mogna. Om du vet om några som tvivlar eller har råkat fläcka ner sig, var då inte snar att behandla dem kyligt, utan försök om möjligt rycka dem ur elden, i det du samtidigt aktar dig för att själv bli bränd eller orenad på ett eller annat sätt.

SE ”UPPMÄRKSAMT ... BETRAKTA NOGA”

16, 17. Från vilken utgångspunkt gör Paulus, i Hebréerbrevet, många jämförelser, och vilka slutsatser kommer han då fram till?

¹⁶ Aposteln Paulus blev använd till att skriva flertalet brev som ingår i de kristna grekiska skrifterna. Hans brev till de hebreiska kristna ger en hel del praktisk hjälp och vägledning, när det gäller att bygga upp en sann och stark tro, som leder fram till ett intimt förhållande till Jehova och Kristus Jesus.

¹⁷ Det är begripligt att Paulus i det nämnda brevet gör många jämförelser mellan de judar som det köttsliga Israel bestod av och de judar som kom att utgöra de första medlemmarna i den kristna församlingen, vilken blev ett andligt Israel och till vilken hedningar blev fogade längre fram. Med utgångspunkt från dessa jämförelser påvisar Paulus att de hebreiska kristna åtnjöt många fördelar framför dem som det köttsliga Israel åtnjöt, men detta medförde också större ansvar. Alla sanna kristna i våra dagar, vilken bakgrund de än har, kan likaså tillämpa de här tingen på sig och vinna fördelar därigenom.

18. Vilken varning för att inte söka ”slippa ifrån” återkommer i detta brev, och vilken händelse i Israels historia grundar den sig på?

¹⁸ I början av brevet framhåller Paulus att om det ord, som hade talats genom änglar när lagen gavs åt Israel, skulle behandlas med största vördnad, ”hur skall vi då komma undan, ifall vi inte har brytt oss om en frälsning av sådan storhet, i det den började förkunnas genom vår Herre” Jesus? (Hebr. 2:1—3; Gal. 3:19) En liknande varning ljuder mot slutet av brevet. Sedan Paulus har talat om vad som hände vid Sinai berg, skriver han: ”Ty om de inte kom undan som bad att få slippa ifrån honom som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden, skall vi det mycket mindre om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna.” — Hebr. 12:25.

19. Vilka uttryckliga och nyttiga ord finner vi således i Hebréerna 3:12—15; 12:25—29?

¹⁹ Det är på den här punkten som vår tro måste klinga sann och äkta för att ha den prövade äkthet som krävs. Hjärtat måste vara med. Sedan Paulus citerat Guds uttalande om Israel: ”De far alltid vilse med sina hjärtan”, uttalar han en kraftfull varning till vår nytta: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig undan från den levande Guden.” Vi kan inte stå stilla. Om vi inte söker ”närma ... [oss] Gud” genom att ständigt växa till i tro, under det att vi lär oss uppskatta honom mera helt och fullt, då löper var och en av oss fara att ”bli förhärdad genom syndens bedrägliga makt”, och vi kan börja dra oss undan utan att inse vad det är som håller på att hända. Vi bör hjälpa varandra i fråga om detta och fortsätta ”att förmana varandra var dag”. Vi kommer att segra ”bara om vi intill slutet stadigt håller fast vid den tillförsikt vi hade i början”. Denna fasta tillförsikt, denna oryggliga tro, måste vi bevara, om vi skall få ärva det ”rike som inte kan skakas” och dess välsignelser. — Hebr. 3:10—14; 12:28.

20. Hur uppmuntrar Paulus oss i sitt brev i fråga om bönen, förutom att han betonar tron?

²⁰ Paulus uppmuntrar oss också med avseende på bönen och att ”uppmärksamt [se] på vår tros främste förmedlare och fullkomnare, Jesus. ... Ja, betrakta noga den som har utstått sådan motsägelse av syndare emot deras egna intressen, för att ni inte skall bli trötta och ge tappt i era själar.” På grund av allt som han fick genomgå kan han hysa medkänsla med våra svagheter, trots att han själv är utan synd, och genom honom kan vi få träda fram till den ”oförtjänta omtankens tron” och finna hjälp i rätt tid. — Hebr. 4:15, 16; 12:2, 3.

21. Var och hur framhåller Paulus att bönen är nära förbunden med ”vapenrustningen” som Gud tillhandahåller, och vilken avslutning leder detta till?

²¹ Slutligen uppmanas vi, som Paulus skrev till efesierna, att tänka på att detta ”att bedja i anden vid varje tillfälle” är nära förbundet med att man tar på sig den ”fullständiga vapenrustningen från Gud”. Och liksom Paulus bör vi bedja för oss själva och för andra att vi må få ”förmåga att tala ... att ... bekantgöra de goda nyheternas heliga hemlighet” och göra detta ”dristigt”. — Ef. 6:10—20.

[Fotnoter]

”Ta på er den fullständiga vapenrustningen från Gud, så att ni kan stå fasta mot djävulens onda anslag; därför att vi har en kamp, inte mot blod och kött, utan mot regeringarna, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i det himmelska. Ta fördenskull upp den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni skall kunna stå emot på den onda dagen och stå fasta, sedan ni har utfört allting grundligt.” — Ef. 6:11—13.