Försvarare av bibelns sanning!
NÄR ämbetsmannen for söderut i sin vagn, gjorde han något som du antagligen har gjort när du åkt tåg, buss eller flygplan. Han läste. Han läste bibeln, och han stötte på ett problem som kanske du också har stött på.
Berättelsen, som vi finner i bibelboken Apostlagärningarna, säger att evangelisten Filippus gick fram och frågade den etiopiske resenären: ”Förstår du verkligen vad du läser?” Han svarade: ”Hur skulle jag väl någonsin kunna göra det utan att någon vägledde mig?” — Apg. 8:27—31.
De flesta människor som läser bibeln i våra dagar har känt behovet av vägledning. Den här känslan förstärks av det faktum att de kyrkor som använder bibeln har så många motstridande läror. Alla dessa olika läror kan givetvis inte vara bibelns sanning. (1 Kor. 14:33) Men var kan man få den hjälp man behöver för att finna och lära känna bibelns sanning?
Det var för att ge den här behövliga hjälpen som tidskriften The Watch Tower började ges ut år 1879. Den skulle förfäkta de livsviktiga sanningarna i Guds ord. Det första numrets framsida visade tydligt att den var helt inriktad på — inte att propagera för motstridande kyrkliga läror — utan att sprida bibelns sanningar, som är nyttiga ”till upprättelse, till fostran i rättfärdighet”. (2 Tim. 3:16, 17, 1917) Vi har till exempel den viktiga frågan:
ÄR MAN ODÖDLIG ELLER INTE?
När bibelns innehåll kommer på tal, så tänker de flesta människor först och främst på vad den har att säga om dem och deras framtid. Man tänker då ofta på något som man kanske har hört ända från barndomen — att varje människa inom sig har en odödlig själ; de flesta kyrkorna lär det. Därför hoppas många människor att deras själ vid döden skall fara till himmelen och vara hos Gud.
Skulle tidskriften The Watch Tower hålla med om dessa trosuppfattningar, som var så vanliga? Nej, i stället försvarade den sanningen i Guds ord i det här ämnet. Så tidigt som i april år 1881 hette det i artikeln ”Uppståndelsen”:
”Varje varelse kallas lämpligen för en själ. Detta är den bibliska betydelsen och användningen av ordet själ. ... Vi läser om Adams skapelse: ’Och Herren Gud formade människan av jordens stoft och inblåste uti hennes näsa en levande anda (ruach — samma anda som det sades att djuren, fåglarna och fiskarna fick), och så vart människan en levande själ’ (varelse). 1 Mos. 2:7, 1878.” — Sid. 1.
Artikeln bevisade utförligt att det vid döden är själen — människan — som dör. (Ps. 33:19; Jes. 53:10—12, Åkeson; Hes. 18:4, 1878) När en människa (en själ) dör, är hon enligt bibeln i ett omedvetet, sovande tillstånd ända till den framtida uppståndelsen. Genom uppståndelsens under kan man få odödligt liv i himmelen, som Jesus fick, eller utsikten till fullkomligt liv på en paradisisk jord. — Pred. 9:5, 10; 1 Kor. 15:12—16, 50—53.
Somliga av de människor som under det senaste århundradet har läst dessa sanningar i den här tidskriften har kanske blivit chockerade, eftersom deras kyrkliga ledare inte hade undervisat om detta. Men tiderna förändras. Fler och fler präster och teologer utöver jorden erkänner nu dessa bibliska sanningar som Vakttornet länge har förfäktat. Lägg märke till de här exemplen:
Oscar Cullmann, professor vid den teologiska fakulteten vid universitetet i Basel och vid Sorbonne i Paris, skriver:
”Om man skulle fråga den genomsnittskristne nu för tiden ... vad han tror att Nya testamentet lär om människans öde efter döden, så skulle man med få undantag få svaret: ’Själens odödlighet.’ Och ändå är denna uppfattning, som är så vedertagen, en av kristendomens största missuppfattningar.” — Immortality of the Soul or Resurrection of the Dead (Själens odödlighet eller de dödas uppståndelse) (1958), sid. 15.
