Vi är tacksamma för att Jehova besvarade våra böner
Berättat av Angelo Clave
”GLÄD er i hoppet. Håll ut under vedermöda. Var ihärdiga i bönen.” Att ha detta råd i tankarna har hjälpt mig att kunna glädja mig åt ett liv i heltidstjänst för Jehova. — Rom. 12:12.
Jag är yngst av sex syskon, och jag föddes år 1936 på den lilla ön Anda nära ett berömt turistcentrum, känt som De hundra öarna i Pangasinan på Filippinerna. Vårt trä- och bambuhus, som låg en halv kilometer från havet, var omgivet av blommor och mangoträd, till glädje för både syn och smak. Sorgligt nog dog min far när jag var bara tre år. Förutom den smärtsamma sorg min mor kände över att förlora sin man, var hon mycket bekymrad över hur hon skulle fostra oss på bästa sätt. Hon hade i alla fall fortfarande ett litet jordbruk, så att hon kunde fylla magasinet bakom vårt hus med ett risförråd. Hon var en mycket religiös kvinna och var medlem av den fria filippinska kyrkan.
År 1945, strax efter andra världskrigets härjningar på Filippinerna, började det ske genomgripande förändringar i och med ett besök av två unga kvinnor, som förkunnade att Guds rike var mänsklighetens enda hopp. Min mor var inte intresserad, men min äldre bror Presalino välkomnade ivrigt dessa båda Jehovas vittnen, och från morgonen till sena kvällen den dagen samtalade han med dem om många bibliska ämnen. Följande dag bad Presalino min kusin Eduardo att följa med honom, när han skjutsade hem de här kvinnorna med båt.
När min bror och kusin kom tillbaka några dagar senare, berättade de entusiastiskt för alla att de redan hade blivit döpta som Jehovas vittnen! Presalino förklarade ivrigt att det rike, som vi så ofta hade bett om i bönen Fader vår, skulle skänka många människor evigt liv på en paradisisk jord. (Matt. 6:9, 10; Luk. 23:43) Min mor var först inte intresserad, men hon blev snart övertygad om att detta var sanningen. Hon avlägsnade omedelbart alla krucifix och beläten av Josef och Maria och andra ”helgon” från vårt hem. Hon slutade också upp med att tugga betelnöt. Två månader senare kom fadern till de båda flickorna, som var vittnen, på besök till oss. Han blev mycket förtjust över att finna en grupp, som studerade bibeln under ledning av Presalino. Tolv personer blev döpta då, bland andra min mor, två bröder, min syster och två svägerskor. De fick omedelbart bilda en församling. Två av mina bröder och min kusin Eduardo förordnades att utöva tillsyn.
I vår lilla skola, med omkring 120 elever, retade man mig ofta, därför att min tro blev allt starkare. Alla Jehovas vittnens barn utsattes för påtryckningar, därför att de vägrade att ta del i avgudiska handlingar i skolan. Dessa påtryckningar gjorde till slut att jag inte fick en högre världslig utbildning. Detta var en besvikelse. Men min mor hjälpte mig att förtrösta på Jehova och att genom bön och fortsatt bibelstudium bygga upp mitt förhållande till honom. Resultatet? Vid 15 års ålder var jag bland de 522 som blev döpta den 22 april 1951 vid den nationella sammankomsten i Quezon City.
MINA BÖNER OM ATT FÅ BLI HELTIDSFÖRKUNNARE BESVARADE
Den här sammankomsten tände min önskan att bli pionjär, som Rikets heltidsförkunnare kallas. Under hemresan och hemma i familjen var det nästan det enda jag tänkte på och talade om, och det var också mitt förnämsta böneämne. Även om min mor först reagerade negativt, gick hon till slut med på att låta mig vara ”feriepionjär” i flera månader. Dessa få månader gav mig så oändligt mycket och styrkte mitt beslut att bli reguljär pionjär.
Den 1 mars 1953 förverkligades detta mål. I och med det började jag lära ett nytt språk, iloko. Varför var det nödvändigt? Det finns minst 87 dialekter på Filippinerna, och jag är en bolinao, men på mitt distrikt fanns det många människor av ilokofolket. Detta var det första av en lång rad nya språk, som jag måste lära mig för att undervisa fler människor om bibelns sanning. Varje gång har jag förtröstat på Jehovas hjälp och bett att han skulle välsigna mina ansträngningar.
Jag hade en ovanlig erfarenhet, när jag arbetade tillsammans med en församling i en liten by vid en vit sandstrand vid Kinesiska sjön. En ung man, som jag träffade i hans hem, blev så upprörd när han förstod att jag var ett vittne att han körde ut mig och varnade mig för att komma tillbaka. Följande vecka besökte den resande kretstillsyningsmannen oss, och vi skulle besöka hemmen i samma område. Kretstillsyningsmannen, som inte kände till min erfarenhet, bad mig att börja i just det hus där den unge mannen hade varit så fientlig.
