Neutralitet i en förvirrad värld

MER än 40 år har gått sedan Vakttornet för 1 november 1939 (eng. uppl., på svenska numret för 1 januari 1940) publicerade en huvudartikel betitlad ”Neutralitet”. Hur lägligt kom inte upplysningarna i denna artikel!

Den 1 september, bara två månader tidigare, hade den nazistiska krigsmaskinen börjat ett omotiverat anfall mot Polen. Inom en tidrymd av fem veckor hade Tyskland, med hjälp av en sovjetisk invasion från öster, krossat detta land. Under tiden hade Storbritannien, Canada, Australien, Nya Zeeland, Indien, Sydafrika och Frankrike förklarat Tyskland krig. Men under sju månader var det lugnt på västfronten — där var nästan ingen militär verksamhet alls. Det kom att kallas ”skenkriget”.

Det var under denna period som många unga män började närmare undersöka bibeln och det stoff som framlades i artikeln ”Neutralitet” i Vakttornet. Vilken ståndpunkt skulle kristna inta, med tanke på hur andra världskrigets moln började hopa sig? Skulle kristna unga män på den ena eller andra sidan om stridsfronten gå ut för att döda dem som var på motsatta sidan? Katolska och protestantiska präster på båda sidor förklarade öppet att detta var vars och ens plikt inför Gud. Om världen grep till vapen, var då dessa unga män förpliktade att ta del i blodsutgjutelsen på vilken sida de än råkade bo? Många av dem påminde sig sådana ord av Jesus som: ”Dessa ting befaller jag er: att ni skall älska varandra. ... Ni [är] inte ... någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen.” — Joh. 15:17—19; 17:14, 16; 18:36.

På grund av att dessa unga kristna flitigt studerat Guds ord kunde de fatta ett beslut. Ingen annan fattade detta beslut åt dem. De kunde göra det individuellt på grund av att vars och ens samvete hade blivit övat genom studium av bibeln. Deras beslut var att avhålla sig från handlingar av hat och våld mot sina medmänniskor i andra nationer. Ja, de trodde på och önskade ta del i uppfyllelsen av Jesajas välkända profetia: ”De [skola] smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.” (Jes. 2:4) Dessa unga män från alla nationer gjorde just detta.

FRUKTERNA AV NEUTRALITET

Under sex kaotiska år som följde var det därför inte ett enda av Jehovas vittnen i någon nation som dödade sin kristne broder i någon annan nation. Många protestanter dödades av protestanter och många katoliker av katoliker, men aldrig kunde någon sörjande människa lägga skulden för sin mans eller sons död på ett av Jehovas vittnen. Föreställ dig vilket resultatet skulle ha blivit om alla katoliker, protestanter och judar överallt i världen hade tagit en liknande ståndpunkt! Det skulle helt enkelt inte ha blivit något krig. Och om påven Pius XII hade bannlyst katoliken Hitler — alldeles som han blev uppmanad att göra — vilken blodsutgjutelse och sorg kunde världen inte ha blivit besparad! Det vill säga om bannlysningen hade hejdat Hitler och hans militära medhjälpare.

Andra världskriget fortsatte emellertid sitt lopp. Och vad blev dess tribut? The World Book Encyclopedia talar om för oss: ”Andra världskriget dödade fler människor, kostade mera pengar, ödelade mera egendom, påverkade fler människor och orsakade troligtvis fler vittgående förändringar än något annat krig i historien. Det öppnade dörren till atomåldern och åstadkom omfattande förändringar i krigföringen.” Som ett resultat av kriget dog omkring 16.000.000 soldater och två och en halv gånger så många civila. Det ”kostade mer än 4.600.000.000.000 kronor. Mer än 50 länder tog del i kriget, och hela världen berördes av det.”