Baptistteologen dr Robert Laurin förklarar:
”Nya testamentet lär inte Platons idé att ’själen’, som skiljs från kroppen, är odödlig. Människans slutliga öde är i en kropp på jorden.” — The Expository Times, februari 1961, sid. 132.
Robert Koch, katolsk professor i Gamla testamentet i Rom, skriver:
”Själen existerar inte självständigt i kroppen, som om den vore i ett fängelse från vilket den skulle befrias vid döden. ’Själen’ är människan hel och hållen. Människan har inte en själ, hon är en själ.” — Teologia della redenzione in Genesi 1—11 (1966), sid. 69.
”Tiggarmunken” Pierre Pascal skriver i Frankrikes La Vie Catholique:
”Bibeln lär att när människan dör är det hela hennes person som dör. Men hon har löftet att uppstå från dödens icke-vara och komma tillbaka till livet genom en uppståndelse vid tidens ände.” — Juli 1975, sid. 37.
Somliga människor kanske blir förvånade över att präster medger detta. Men detta är bibliska sanningar som den här tidskriften har förfäktat i 100 år.
HUR DETTA HAR SAMBAND MED HELVETET
Låt oss ta saken ett steg längre. Om själen inte är odödlig och de döda är omedvetna i väntan på uppståndelsen, hur kan då den kyrkliga trosuppfattningen att Gud låter onda människor pinas i helvetet vara sann? Faktum är att bibeln inte lär något sådant. Vakttornet har ofta förfäktat bibelns sanning i fråga om detta; här är bara ett exempel:
”Vi finner att [helvetet] är översatt från det hebreiska ordet scheol, vilket helt enkelt betyder dödstillståndet. Det ligger ingen som helst tanke på vare sig liv eller pina i det. ... Men [prästerskapet] fortsätter ändå att predika denna falska lära om helvetet, vilket inte är något annat än förtal av Guds personlighet.” — November 1883, sid. 4.
Erkänner präster nu den bibliska ståndpunkten om helvetet? Även om somliga kanske inte vill säga det rent ut, så visar de religiösa ledarna att läran om ”helveteselden” saknar skriftenlig grund i och med att de erkänner det som bibeln säger om ”själen”. Den danske pastorn Kai Jensen erkände till exempel vad detta har lett till:
”Det är vansinnigt att tala om evig förtappelse. Det är inte kristendom. Det var bara förr i tiden som det fanns helvetespredikanter som dundrade från predikstolarna om djävulen och den outsläckliga elden. Men den tiden är förbi.” — Hvor gaar vi hen, sid. 119.
Även om de flesta människor kanske inte längre får höra mycket om helveteselden i sina kyrkor, så får de antagligen inte heller lära sig vad bibeln säger om det här ämnet. Många liknar sekreteraren till en presbyteriansk kyrklig ämbetsman i Australien, som sade: ”Vi undviker himmel och helvete, eftersom alltför många människor blir upprörda av det. Jag skulle faktiskt inte själv ha något emot att få tala med någon om detta, för att klara ut begreppen i mitt eget sinne.”
VEM TILLBER DU?
En annan biblisk sanning, som Vakttornet förfäktat, har att göra med identiteten hos den sanne Gud som vi tillber. Millioner har upprepat bönen Fader vår, som Jesus lärde. (Matt. 6:9—13) Men har de tänkt på vad uttrycket ”helgat varde ditt namn” betyder, eller har de lagt märke till vilken betydelse Jesus fäste vid att ära Guds namn? (Joh. 12:28; 17:6) Eller är det namnet okänt för dem, därför att prästerskapet undviker det och översättare ersätter det med ”Herren” och ”Gud” i sina bibelöversättningar?
Många lärda erkänner nu namnets betydelse. Den katolske teologen John L. McKenzie skriver i Bible Dictionary (1965):
”Israels Gud kallas med sitt egennamn oftare än med alla andra benämningar tillsammans; namnet identifierar inte bara personen, utan uppenbarar också hans personlighet.” — Sid. 316.
