Frågor från läsekretsen
● Är det någonsin lämpligt att be för någon som har blivit utesluten ur den kristna församlingen?
Tidigare var uppfattningen den att sådana böner inte vore på sin plats. Och det finns också goda skriftenliga skäl att visa försiktighet. Men de bibliska råd som är tillämpliga under sådana här omständigheter rekommenderar att man tar hänsyn till de personliga förhållandena i stället för att inta en kategorisk hållning.
Framför allt hjälper oss 1 Johannes 5:16, 17 att få Guds syn. Där heter det: ”Om någon skulle få se sin broder i färd med att begå en synd som inte drar med sig död [inte är dödlig, The Riverside New Testament], då skall han framställa en begäran, och han skall ge honom liv, ja, dem som inte syndar så att det drar med sig död [dem som begår synd som inte är dödlig]. Det finns en synd som drar med sig död [är dödlig]. Det är inte om den synden som jag säger att han skall framställa en begäran. All orättfärdighet är synd; och ändå finns det en synd som inte drar med sig död [inte är dödlig].”
Aposteln Johannes nämner först ”synd som inte är dödlig”, eller, som Nya Världens översättning återger det: ”Synd som inte drar med sig död.” Eftersom vi alla är ofullkomliga och orättfärdiga, gör vi oss alla skyldiga till synd. (Ps. 51:7; Rom. 3:23; 1 Joh. 3:4) Den som syndar måste ångra sig och be om Guds överflödande barmhärtighet. (1 Joh. 1:8—10) Och som Johannes visar kan andra också be för honom.
Därefter nämner Johannes ”dödlig” synd eller ”synd som drar med sig död”. Vad innebär det? Det är synd som man inte kan få förlåtelse för; den är ”dödlig”, eftersom den leder till den ”andra döden”, till evig död. (Upp. 21:8) Jesus hade tidigare förklarat att en människa kunde gå så långt i sin synd att hon syndade mot helig ande, för vilket det inte finns någon förlåtelse. (Matt. 12:31; Luk. 12:10) Likaså visade aposteln Paulus att om någon, som hade kunskap om Guds sanning, uppsåtligt utövade synd, så skulle det inte längre vara möjligt med ånger och förlåtelse. — Hebr. 6:4—6; 10:26, 27.
Johannes uppmanar oss att inte bedja för någon som har begått en sådan ”dödlig” synd. Detta påminner om vad Gud sade om de israeliter som var så onda att han skulle låta babylonierna föra dem i fångenskap. Gud sade till Jeremia: ”Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon klagan och förbön för dem eller lägga dig ut för dem hos mig.” — Jer. 7:16—20; 14:11, 12.
Det är Gud, och inte vi här på jorden, som avgör om någon har syndat mot helig ande. Men av Johannes’ inspirerade ord kan vi förstå att vi inte bör be för en människa som verkar utöva uppsåtlig synd. I 2 Johannes, verserna 9—11, skrev Johannes också om människor som spred okristna uppfattningar. Böner för dem skulle vara misshagliga för Gud.
Bör vi då dra den slutsatsen att någon som är utesluten på grund av att han syndat utan att visa ånger antagligen har begått en ”synd som drar med sig död”, för vilken vi inte bör bedja? Inte nödvändigtvis. Kom ihåg att en man i den korintiska församlingen under det första århundradet gjorde sig skyldig till omoraliskhet. Under någon tid visade han inte någon ånger och måste därför uteslutas. (1 Kor. 5:1, 9—13) Men det verkar som om han efter någon tid ångrade sig och blev återupptagen. (2 Kor. 2:5—10) Detta visar att även om han hade blivit utesluten, så hade han inte begått den synd som drar med sig död, den synd som kristna inte skall be för. Samma sak gäller i våra dagar.
När någon utesluts, kanske det inte är uppenbart om synden kommer att dra med sig död eller inte. Men med tiden kan tecken på ånger och bättring börja visa sig. (Jämför Apostlagärningarna 2:36—38; 3:19.) Någon närstående kanske är den förste som lägger märke till detta — en äkta man kan till exempel upptäcka tecken på ånger och bättring i sin uteslutna hustrus inställning och uppförande. Han kanske därför drar den slutsatsen att det verkar som om hon inte hade begått ”dödlig” synd, och han kan känna sig manad att be för henne. Han kan be att om Jehova — som läser hjärtan — finner en orsak att förlåta hennes synd, må då Guds vilja ske. Han kan också inför Gud ge uttryck åt sin förhoppning att hon må hämta styrka från bibeln för att kunna övervinna sin svaghet.
Även om någon personligen kan känna att han kan nalkas Gud för någon utesluten, så skulle det inte vara lämpligt att göra så i offentlig bön eller bön inför församlingen. Man bör vara medveten om att andra som hör en sådan bön kanske inte ännu har lagt märke till tecknen på ånger. Eller de kanske ännu inte är övertygade om att personen i fråga inte har begått en ”synd som drar med sig död”.
I de fall då en kristen tror att det är rätt att be för en utesluten, bör han följaktligen göra så enbart i sina privata böner. Och när det gäller detta, bör vi alla sträva efter att rätta vårt tänkesätt efter de inspirerade råden i Jehovas ord.