Det var verkligen ett krig som inbegrep hela världen, och världen inbärgade en smärtsam och bedrövlig skörd. Men hur förhöll det sig med dem som följde Jesu uppmaning att inte vara ”någon del av världen”? Det var i själva verket i somliga avseenden svårare för dessa, än det var för dem som följde världen. Det är en sak att visa sig modig i en skyttegrav, i stridens hetta; det är en helt annan sak att under vanära och smädelse följa sitt samvete som blivit övat genom bibeln eller att överleva i ett fängelse, som ofta är fullt av ohyra, och att ibland leva i skuggan av en exekutionspluton eller giljotin. Dessa som var neutrala under andra världskriget var inga pacifister. De kämpade i andlig bemärkelse och var väl övade i att bruka ”andens svärd, det vill säga Guds ord”. (Ef. 6:17) De bevarade sin ostrafflighet. Och ofta beseglade de sin ostrafflighet med sitt livsblod. De var inte rädda att dö för en rättfärdig sak.

Detta bestyrktes i fallen med de många unga kristna vars liv utsläcktes av Hitler och hans hejdukar. Alldeles som Jehovas vittnens årsbok för 1974 rapporterade: ”De otaliga avrättningarna som ägde rum [i Tyskland] under Tredje riket intar en speciell plats i förföljelsens historia. Åtminstone 203 bröder och systrar blev enligt ofullständiga rapporter antingen halshuggna eller skjutna. Denna siffra inbegriper inte dem som dog av svält, sjukdom och annan brutal behandling.” Allt detta var i överensstämmelse med Jesu ord: ”Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er. ... Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” — Joh. 15:18—20.

Låt oss här uppmärksamma några rapporter angående dem som bevarade sin ostrafflighet:

Kort före sin avrättning den 9 november 1940 skrev en ung man till sin far: ”Nu har också jag fått möjlighet att bevisa min trohet mot Herren ända till döds, ja, i trohet inte bara fram till döden, utan också in i döden. Min dödsdom har redan lästs upp, och jag är bunden med kedjor dag och natt — märkena (på papperet) är från handbojorna — men jag har ännu inte vunnit seger helt och fullt. Det är inte lätt för ett Jehovas vittne att förbli i trohet. ... Min käre far, i anden uppmanar jag dig att förbli trogen, som jag har bemödat mig om att förbli trogen, och sedan kommer vi att se varandra igen. Jag kommer att tänka på dig intill själva slutet. — Din son Johannes. På återseende!”

En kristen hustru beskrev höjdpunkten av månader av plågsam rannsakning med dessa ord: ”Min man blev halshuggen den 11 oktober 1941. I sitt sista brev, som man tillät honom att skriva bara några få timmar före avrättningen, sade han: ’Min älskade Maria och mina fyra barn, Christa, Walter, Waltraud och Wolfgang, när ni får detta brev kommer allt redan att vara över, och jag kommer att ha vunnit seger genom Jesus Kristus, och min förhoppning är att jag har varit en segrare. Av hela mitt hjärta önskar jag er ett välsignat inträde i Jehovas rike. Förbli trogna! Tre unga bröder, som kommer att gå samma väg tillsammans med mig i morgon bitti, är här vid sidan om mig. Deras ögon strålar!’”

Det finns många fler dokumenterade exempel.

I SANNING INTE ”NÅGON DEL AV VÄRLDEN”

Den polska sociologen Anna Pawelczynska skrev i sin bok Values and Violence in Auschwitz — som utgavs först år 1973 — följande angående den ståndpunkt Jehovas vittnen intog i de nazistiska koncentrationslägren:

”Denna lilla grupp fångar var en stark ideologisk styrka, och de vann sin strid mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var med sitt aldrig sviktande motstånd som en liten ö mitt i en terroriserad nation. Och med hjälp av denna samma oförfärade anda fungerade de i Auschwitzlägret. De lyckades tillvinna sig sina medfångars ... , fångfunktionärernas och till och med SS-officerarnas respekt. Alla visste att inget Jehovas vittne skulle utföra en befallning eller en handling mot någon människa — inte ens mot en människa som var en mördare och SS-officer — om handlingen stred mot hans religiösa tro och övertygelse. Han skulle däremot efter bästa förmåga utföra vilket arbete som helst — till och med det mest avskyvärda — om han ansåg det vara moraliskt neutralt. De politiska fångarna kämpade aktivt i lägret, organiserade sig för motstånd och förde en kamp för att överleva sina kamrater. Jehovas vittnen gjorde passivt motstånd på grund av sin tro, som är emot allt krig och alla våldshandlingar.” (Kursiverat av oss)

