Bibelns sanning formade om deras liv
DET första man lägger märke till hos Delia Rosero är hur liten hon är till växten. Delia kvittrar fram en förklaring: ”Jag tror att jag härstammar från pygméerna.” Hennes ansikte strålar som en sol. Du tycker genast om Delia.
Daniel Rosero, hennes man, är en ”ung” och stilig 50-åring. Den översvallande glädje han känner, när han får träffa dig, driver honom för det mesta till att omfamna dig. Men Daniel har inte alltid varit sådan.
Eftersom jag kände till något om deras förflutna, besökte jag dem helt nyligen för att få skriva om deras erfarenheter. Jag tänkte att detta skulle kunna bli till verklig hjälp och uppmuntran för många.
Familjen Rosero bor uppe i Anderna i staden Latacunga i Ecuador, en stad med omkring 30.000 invånare. Det är en stad, där det finns ett överflöd av blommor och där människor är stolta över att få arbeta med jorden. Följande samtal ägde rum, då vi satt i Roseros vardagsrum och såg ut över Cutuchifloden.
STORA PROBLEM I ÄKTENSKAPET
”Jag var bara 15 år”, börjar Delia, ”när jag gifte mig. Det dröjde inte länge förrän jag fick ta hårda törnar. I 14 år befann jag mig i slaveri. Jag hade ingenstans att ta vägen — inget hopp. Daniel drack. Varje lördag brukade han komma hem vid midnatt, och då misshandlade och slog han familjen.
Man måste själv ha levt under sådana fasansfulla förhållanden för att kunna förstå dem. När Daniel tänkte slå till mig, brukade jag kliva upp på en stol och gripa tag om en tavla med den ’helige’ Vincent Ferrer och trycka den hårt mot mitt bröst och skrika: ’Slå mig! Slå mig!’ Daniel brukade då sluta i fruktan för ’helgonet’.”
Daniel bekräftar att Delias berättelse är sann. ”Vi gifte oss år 1948. Jag var då bara en ung pojke och hade just fyllt 19 år. Jag hade ingen utbildning och var verkligen inte i stånd att ta hand om en växande familj. Vi fick till sist fyra döttrar och tre söner. För mig hade livet ingen mening.
Enligt vad vi hade blivit underrättade om var min framtid döden och ett brinnande helvete. Prästen hade övertygat oss om att vi var värdelösa, dömda till undergång. Jag kommer ihåg hur jag ofta i mitt försupna tillstånd sade: ’Jag kommer att brinna — så låt mig få dricka!’”
Delia fortsätter samtalet genom att säga: ”Vi hade en stor flätad korg, i vilken vi förvarade kläder. Benigno, vår äldste son, och jag tömde korgen och gömde omsorgsfullt kläderna någon annanstans. När sedan Daniel kom hem och var på dåligt humör, brukade Benigno ofta gömma sig i korgen, tills hans far hade somnat. Det var det enda sättet att komma undan misshandel.”
Familjen Roseros rosa hem, med en prydlig kringbyggd gård full med utslagna blommor, vittnar om att de nu har en ekonomisk status som är mycket över den som de hade under sina första år som gifta. Daniel förklarar: ”Jag sydde byxor — ett par om dagen. Jag fick betalt för varje par jag sydde. Men jag fick alltid be skräddaren om att i förskott få ta ut nästa dags lön.”
”Han kom aldrig hem med pengarna, så att vi kunde köpa mat”, tillägger Delia. Hennes ögon fylls med tårar. ”Usch, vad hemskt det är att behöva påminna sig dessa nattliga uppgörelser!” Situationen i familjen försämrades så till den grad att Delia en gång tog en stor kniv och hotade: ”En av oss eller vi båda kommer kanske att dö, men den här gången skall du inte få slå mig.” Till all glädje slutade inte historien om familjen Rosero i och med denna händelse.
