Glad trots mitt handikapp
Berättat av Lee Doo-yong
Det var en kall vinterdag i februari 1951, då mina retirerande medsoldater lämnade mig för att dö i ett skyttevärn. Jag var svårt skadad i båda benen. Efter tre dagar blev smärtorna på grund av hungern större än smärtorna på grund av såren, eftersom jag bara hade snö att äta. Efter sju dagar fann fienderna mig, men bara för att lämna mig för att dö. Under dessa dagar bad jag till ”Gud”, vem han än måtte vara. Jag lovade att jag skulle tjäna honom, om han ville hjälpa mig nu.
DET krig som bröt ut i juni 1950 förändrade livet för oss alla på den koreanska halvön. Senare samma år blev jag inkallad för att tjäna i den sydkoreanska armén, och efter fyra månader låg jag svårt skadad i ett skyttevärn. Detta gav mig tillfälle att tänka, eftersom det var allt jag kunde göra då.
Jag uppfostrades i den buddistiska religionen, men den ingav mig aldrig något verkligt hopp. Dessutom trodde mina föräldrar på många av Konfucius’ läror — förfädersdyrkan betydde mycket för vår familj. Men nu när jag behövde hjälp, vände jag mig åt annat håll och bad till ”Gud” — på koreanska Ha-na-nim.
Till sist blev jag tillfångatagen av några kinesiska soldater som förde mig till ett övergivet hus, där några av mina medsoldater hölls fångna. Eftersom jag inte ville komma i de nordkoreanska styrkornas händer, flydde jag och släpade mig med stort besvär fram på marken. Men jag tillfångatogs återigen av kineserna som snart övergav mig, eftersom de tyckte att jag var alltför svårt skadad för att tas som krigsfånge.
Men när omkring 50 dagar hade gått sedan jag blivit sårad, föll jag i en djup sömn. På grund av att krigslyckan var så växlande hittades jag någon tid senare av sydkoreanska soldater. Fältsjukhuset i Wonju i Korea, dit jag hade förts, var inte utrustat för att ta hand om den kallbrand som hade brutit ut. Därför överflyttades jag till sjukhuset i Pusan. Mitt vänstra ben amputerades i övre delen av låret och mitt högra under knät. Jag blev deprimerad och missmodig och tyckte att det var meningslöst att leva.
HOPP I RELIGIONEN?
Under min sjukhusvistelse besökte en fältpräst mig. Eftersom jag redan hade bett till Gud, undrade jag nu om denna ”kristna” religion skulle kunna ge mitt liv något innehåll och glädje. Men det lilla hopp jag hade försvann snart.
Prästen var mycket trevlig som människa. Han talade om för mig att jag hade tjänat mitt land väl och att jag därför skulle få komma till himmelen. Men jag kunde ändå inte sätta tro till detta. Trots att jag var med vid deras gudstjänster, ökade inte min kunskap om Gud på något sätt, och jag såg inte heller någon mening med livet. I själva verket blev jag övertygad om att den ”kristna” tron på evig pina är en lära som varken är förnuftig eller kan komma från den sanne Guden.
FÖRSÖK TILL REHABILITERING
Mina två år på sjukhuset var plågsamma, bittra och tomma. Första gången sjuksköterskan hjälpte mig att gå på mina nya proteser flög ett flygplan över mitt huvud, och då jag tittade upp på det, föll jag baklänges. Detta bröt fullständigt ner mig, och jag kände mig besviken. Sköterskorna arbetade hårt för att muntra upp mig och påstod rentav att jag med tiden skulle kunna dansa med mina nya ben. Men jag fann ingen tröst i vad de än sade.
Kort därefter kom sköterskan på mig med att ha tagit 15 nervtabletter som jag i hemlighet hade lagrat upp i syfte att ta livet av mig. Hon fick mig att kräkas upp dem. Jag genomlevde tre sådana självmordsförsök.
På våren 1953 blev jag, vid en ålder av 23 år, utskriven och fick en mycket liten pension. Jag tyckte livet var meningslöst. Båda mina föräldrar hade dött i kriget, och den ende jag kunde gå till var min äldre bror. I Orienten blir den äldste sonen överhuvud i familjen i en sådan situation, och alla hans yngre bröder och systrar får lov att underordna sig honom, i synnerhet i familjefrågor. Jag ville bli fri ifrån denna tradition och få leva ett liv i oberoende. Jag tänkte att om jag bara får en hustru blir jag fri.
Men här i Korea går man inte bara till någon och friar. Det måste vara en mellanhand eller en äktenskapsförmedlare som anordnar äktenskapet. Det kan antingen vara en släkting eller en nära vän. En hustru till en god vän till mig tog på sig ansvaret för detta och fann en ung flicka som var villig att ställa upp. Äktenskapet gav mig ett visst mått av oberoende, men livet visade sig fortfarande vara svårt. Tillsammans med min hustru fick jag gå igenom många svårigheter, bland annat ekonomiska problem.