J. A. Motyer, rektor vid Trinity College i England, tillägger:
”Mycket går förlorat vid bibelläsningen, om vi glömmer att ta reda på vad som ligger bakom ersättningsorden [Herre eller Gud], nämligen det förtroliga namnet på Gud själv. Gud avsåg, genom att tala om för sitt folk vad han hette, att uppenbara sin verkliga personlighet för dem.” — The Lion Handbook to the Bible (1973), sid. 157.
Vakttornet har konsekvent använt Guds namn. Sedan oktobernumret år 1881 (sid. 9) förklarat att det hebreiska ordet el betyder ”gud”, fortsatte det med att säga:
”JEHOVA är den förnämste ’el’ och härskar över alla andra el — mäktiga. Och det bör bli känt för alla att JEHOVA är det namn som endast är avsett för det Högsta Väsendet — vår Fader, honom som Jesus kallade Fader och Gud.”
Och numret för 1 januari år 1926 (på svenska 1 april 1926) utvecklade det viktiga temat: ”Vem vill ära Jehova?” Detta förfäktande av Guds namn fortsätter. Sedan Nya Världens översättning kom ut (på engelska 1950—1961) har den varit den översättning som mest citerats i den här tidskriften, därför att den använder Guds namn också i ”Nya testamentet” på de ställen där bevismaterialet talar för det. Professor G. Howard avhandlade nyligen användandet av Guds namn i ”Nya testamentet”. Det han påpekade är av intresse:
”Det är rimligt att tro att de som skrev NT [Nya testamentet], när de citerade från Skriften, bibehöll tetragrammet [Guds namn på hebreiska] i bibeltexten.” — Journal of Biblical Literature, 1977, sid. 63—83.
Just detta hade Vakttornet påpekat flera år tidigare.
Professor Howard sade också att när Guds namn senare togs bort och ersattes med ”Herren”, så skapade detta antagligen förvirring, när det gällde att skilja mellan Herren Jesus och Herren Jehova; detta bidrog till att tron på treenighetsläran nu blivit så utbredd.
EN TREENIG GUD?
Ett uttryck som många lätt säger är: ”Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande”. Detta sammanfattar deras uppfattning att det i Gud finns tre jämlika och tre lika eviga personer.
Och ändå har Vakttornet nu i 100 år uppmanat läsarna att undersöka vad Guds ord verkligen säger i den här saken, till exempel att bibeln gång på gång visar att Jesus inte är jämlik sin Fader, utan ringare än Jehova och underställd honom. (Joh. 14:28; 17:3; 1 Kor. 11:3) Som ett exempel stod följande, tillsammans med bekräftande bibelställen, att läsa år 1882:
”Vi tror alltså på en enda Gud och Fader, och också på en enda Herre Jesus Kristus. ... Men dessa är två varelser och inte en. ... Som varande fullständigt oskriftenlig förkastar vi den läran att [Jehova, Jesus och Guds ande eller verksamma kraft] är tre Gudar i en person. ... Treenighetsläran hade sin upprinnelse på 200-talet.”
Att treenigheten inte framförs i bibeln, utan är ett senare kyrkligt fenomen, blir mer och mer erkänt. Vocabulaire biblique (1954, sid. 72) i Schweiz förklarade: ”Inga av Nya testamentets skrifter ger någon uttrycklig försäkran om en treenig Gud.” Ian Henderson vid universitetet i Glasgow skriver i Encyclopedia International (1969):
”Treenighetsläran utgjorde ingen del av det apostlarna predikade, såsom Nya testamentet redogör för detta.” — Sid. 226.
Sedan rapporterade londontidningen Observer den 3 december 1978:
”En av Englands ledande anglikanska teologer, kyrkoherden dr Geoffrey Lampe, ... bestrider med kraft den historiska kristna treenighetsläran. ... Han sade att treenighetsläran — att Gud består av tre ’Personer’ — inte har någon framtid.”