VÄNDPUNKTEN
Daniel talar om vändpunkten. ”Den kom en söndagsmorgon i juni 1962. En pionjär med särskilt uppdrag [en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen], Mario Hernández, höll en biblisk framställning för min fru vid dörren, medan jag själv låg i sängen utom synhåll. I själva verket lyssnade jag mera än vad Delia gjorde. Jag hade uppfattat att bibeln är en av de bästa religiösa böckerna i världen, men jag hade inte fattat att den innehåller nödvändiga upplysningar från Gud.
När Mario Hernández gick, rusade jag upp ur sängen och ropade envist: ’Ropa på predikanten! Ropa tillbaka predikanten! Jag vill studera bibeln.’”
Här skjuter Delia in: ”Jag var mycket skeptisk. Jag tvekade både två och tre gånger innan jag gick ut på gatan för att kalla tillbaka vittnet.”
När vittnet kom tillbaka, bad Daniel att få en bibel. ”Jag kommer fortfarande ihåg broder Hernández’ svar”, fortsätter Daniel. ”’Det går bra. Jag skall skaffa dig en bibel, men den får inte bli en dammgömma. Den är till för att studeras!’ Broder Hernández var alltid sådan. Mycket rättfram. Han gick alltid rakt på sak. Man fick reda på vad man gick för.”
Daniel fortsätter: ”Femton dagar senare sattes ett bibelstudium i gång, men det hölls inte alltid så regelbundet. Min bror Homero började också studera och gjorde fina framsteg. Homero slutade mycket snart med att ägna sig åt bilddyrkan, men jag kommer ihåg att jag sade till honom: ’Homero, jag håller mig fortfarande till jungfru Maria.’ Homero svarade: ’Lillebror, fortsätt att studera! Snart kommer du att förstå.’”
Daniels beslut att göra bruk av den kunskap han hade fått kom som en följd av att han var med vid en kretssammankomst som Jehovas vittnen höll. ”Homero berättade för mig om sammankomsten i Ambato. Jag sade till honom att om jag hade tillräckligt med pengar skulle jag komma.
Jag blev överväldigad av organisationen. Människor kom överens med varandra, trots att de var många. Man kunde känna kärleken som fanns bland alla dessa människor. Ingen rökte. Inget smutsigt tal. Ingen av de yngre männen och inte heller de äldre gjorde några närmanden till eller sade något oanständigt till de unga flickorna. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ’Detta är sanningen!’ Det var inte fruktan för döden eller fruktan för världens ände som påverkade mig. Det var renheten i organisationen.”
OMVÄNDA FÖRHÅLLANDEN
”Jag kom hem entusiastisk och förklarade för Delia: ’Jag tänker bli ett Jehovas vittne.’”
”Du är en drinkare, men Jehovas vittnen är inte det”, blev svaret.
Då började något underligt att hända, förklarade familjen Rosero. Daniel började att ändra sin livsstil till det bättre, men Delia satte sig på tvären. Det verkade som om Delia tänkte utkräva hämnd. Daniel skulle få lida för allt som hon hade fått gå igenom.
”Inga pengar till mat, men till bibeln! Ja, naturligtvis!” sade hon giftigt. Delia medger att hon avsiktligt retade Daniel. Hon kände sig säker på att risken för att han skulle behandla henne illa minskade undan för undan, allteftersom han växte till andligen.
Vid ett tillfälle grät Daniel helt öppet. ”Delia, Delia, jag har förändrats! Vad har tagit åt dig?” frågade han vädjande. Till och med Benigno frågade sin mor om hon verkligen ville ha tillbaka den tiden då hon blev misshandlad.
Allteftersom Daniels kunskap förökades, omsatte han den i handling. ”Frågan som gällde bruket av bilder gav mig vissa problem”, säger han. ”Jag menade att jag personligen hade fått uppleva flera underverk som en följd av förböner till ikonen. Men Mario Hernández använde 2 Korintierna 11:14 som argument — ’Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel.’ Vilket gensvar gav jag på det? ’Jag förstår att demonerna kan bedra oss med hjälp av avgudar. Må vi därför göra oss av med dem!’”