● Visar Hebréerna 4:15, genom att säga att Jesus blev ”prövad”, att Gud inte var säker på att hans Son skulle vara trogen?
Nej, ingenting i bibeln antyder en annan uppfattning än att Jehova var säker på att hans Son skulle bevara sin ostrafflighet. Det är en helt annan tanke som framställs i Hebréerna 4:15, som lyder: ”Ty vi har inte en överstepräst som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd.”
Jehova hade förutsagt att hans Son, som den Smorde, skulle bevara sin ostrafflighet trots lidande. (Ps. 118:22; Jes. 53:3—7, 10—12) Gud hade goda skäl för tillförsikten att hans enfödde Son, medan han fortsatte att ha moralisk handlingsfrihet, skulle vara trogen under provsättning.
Genom årtusenden av umgänge med och erfarenhet av sin Son kom Jehova att lära känna honom som ingen annan. (Matt. 11:27; Joh. 10:14, 15) Gud var grundligt förtrogen med sin Sons sinnesinställning och hjärtetillstånd. (Rom. 15:5) Fastän Ordet var den mest framstående skapelsen, strävade han till exempel inte efter att bli tillbedd som den andliga skapelse gjorde som blev Satan. (Fil. 2:5, 6) Olikt de laglösa änglarna, som gjorde uppror före floden, söker Sonen alltid behaga sin Fader. Därför tillämpar aposteln Paulus psalmistens ord på honom: ”Gud är din tron för evigt, och ditt rikes spira är rättrådighetens spira. Du älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet.” (Hebr. 1:8, 9; Ps. 45:7, 8) Dessutom har han alltid varit intresserad av mänsklighetens bästa. (Ords. 8:30, 31, NW) Och han visade gång på gång sin förtröstan på Fadern, vilkens vilja han innerligt önskade göra. (Jud. v. 9; jämför Johannes 12:27, 28.) Så även innan Jesus blev född som människa, kunde Jehova vara säker på att han skulle bevara sin ostrafflighet.
En del har frågat: ”Men vad hade hänt, om Jesus hade syndat?” Men det är i själva verket gagnlös spekulation. Det strider mot fakta. Verkligheten är att han inte syndade. Jehovas förtröstan på honom, som återspeglade Guds fullkomliga kunskap och vishet, blev bestyrkt.
Hebréerna 4:15 riktar vår uppmärksamhet på Jesu kvalifikation som himmelsk överstepräst. Genom att bli en fullkomlig människa som Adam och genom att visa sig trogen till döden tjänade Jesus som lösen. (Hebr. 2:9) Men han fick också som människa erfara det slag av prövningar och missräkningar som drabbar människor i deras strävanden att vara trogna, också dem som skall uppstå till himmelskt liv som Jesu ”bröder” och medregenter. (Hebr. 2:14—17) Han erfor naturlig trötthet och besvikelser. Och mer än så — han mötte prövningar genom lidande och svårigheter. Paulus kunde med rätta säga att Kristus är ”en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi”. Jesus blev därigenom fullkomnad eller gjord kvalificerad för sin roll som en överstepräst som kan ”hysa medkänsla med våra svagheter”. Medan andra överstepräster behövde frambära offer för sina egna synder, är Kristus som överstepräst ”utan synd”. Och ändå kan han, genom att han blev kött och blod i likhet med oss, ”vara skonsam” mot oss. — Hebr. 4:15, 16; 5:1, 2, 8; 7:28.
Följaktligen bör Hebréerna 4:15 uppmuntra oss. I stället för att föra tanken till att Gud skulle brista i förtröstan på sin Son bör det bygga upp vår tillförsikt om att människor kan vara trogna mot Jehova. Och det bör göra oss säkra på att vi, då vi nalkas Jehova, har en ömsint, medkännande och förstående överstepräst som tjänar till vår nytta.
● Varför var trädstubben i kung Nebukadnessars dröm bunden med två kedjor?
Nebukadnessar fick en profetisk dröm om ett ofantligt träd, som höggs ned och blev ombundet. Vi läser angående stubben: ”Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar, ... han [skall] ... hava sin lott med markens djur, till dess sju tider hava gått fram över honom.” — Dan. 4:20, 1223, 15.
Profeten Daniel förklarade att den första tillämpningen av den här drömmen innebar att Nebukadnessar skulle huggas ner från sin härskarställning under sju tider (tydligtvis sju år). Enligt vår uppfattning är den här drömmen också tillämplig på de ”sju tider” av hedniskt herravälde, under vilka Jehova inte skulle utöva universell suveränitet genom ett rike med en härskare i Davids släktlinje. Se Vår tillträdande världsregering — Guds rike (1978), sidorna 72—89.
Att stubben var bunden skulle innebära att ”trädet” skulle hållas i schack i sju tider. Som Job 14:7—9 visar, kan en trädstubbe under normala förhållanden börja spira och växa upp på nytt; men inte den här. När Nebukadnessar fick den här drömmen, var järn och koppar bland de starkaste metaller som gick att få tag på. (Jämför Psalm 107:10, 16; Job 40:13.) Att trädstubben var bunden med en kedja av järn och en kedja av koppar skulle alltså utgöra en dubbel bekräftelse på att ”trädet” inte skulle växa upp igen, förrän kedjorna av gudomliga inskränkningar var avlägsnade.