Min första tanke var att hoppa över det huset, men efter bön till Jehova beslöt jag att göra ännu ett besök. Vilken överraskning! Den unge mannen lyssnade intensivt och var med på att studera bibeln, och samma vecka kom han på sitt första möte. Han gjorde snabba andliga framsteg, och bara några månader senare blev han döpt vid en sammankomst. Vad hade åstadkommit en så plötslig förändring på bara en vecka? Efter det att han varit otrevlig mot mig, hade han råkat ut för en olycka. Eftersom han betraktade detta som ett straff, beslöt han att åtminstone vara artig nästa gång han träffade ett vittne. Det var han, och han tyckte om det han hörde.
Tre av oss pionjärer använde ofta en sex meter lång fiskebåt för att besöka de närliggande öarna och hålla föredrag där. När vi sent en kväll återvände hem, förändrades vädret plötsligt. Vi var illa ute! Höga vågor fyllde båten med vatten, och vi måste simma två kilometer till stranden i det upprörda havet. På något sätt fick min brorson och jag styrka att hjälpa min brorsdotter, och fastän vi förlorade våra ägodelar, kom vi lyckligt och väl i land. Vi tackade Jehova för att han hade gett oss våra liv.
Mitt nästa förordnande var i en stad ännu längre hemifrån. Där erfor jag sanningen i Jesu ord: ”Var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller jordstycken för mitt namns skull skall få många gånger mer och skall ärva evigt liv.” (Matt. 19:29) Bröderna och systrarna var så vänliga och rara, och det dröjde inte länge förrän vi stod varandra mycket nära och trivdes utmärkt tillsammans. Banden var så starka att när jag senare for därifrån till mitt första förordnande som pionjär med särskilt uppdrag i Bulacanprovinsen, kunde ingen av oss hålla tillbaka tårarna som strömmade ner för våra ansikten, när vi sade adjö.
På mina båda följande distrikt hade jag nya kamrater och lärde mig att bo och samarbeta med människor som har en annan läggning. På det första av dessa distrikt fick jag lära mig ett annat språk — tagala — nationalspråket. På det andra distriktet fick jag för första gången uppleva den stora glädjen att hjälpa till att bilda en ny församling. Detta krävde över två års flitigt arbete, ständiga böner och förtröstan på Jehova, som fick det att växa. — 1 Kor. 3:5—9.
ANDRA TJÄNSTEPRIVILEGIER
Jag kände ändå större tacksamhet, när jag efter tre år som pionjär med särskilt uppdrag blev förordnad att göra kretsbesök i omkring 20 församlingar, inbegripet min hemstad. Ni kan föreställa er min glädje, när jag fick följa med min egen mor på ett bibelstudium och hjälpa henne att undervisa någon annan om de sanningar som hon själv hade varit så ovillig att acceptera. Efter två år i kretstjänsten upplevde jag en glädje av ett annat slag, eftersom Lucrecia och jag gifte oss den 17 januari 1962. Hon hade varit reguljär pionjär och pionjär med särskilt uppdrag i sju och ett halvt år innan vi gifte oss och hade därigenom bevisat att hon älskade att tjäna Jehova, och under de år som gått sedan dess har hon fortsatt att vara en källa till hjälp och uppmuntran. Sannerligen ännu en orsak att vara tacksam mot Jehova! — Ords. 19:14.
Det var svårt många gånger att göra kretsbesök, men det var mycket givande. Ja, för att komma upp till byn Agumanay måste vi streta uppför bergen i 12 timmar på en hal, lerig stig! Men vilken glädje att vid framkomsten finna att de flesta byborna var Jehovas vittnen! De välkomnade oss med sånger av lovprisning till Jehova — sånger som de själva hade komponerat. Varje dag följde omkring 50 av dessa ödmjuka bröder med oss, när vi besökte de närliggande byarna för att sprida de goda nyheterna om Riket.
Men vissa levnadsförhållanden har sina risker, och till slut fick jag hepatit. Detta gjorde det nödvändigt att bli pionjär med särskilt uppdrag från februari 1965 till juli 1966, då jag var tillräckligt frisk för att återuppta kretsbesöken, denna gång i Tarlacprovinsen på centrala Luzon. På grund av gerillan var det farligt där, och många människor hade dödats. Det gick inte alltid att ha regelbundna möten, men det var möjligt att hjälpa medtroende andligen genom att besöka dem i deras hem. En dag medan vi åt frukost med en broder och hans familj i deras lilla trä- och bambuhus med sitt plåttak, så kom plötsligt två lastbilar fullastade med soldater, som omringade huset. Med gevären riktade mot oss förhörde de oss i tur och ordning. Jag fick det ovanliga tillfället att förklara de ”goda nyheterna” för befälhavaren. De blev övertygade om att vi inte tillhörde gerillan och for sin väg. Återigen hade vår förtröstan på Jehova blivit belönad. — Ords. 29:25.
ÄNNU ETT SPRÅK ATT LÄRA
Vi blev mycket överraskade av ett brev från Sällskapet Vakttornet, daterat den 31 augusti 1967. Vi blev där inbjudna att tjäna som missionärer i Indonesien. I bön sökte vi Jehovas vägledning och tackade sedan ja till inbjudan. Därför anlände vi till Djakarta tillsammans med sex andra filippinare den 18 februari 1968.