BESTÅENDE KONTAKT MED RELIGION
Det var en mycket het dag i augusti 1955, då jag ställdes inför följande fråga: ”Kan ni få leva evigt i lycka på jorden?” Ett Jehovas vittne kom på besök och erbjöd en broschyr med denna titel. Det var en bra fråga för mig. Detta vittne skulle komma att få ett stort inflytande på mitt liv.
En av de första gångerna han besökte mig förklarade han med hjälp av bibeln att det inte finns något helvete, något som jag upplevde som en stor befrielse. Så småningom började jag förstå att det finns en kärleksfull Gud. Detta, jämte utsikten att få uppleva ett lyckligt liv på jorden för evigt, gjorde att jag fick upp ögonen för någonting som jag kunde förstå och sätta tro till. (Ps. 37:29) Och du kan föreställa dig hur glad jag blev, jag i min situation med mina benstumpar, när man ur bibeln läste profetior om att de lama skall hoppa som vissa djur gör. För mig var detta sannerligen ett verkligt hopp och en sporre! — Jes. 35:6.
Efter det tredje eller fjärde besöket som vittnet gjorde fann jag mig själv bedja till Jehova och uttrycka min uppskattning för vad jag hade fått kunskap om. Jag var så gripen av vad jag hade fått lära mig från bibeln att jag vissa nätter låg sömnlös och bara tänkte på detta. Nu hade jag för första gången känt en mening med livet. Det var inte bara en fråga om att få liv, utan också en fråga om att använda livet för att tjäna vår kärleksfulle Skapare, Jehova Gud.
Jag var så glad över vad som hade hänt att min entusiasm smittade av sig på de handikappade krigsveteraner jag hade affärer tillsammans med. Tre av dem förenade sig snart med oss i det bibelstudium vi hade varje vecka.
FÖRSAMLINGSGEMENSKAP
Det var inte lätt för mig att första gången besöka ett möte på Rikets sal. Jag var mycket känslig för min situation, jag med mina kryckor och allt, och jag gillade inte när människor tyckte synd om mig. Därför undvek jag i allmänhet samlingsplatser. Den enda orsaken jag angav till att jag inte kom till Rikets sal var att jag inte kunde ta mig upp för de två trapporna, trots att detta inte var det verkliga problemet.
Några veckor efter det att vittnet för första gången besökte mig tog han med sig en amerikansk missionär som regelbundet besökte församlingarna i Korea. Han uppmuntrade mig också att komma till mötena i Rikets sal och påpekade behovet och nyttan av dessa. Det gjorde ett starkt intryck på mig att han ville besöka mig i mitt enkla hem och att han kunde tala mitt språk, något som jag visste var svårt för honom. Det var därför svårt att säga nej till hans inbjudan.
När dagen kom, var jag där i Rikets sal. Vilken djupgående effekt det hade på mig! Aldrig tidigare hade jag upplevt en sådan samling människor som var så ivriga att få lära känna mer om Guds uppsåt och få tjäna Honom. Detta var så annorlunda i jämförelse med de religiösa möten jag hade besökt, både i buddisttempel och i vilka som helst andra kyrkor. Från och med då ingick regelbundna mötesbesök i Rikets sal som en del av mitt liv. Den fyra kilometer långa promenaden som tog en timme och tjugo minuter att gå var väl värd ansträngningen.
ANDRA FÖRÄNDRINGAR OCH ÖVERLÄMNANDE
Efter det att jag sårats i kriget hade ett omåttligt bruk av alkohol och tobak blivit en mycket viktig del av mitt liv. Det var det enda som då tycktes lindra mina plågor, både i psykiskt och i fysiskt avseende. Men efter omkring tre månaders studium i bibeln och samvaro med vittnena, som varken använde tobak eller drack sig berusade, insåg jag att jag behövde göra mig fri ifrån dessa orena vanor. Mitt fysiska och psykiska tillstånd var inte längre sådant att jag behövde sådana hjälpmedel. Sanningen i bibeln hade behandlat inte bara symptomen på mina problem utan även orsakerna till dem. Som en följd därav hade kvaliteten på mitt liv blivit högre.
Enligt koreansk sed tar överhuvudet för familjen ledningen i förfädersdyrkan, och alla de yngre bröderna och deras hustrur förväntas följa hans ledning. Flera gånger om året uppstår det tillfällen, då man dyrkar förfäderna. När jag förstod att de döda, enligt bibeln, är omedvetna och oförmögna att hjälpa eller stå oss i vägen, vägrade jag att ta del i denna falska gudsdyrkan. (Pred. 9:5, 10) Detta kom som en chock för min äldre bror. På grund av att jag inte ville ta del i denna dyrkan, ökade hans motstånd mot min hustru. Det var ytterst svårt för henne att stå upp emot honom och bli ett vittne.
Omkring nio månader efter min första kontakt med vittnena hölls ett landskonvent i Söul. För första gången var en medlem av Jehovas vittnens styrande krets närvarande, nämligen N. H. Knorr. Jag var gripen av hans uppmuntrande tal från bibeln. Denna stora sammankomst gjorde min tro starkare, eftersom jag där såg vilken organisation och ordning det var bland människorna och vilken omsorg de hade om varandra. Vid detta tillfälle, i april 1956, blev jag, tillsammans med mer än 300 andra konventdeltagare, döpt som en symbol av mitt överlämnande för att tjäna Jehova Gud.