Daniel bar ut alla bilder och bildstoder på gården, hoppade på dem och brände senare upp dem. ”Jag blev förfärad och rusade ut ur huset, eftersom jag förväntade att taket skulle rasa in som ett uttryck för Guds vrede”, säger Delia, ”och hela tiden bad jag: ’Käre Gud, förlåt honom. Han vet inte vad han gör. Jag ber att du inte skall straffa oss!’”
Daniel hade verkligen blivit omvänd. Den 4 maj 1963 blev han döpt som symbol av sitt överlämnande åt Gud. ”Sedan blev det besvärligt”, fortsätter Daniel. ”Jag hade verkligen problem med rökningen. Jag kommer ihåg hur jag vid frukosten brukade säga: ’Ge mig inte bröd. Ge mig tobak.’ Men även denna last övervann jag.”
BILDEN LJUSNAR
Daniel och Homero Rosero var de första vittnena i Latacunga. Bröderna kommer ihåg vad Arthur Bonno, som tjänade som kretstillsyningsman, sade: ”Uppför er som kristna, så kommer ni att öppna vägen för andra.” Och de handlade enligt hans råd, och Delia överlämnade sig så småningom åt Jehova. Hon gjorde det år 1965.
Daniel minns hur församlingens tillsyningsman, Luís Narváez, uppmuntrade och styrkte honom till att skaffa sig större självförtroende med dessa ord: ”Daniel, du har lärt dig sanningen från bibeln, vilket verkligen är fint. Varför kan du inte lära dig att sy i ärmar, att skära till och sy kavajer? Bli skräddare!”
”Och jag gjorde som han föreslog”, säger Daniel leende. ”Luís gav mig sina gamla kavajer. Jag skulle få ta isär dem fullständigt och sedan sy ihop dem igen. Jag fick övning, och Luís fick nästan nya kostymer. Jag startade en firma och skaffade en trevlig butik med skyltfönster. Jag blev skräddarmästare och behövde inte längre be om förskott. Kunderna betalade allt i förväg. Med tiden fick vi med Jehovas hjälp ett eget hus.”
Men allteftersom bibelns sanning växte i Daniels hjärta, insåg han att det inte var mer pengar han behövde, utan mera tid för att kunna predika. Homero, hans bror, ledde flera fina bibelstudier i olika hem, och Daniel ville också känna glädjen över att få göra detta. Därför började han som pionjär med särskilt uppdrag i juli 1968. Då fanns det 12 döpta förkunnare av Riket i församlingen, och omkring 30 personer brukade besöka mötena.
SANNINGEN BREDER UT SIG I LATACUNGA
När Luís Narváez skulle flytta från Latacunga, minns Daniel att han sade: ”Daniel, jag vill överlämna ett ’får’ till dig.” Den intresserade personen var hustru till en av Latacungas framstående läkare, dr Mario Moscoso. Två veckor efter det att bibelstudiet hade satts i gång tog också dr Moscoso del i det.
”Mario Moscoso var alltid så ödmjuk”, säger Daniel. ”Han fick mig aldrig att känna mig otillräcklig. I själva verket fick han mig att bli en studerande människa. Jag var tvungen att studera för att kunna ge svar på hans frågor. Doktor Moscoso var chef för blodbanken, och när frågan om blodet kom upp, blev den öppet och oförbehållsamt ventilerad. Inom några veckor lämnade han sin chefsbefattning vid blodbanken.”