Allt jag kunde säga till mina andliga bröder och systrar på det första indonesiska mötet vi var med vid var: ”Selamat sore. Selamat datang. Silahkan masuk.” (”God dag. Välkommen. Var så god och stig in.”) Vi fick omedelbart börja en intensivkurs på elva timmar om dagen i indonesiska språket. När den här kursen var slut, blev jag förordnad att ta hand om en ny församling. Vilket prov för mig! Det var uppenbart att jag måste förbättra mina språkkunskaper. Vi fann att det bästa sättet att lära sig språket var att flitigt ta del i arbetet med att vittna från hus till hus. Människorna i Djakarta var gästfria och hjälpsamma, de bjöd in oss och försökte artigt att förstå oss. På så sätt gjorde vi snabba framsteg, för det finns vissa likheter mellan indonesiskan och vissa filippinska dialekter. Efter bara åtta månader blev vi därför återigen förordnade att utföra kretsbesök och så använda vår nyförvärvade indonesiska.
Efter någon tid i Djakartaområdet förordnades vi att besöka församlingarna på ön Sulawesi. Dåliga kommunikationer och dåliga vägar gjorde att det var jobbigt där, men återigen gjorde brödernas kärlek det värt ansträngningarna. Vid ett församlingsmöte kom en kvinna fram till min hustru och sade: ”Be för mig att jag må kunna uthärda de lidanden min man låter mig utstå för sanningens skull.” Vi gav henne en del tröst och uppmuntran från bibeln, och vi bad för henne, men senare tappade vi kontakten med henne, eftersom hennes man flyttade till olika isolerade områden för att få sin hustru bort från vittnena. Vilken överraskning att ett par år senare få se henne bland dem som blev döpta vid en kretssammankomst!
FÖRHÅLLANDENA FÖRVÄRRAS
År 1976 försökte vi anordna en sammankomst i Manado för de sulawesiska bröderna. Vi ansökte om fem olika lokaler, men fick avslag. Till slut hittade vi en lämplig lokal, men hyran på 260.000 rupier (över 2.500 kronor) hade vi inte råd med. Vilken överraskning för oss när en person, som inte var vittne, skänkte 100.000 rupier! Sedan gav en medtroende ett ansenligt bidrag, vilket gjorde att lokalen kom inom våra ekonomiska möjligheters ram. Vi hade en fin sammankomst precis i rättan tid, för det visade sig bli den sista stora sammankomsten för våra bröder i det området, eftersom motståndet mot vår verksamhet ökade.
Först blev vi förbjudna att gå från hus till hus. Men bröderna lärde sig hur de skulle få kontakt med människor, som de kunde tala med. Man spårade därför upp många intresserade personer, och arbetet fortsatte att växa.
Därpå blev vi förbjudna att komma tillsammans i privata hem. Bröderna började då att bygga fler Rikets salar. Men den 24 december 1976 blev all verksamhet av det lagligen inregistrerade bibelstudiesällskapet totalt förbjuden. Det blev också ett totalt förbud för enskilda Jehovas vittnen att utföra någon verksamhet eller att samlas till möten. Vi visste att vi inte skulle få våra visa förnyade, men vi var glada över att vi inte tvingades lämna landet omedelbart. Vi ansökte om ytterligare förlängningar, och en immigrationstjänsteman gav oss till slut ytterligare 10 dagar. Dagen före vår avresa hade vi en picknick med 200 bröder. Det var ett fint tillfälle för ett utbyte av uppmuntran. (Rom. 1:11, 12) Vi tvingades således att lämna våra kära indonesiska bröder och systrar efter nio tillfredsställande år av tjänst tillsammans med dem.
ATT TJÄNA I ETT ANNAT LAND
Men vi var glada över att det var möjligt att tjäna Jehova på annat håll — den här gången på Taiwan. Än en gång måste vi lära oss språk, den här gången mandarinkinesiska, ett språk som är fullständigt olikt något annat vi tidigare har lärt oss. Fastän det är ett språk där tonläget förändrar betydelsen av ord som låter lika, och fastän det inte skrivs med latinska bokstäver, så gör vi framsteg. Precis som förut ber vi om Jehovas hjälp i predikandet av de goda nyheterna om Riket. (Matt. 24:14) Vi arbetar i den snabbt växande industristaden Kaohsiung, som har över en million invånare. Vår lilla församling på 30 förkunnare av de goda nyheterna har ett stort distrikt. Men vad glada vi är över att se dubbelt så många som antalet förkunnare komma till mötena i Rikets sal!
Under de närmare 30 åren sedan vi överlämnade oss åt Jehova har vi otaliga gånger sett att det handlingssätt, som aposteln Paulus tillrådde, har varit det bästa. Eftersom vi har tillbringat 25 av dessa år i heltidstjänst, vet vi att om en människa gläder sig i hoppet, håller ut under vedermöda och är ihärdig i bönen, så kommer Jehovas välsignelse att berika hennes liv. — Rom. 12:12.