FÖRTRÖSTAN PÅ JEHOVA
Mina första affärskompanjoner var också krigsveteraner, och en av dem blev döpt samtidigt som jag. Men några andra affärskompanjoner utnyttjade mig, eftersom jag ägnade så mycket tid åt kristna möten och bibelstudier och åt att predika för andra. Till sist tog de alla mina kunder och startade en egen firma. För att kunna betala våra skulder var jag tvungen att sälja vårt lilla hus, och under en tid fick vår familj tillfälligtvis bo under en presenning. — Matt. 6:33.
Eftersom jag var krigsveteran, fanns det välbetalda arbeten tillgängliga för mig. Men om jag skulle ha tagit något av dessa arbeten, skulle jag ha gjort våld på mitt kristna samvete, eftersom dessa arbeten var förbundna med en sådan verksamhet som enligt bibeln inte är godtagbar för en Guds tjänare. — Jes. 2:4.
Men hjälp kom från ett oväntat håll, då en föreståndare för ett sjukhus för handikappade sökte upp mig och frågade om jag skulle vilja göra stickade arbeten som skulle användas vid hans sjukhus. Fastän jag inte hade någon erfarenhet av detta, förtröstade jag på Jehova och såg på mitt förvärvsarbete som hans sätt att ge oss livets nödtorft. Under de senaste fem åren har vi, med min sons hjälp, kunnat klara vårt livsuppehälle utan att göra avkall på våra ansvarsuppgifter och privilegier i den kristna församlingen.
FÖRENAD MED MIN FAMILJ I DEN SANNA TILLBEDJAN
Jag tog regelbundet med mig mina barn till Rikets sal, och jag kommer ihåg några prövande situationer, då barnen var odygdiga, medan jag stod på podiet. Även om min hustru var emot all form av fysisk tuktan, ansåg jag att det fanns tillfällen, då en sådan tuktan var på sin plats. När vi var på väg hem från mötet kom vi till en öde tomt, och då passade jag på att sätta mig ner och resonera med dem om varför de skulle uppföra sig väl. Ibland när de visste att de skulle få en liten dask, gav de sig i väg och sprang fortare än vad jag kunde göra med mina kryckor och kom på så sätt undan denna form av tuktan. Nu när vi ser tillbaka på det, skrattar vi åt det, men då avundades jag sannerligen de föräldrar som hade friska kroppar.
Sedan min hustru börjat studera bibeln och blivit tillräckligt andligt stark för att kunna stå emot min äldre bror när det gällde förfädersdyrkan, blev hon döpt år 1969. Detta bidrog till att berika vårt familjeliv, och fostran av barnen var inte längre det problem det tidigare hade varit. Vi var glada, när vår äldsta dotter gifte sig med en biträdande tjänare i en annan församling.
Vi har haft ett mål när det gäller vår fostran av barnen. Detta har varit att i deras hjärtan uppodla en önskan att tjäna Jehova. Vi har för dem framhållit heltidsförkunnartjänsten som något högst eftertraktansvärt. Och alla våra barn har smakat på denna storslagna tjänst. Sedan år 1974 har vår näst äldsta dotter, Mee-hee, varit ute i heltidsförkunnartjänsten, vilket har varit till stor hjälp för vår familj andligt sett.
FÖRSAMLINGSVERKSAMHET
Omkring fyra år efter det att jag hade blivit döpt bildades en församling i vårt grannskap, och jag förordnades som församlingstjänare (presiderande tillsyningsman). Vi har sedan dess bildat tre andra församlingar från denna ursprungliga. Jag har i synnerhet varit intresserad av att ägna uppmärksamhet åt de icke troende männen till våra kristna systrar, och hittills har jag lyckats hjälpa mer än 30 av dessa att bli vittnen. Dessa har senare medgett att de, på grund av mitt fysiska handikapp, inte kunde neka mig att tala med dem. Andra som inte har tagit emot sanningen har åtminstone blivit mer förstående mot sina kristna hustrur, något som dessa uppskattat.
En man som trodde på Konfucius’ läror var en mycket stor motståndare till sin hustru, huvudsakligen därför att han menade att kvinnans plats är hemmet och att hon alltid bör finnas där. Detta innebar naturligtvis att hon inte kunde vara med vid de kristna mötena eller ta del i att predika för andra utanför hemmet. Jag hälsade på honom vid ett flertal tillfällen och blev på så sätt god vän med honom. Till sist gick han, efter att ha övertalats av sin hustru, med på att vara med vid en av sessionerna vid en av våra sammankomster. Han var så imponerad av programmet och människorna där att han på vägen hem besökte mig och bad om ett bibelstudium. Han är nu en äldste i den kristna församlingen.
Det har nu gått ett kvarts sekel sedan jag började lära känna bibelns sanningar, vilka gett mitt liv en sådan mening och ett sådant hopp. Jag har aldrig förlorat min tillit till Guds dyrbara löften, och det är detta som har gett mig en sådan glädje i livet, trots mitt handikapp.
[Bild av Lee Doo-yong på sidan 9]