Innan sex månader var till ända hade Mario Moscoso, som senare kom att bli husläkare åt presidenten i republiken, framfört sitt uppriktiga tack till Daniel för att han hjälpt honom att finna sanningen. Han sände Daniel till sina släktingar för att han skulle studera med dem. ”Bland dem bredde sanningen ut sig på ett explosionsartat sätt!” utbrister Delia. ”Listan över dem såg ut som en telefonkatalog — familjen Arma, familjen Bravo, familjen Coronel, familjen Leon, familjen Villagómez. Mer än 30 familjemedlemmar överlämnade sitt liv åt Jehova — för att inte tala om de många barn och andra människor som regelbundet var med vid mötena.
På tre och ett halvt år blev 60 personer döpta, och det var ofta 200 personer närvarande vid mötena i Latacunga.”
FÖRORDNADE PÅ ANDRA DISTRIKT
År 1971 blev Daniel och Delia Rosero förordnade att verka i Cayambe, ett litet samhälle på 8.000 invånare. ”Vi tog med oss hela familjen, min svärmor inbegripen”, berättar Daniel. Inom tre och ett halvt år hade det bildats en församling i Cayambe, och 12 personer tog det avgörande steget att överlämna sig och symboliserade detta genom att bli döpta i vatten.
År 1974 blev Roseros förflyttade till Otavalo i Ecuador. ”Återigen flyttade hela familjen, med undantag av Benigno och min svärmor som stannade kvar för att laga mat åt honom. Men familjen växte i alla fall”, säger Daniel strålande. ”På två år blev 11 personer döpta, däribland tre unga män som blev mina svärsöner. De gifte sig med tre av mina döttrar.”
I synnerhet sedan år 1973 har den kännbara inflationen undan för undan gjort det svårt för familjen Rosero att fortsätta i tjänsten som pionjärer med särskilt uppdrag. Men de har ändå fortsatt. År 1976 blev de åter förordnade att verka i sin hemstad Latacunga, där de ekonomiska påfrestningarna är något mindre.
”Det som ger mig den största uppmuntran till att fortsätta är att få hålla ett bibelstudium med någon som gör framsteg”, förklarar Daniel. ”Jag ber regelbundet till Jehova att han skall vägleda mig till någon som verkligen vill lära känna sanningen, för det är lika stimulerande för mig som för den som jag studerar med. Just nu leder vi ett studium med en ’underbar’ familj, som gör framsteg och kommer till mötena. Jag tror att mannens beskrivning av sin religiösa utveckling är mycket avslöjande. Han säger: ’Katolik av tradition, baptist av känsloskäl, Jehovas vittne på grund av exakt kunskap.’”
TACKSAM FÖR BIBELNS SANNING
Vårt samtal lider mot sitt slut, och vi går ut på gården som överflödar av zinnia, rosor och vinrankor. På andra sidan Cutuchifloden går kreaturen och betar på en grön äng bland färggranna kläder som ligger på tork. Vindens sus hörs i de dammiga eukalyptusträden. Himlen är klarblå. Delia sitter och funderar.
”Folk säger att jag är full av liv”, säger hon. ”Du förstår att allt har jag sanningen från bibeln att tacka för. Vem vet var mina barn skulle ha varit utan Guds ord? Alla sju är döpta och balanserade människor. Sanningen har för mig betytt ett fullständigt nytt och lyckligt liv.” Hon säger med ett leende: ”Vi skall fortsätta att tjäna Jehova och förtrösta på hans vägledning.”
Daniel tillägger: ”Sanningen är livet för mig. Jag är övertygad om att jag skulle ha dött som alkoholist, om jag inte hade fått sanningen.” Jag säger något om att Daniel verkar bli yngre och yngre för varje gång jag träffar honom. Han skrattar och säger: ”Du förstår, människor här i Latacunga säger samma sak. De säger faktiskt till mig att det måste ha någonting med mitt predikande att göra. Jag har en bibeltext här i Psalm 92:15, 16 (Åkeson) som jag gärna vill visa dem: ’Ännu med grå hår skola de knoppas, de skola vara frodiga och gröna för att förkunna, att Jehová, min klippa, är rättvis, och att ingen orätt finnes i honom.’”