När teologerna håller sig till vad bibeln — och inte en senare kyrklig dogm — säger om Gud och Kristus, kommer de ofta fram till det som den här tidskriften länge har förfäktat. Teologie doktor J. Schneider skriver från Berlin:
”Jesus Kristus inkräktar inte på Guds ställning. Att han är ett med sin Fader innebär inte en absolut identitet, när det gäller väsen. Fastän Guds Son under sin föremänskliga tillvaro var i Guds gestalt, motstod han frestelsen att bli jämlik Gud (Fil. 2:6). ... Fastän han helt och fullt samarbetar med Gud, förblir han underordnad honom.” — Theologisches Begriffslexikon zum Neuen Testament (1965), band 2, sid. 606.
KRISTI BETYDELSEFULLA ÅTERKOMST
En händelse, som är förknippad med att Gud uppväckte Jesus, är av den allra största betydelse för kristna. Det är Kristi återkomst eller andra tillkommelse. Jesus höll fram denna livsviktiga sak för sina efterföljare, och de väntade ivrigt på denna återkomst. Kort före hans död bönföll de: ”Säg oss: När skall dessa ting inträffa, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grek.: parousia] och på avslutningen på tingens ordning?” (Matt. 24:3; Apg. 1:6) Bibeln slutar med Jesu hänförande ord: ”Ja; jag kommer snabbt.” På detta svarade aposteln Johannes innerligt: ”Kom, Herre Jesus.” — Upp. 22:20; 1:7.
En luthersk encyklopedi nämnde hur betydelsefull den här läran är:
”Alla förväntningar för framtiden dominerades av den förvissningen att Herren skulle återvända och för evigt vara med sin församling. ... Detta hopp gav de första kristna den orubbliga tillförsikten att alla makter och alla förändringar i den här världen bara är tillfälliga: Kristus kommer!” — The Encyclopedia of the Lutheran Church, band 3, sid. 2149.
Men hur chockerande annorlunda är inte moderna teologers inflytelserika trosuppfattningar! Nyligen sammanfattade till exempel dr A. C. Thiselton vid universitetet i Sheffield i England de mest framträdande:
Den katolske teologen Teilhard de Chardin ”har inte mycket att säga om parousian [eller närvaron]”. Paul Tillich kommer med ”en framtidens teologi, där parousian praktiskt taget inte har någon betydelse”. Rudolf Bultmann ”betraktar parousian som en eskatologisk myt”. Och J. A. T. Robinson påstår att ”Jesus själv inte förväntade att det skulle bli en andra tillkommelse”. — Tyndale Bulletin, 1976, sid. 27—53.
På grund av att prästerskapet förringar Kristi återkomst betyder inte denna viktiga sanning mycket i de flesta kyrkobesökares liv. För att bara ta ett exempel på hur allvarligt detta är, så tänk på följande: Kristi återkomst innebär rättfärdighetens slutliga seger över ondskan. Vad händer alltså med människors intresse för rättfärdighet, när de andliga ledarna antyder att Jesus kanske aldrig återkommer?
Men Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (som tidskriften ursprungligen hette) har ända sedan det första numret år 1879 — i överensstämmelse med bibeln och de första kristnas exempel — förkunnat och förfäktat Kristi återkomst och närvaro.
Det vi har sett i vår egen livstid — krig, hungersnöd, jordbävningar, laglöshet i en världsomfattande skala — utgör dessutom ett överflödande bevis för att vi NU bevittnar tecknet på Kristi närvaro, som Jesus profeterade om. (Matt. 24:3—14) Det betyder att slutet på tingens ordning är nära. Dessa och andra bibliska sanningar som vi har begrundat förtjänar helt visst att försvaras. Det är framför allt så därför att Jesus sade att de som behagar Gud ”måste tillbedja med ande och sanning”. — Joh. 4:24.
[Bild på sidan 13]
HIMMEL
HELVETE
SJÄL
UPPSTÅNDELSE
JESUS
KRISTI ÅTERKOMST
TREENIGHETEN
GUDS NAMN