Det var emellertid inte bara i Tyskland, utan också i alla de krigförande nationerna runt om i världen, som Jehovas vittnen var förenade i detta att sätta Guds befallning — att älska sin nästa — före världens befallning — att hata sin medmänniska. (Matt. 22:39; Apg. 5:29) Deras straff varierade från månader, ja år, i fångläger till dödsstraff, beroende på vilket land de bodde i. I ett fängelse sade en man, som hade dömts till livstids fängelse, till ett av vittnena: ”Jag ’sitter inne’ därför att jag dödat en polisman, och du ’sitter inne’ därför att du vägrar att döda. Det är ganska egendomligt, inte sant?” Men vare sig det tycktes ”egendomligt” för andra eller inte, eftersträvade Jehovas vittnen att följa en kurs som är grundad på bibeln och som går ut på att inte vara ”någon del av världen” eller att ta del i dess många blodsutgjutelser.

UNDFLY BLODSUTGJUTELSE

I sin mycket kända bergspredikan sade Jehovas vittnens ledare, nämligen Jesus Kristus, bland annat: ”Lyckliga är de fredstiftande, eftersom de skall kallas ’Guds söner’. ... Ni har hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte mörda; utan vem som än begår ett mord skall vara ansvarig inför domstolen.’ Jag säger er emellertid att var och en som fortsätter att vara vred på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen; men vem som än tilltalar sin broder med ett outsägligt ord av förakt skall vara ansvarig inför Högsta domstolen; medan vem som än säger: ’Din föraktlige dåre!’ skall vara underkastad det brinnande gehenna.” Gehenna är en symbol av evig tillintetgörelse, alldeles som Jesus senare framhöll för sina lärjungar: ”Och låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; känn hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i gehenna.” (Matt. 5:9, 21, 22; 10:28) Jehovas vittnen har följaktligen alltid sökt vara fredstiftande i en förvirrad värld och har alltid undvikit att visa mordiska benägenheter, även när det gäller vrede och kränkande tal.

Deras krigföring har därför varit av ett andligt slag som inte kränker friden. Aposteln Paulus sade till sina medkristna i det första århundradet: ”Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar. Vi river nämligen ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud; och vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde.” (2 Kor. 10:4, 5) Jehovas vittnen har på detta sätt undvikit blodskuld.

Blodskuld bidrog till det forntida Israels fall, och i samband med detta är det intressant att lägga märke till den kurs som kung Manasse följde. Det är skrivet om honom: ”Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS [Jehovas] hus. Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.” (2 Krön. 33:5, 6) Senare under sin 55-åriga regering ångrade Manasse sin onda kurs och vidtog åtgärder för att avlägsna avgudadyrkan från Jerusalem. Men blodskulden förblev kvar, ty vi läser: ”Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet, att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den andra.” (2 Kon. 21:16) Han hade på ett egenmäktigt sätt utgjutit blod. Det hade inte blivit utgjutet i en rättfärdig krigföring på Jehovas befallning.

Blodskulden som Manasse hade dragit över nationen upphävdes inte i och med att han dog. Den förblev som en fläck på Israel. Ingen anordning hade gjorts för att tillfredsställa rättvisan och därigenom avlägsna denna blodskuld. Jehova sände därför Nebukadnessar, kungen i Babylon, som sin skarprättare mot Jerusalem. ”Det var efter HERRENS ord, som detta kom över Juda, i det att han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade begått och för allt vad denne hade förövat, jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.” — 2 Kon. 24:1—4.

Våra dagars motsvarighet till det trolösa Jerusalem är kristenheten, inom vars område två blodiga världskrig har brutit ut. Kristenheten har således också offrat oräkneliga ”söner och döttrar” till krigets gud. (Jer. 7:31) Vilken stor blodskuld bär inte kristenheten på — det rör sig sammanlagt om tiotals millioner människoliv! Om Manasses blodskuld inte kunde förlåtas, hur mycket mindre kan då kristenhetens blodskuld förlåtas! De religiösa organisationer, som har understött de två världskrigens våldshandlingar och andra krig i det här århundradet, måste ta sin del av denna blodskuld. Johannes beskriver kristenheten, som utgör den mest framträdande delen av ”det stora Babylon” — den falska religionens världsvälde — , såsom ”berusad av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. Vi bör därför inte förundra oss över att en ”röst från himmelen” ropar ut till alla som älskar rättfärdighet: ”Gå ut från henne [Babylon], mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser. Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” — Upp. 17:5, 6; 18:4, 5.

Men även om kristenheten är dömd på grund av sin avgudadyrkan och sin blodskuld, har hundratusentals ärliga människor kommit ut ur denna ordning, ångrat sina föregående förbindelser med den och vunnit en ren ställning inför Gud och Lammet, Kristus Jesus. (Upp. 7:9, 10) Bland dessa människor finns många av de tusentals soldater, som i det här århundradet kämpade i världskrigen och i andra konflikter. De som ändrat sinne kan vara säkra på att Gud förlåtit dem deras föregående livskurs. (1 Joh. 1:9, 10; Jes. 1:18) Han kommer att välsigna dem, eftersom de nu bevisar sig vara lärjungar till ”Fridsfursten” som sade, då han själv blev arresterad och rannsakad: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat.” (Joh. 18:36; Jes. 9:6, 7) De måste därför också hädanefter undvika att vara ”någon del” av denna värld som är skyldig till blodskuld. De måste stanna kvar under Kristi beskydd. — Jämför 4 Moseboken 35:11, 32.

NEUTRALITET ETT SKYDD

Många kristna vittnen för Jehova i Nazisttyskland och andra länder förlorade livet därför att de höll fast vid sin neutralitet. Då de stod ansikte mot ansikte med döden, hämtade de tröst från Jesu ord: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; känn hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i gehenna [evig död].” (Matt. 10:28) Deras uppståndelse är säker och viss. (1 Kor. 15:22, 23; Hebr. 11:35) För andra har neutralitet — ofta under ovanliga förhållanden — också tjänat som ett skydd.

Vi kan som exempel ta Jehovas vittnen i Afrika. Ute i byarna är dessa människor gästfria, och de serverar gärna en måltid åt en främling som kommer på besök. Men de säger stopp när det gäller att tjäna i eller som representant för någon politisk organisation. När gerillasoldater vid ett tillfälle kallade bybor till ett informationsmöte, vägrade de neutrala vittnena att vara med. När så motståndsstyrkor rusade in vid detta möte och sköt ner 105 människor som var närvarande, betydde detta att vittnena överlevde tack vare sin frånvaro. Vittnenas ställning blev svårare allteftersom fientligheterna ökade, men de visade alltid att de inte var ”någon del av världen”.

Under det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer återigen den neutralitet som Jehovas folk visar att frälsa dem. (Upp. 16:14, 16) Genom att de inte är ”någon del av världen” kommer de att vara fria från dess blodskuld. Gud kommer däremot att på den av blodskuld tyngda kristenheten (och i sanning på hela världen) verkställa samma slags dom som kom över det forntida Jerusalem, om vilket profeten Hesekiel sade: ”Så säger Herren, HERREN: Du stad, som utgjuter dina invånares blod, så att din stund måste komma, du som gör eländiga avgudar åt dig och så bliver orenad! ... Se, jag slår mina händer tillsammans ... över det blod som du utgjuter hos dig. ... Jag [skall] taga bort ifrån dig all din orenhet. ... Och du skall förnimma, att jag är HERREN.” — Hes. 22:3, 4, 13—16.

”HERRENS stora dag är nära”! (Sef. 1:14) En hel värld som bär på blodskuld kommer mycket snart att förintas. Men Jehova kommer att ge följande inbjudan till dem som utan att frukta visar att de ”inte är någon del av världen”: ”Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi. Ty se, HERREN träder ut ur sin boning för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod, som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta.” (Jes. 26:20, 21) Sedan Jehova har gjort upp räkningen med den av blodskuld befläckade världen, kommer hans rena folk ut från sina gömställen eller kamrar som på ett mirakulöst sätt har getts åt dem. De kommer att åtnjuta evig frid på en jord som aldrig mer kommer att bli befläckad med blod genom krig och våldsdåd. (Ps. 46:9, 10) De som inte var ”någon del av världen”, den värld som förgicks, kommer då att förbli i Guds nya ordning och göra hans vilja för evigt. (1 Joh. 2:17) De kommer således själva att ha gett bidrag till den kristna neutralitetens historia i en förvirrad värld.