När den organiserade religionen blivit tillintetgjord, vilken väg skall folk då välja?
Det är en fördel att man läser Jeremia, kapitel 40—49, innan man närmare undersöker den här och den följande artikeln.
”Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk [Jehovás ärende, Åkeson], förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd.” — Jer. 48:10.
1. Vilket problem kommer de som överlever den organiserade religionens tillintetgörelse att ställas inför?
”VÄRLDENS organiserade religion har fallit!” Sådana ord kan vi förvänta att de som hatar allt vad allmänt omtyckt religion heter skall utropa under stort jubel, när våra dagars organiserade religion drabbas av våldsam tillintetgörelse. Vilken väg skall de som överlever denna nära nog otroliga händelse slå in på? Vad skall de då ha att vända sig till? Vi ställer dessa frågor på fullt allvar.
2. Vilken fråga väcktes på grund av vad Jeremia profeterade, och var befann han sig sedan han profeterat om sådana olyckor i nära 40 år?
2 Tvivlande kanske några, som hitintills har hållit fast vid någon form av allmänt omtyckt religion, ställer frågan: ”Skall himmelens och jordens skapare verkligen tillåta något sådant?” Den här frågan liknar den undran som väcktes för omkring 2.625 år sedan på grund av vad en jude av prästerlig släkt, den unge profeten Jeremia från staden Anatot i Mellersta Östern, företog sig. Han tycktes profetera emot den religion som vid den tiden utövades av hans eget folk. Enligt Jeremia skulle deras tempel, det enda som de religiösa lagarna godkände, brännas ner. Den stad, där deras tempel låg, Jerusalem, skulle förvandlas till en skräphög. De som utövade den omtyckta formen av religion skulle bli bortförda, förvisade till erövrarnas land, där de skulle stanna i 70 år. När Jeremia profeterade om sådana olyckor, väckte detta häftiga protester. Mot slutet av 40 år av sådant profeterande befann sig Jeremia i fängelse i Jerusalem, under den regering som utövades av Davids kungliga ätts siste kung som kom på tronen, Sidkia.
3. Gjorde Jehova om intet folks tillbedjan av honom själv då han lät en sådan religiös katastrof ske? Förklara.
3 Den Gud vars namn var nämnt över Jerusalems tempel lät verkligen en sådan religiös katastrof ske. Ja, Jerusalem fick faktiskt underrättelsen om en sådan straffdom direkt från den Guden själv, Jehova. Vad nu då? Skulle han göra om intet sin egen religion, folks tillbedjan av honom som den sanne Guden? Visst inte! Hans avsikt var helt enkelt att utrota den besudlade, förvända formen av tillbedjan av honom som då försiggick i det tempel som bar hans namn, till stor vanära för detta heliga namn. Jehovas ord genom Jeremias mun stod sig! De som halsstarrigt gjorde invändningar mot det förlorade. I sommarmånaden Ab, den femte månaden enligt deras almanacka, från och med denna månads 7:e till och med dess 10:e dag, pågick rivningen av templet, och det beskjutna, av svält hemsökta Jerusalem jämnades med marken. Innan detta inträffade blev kung Sidkia gripen under ett flyktförsök, och de tusentals utmärglade judar som överlevde fördes bort som fångar, till ett liv i odräglig landsförvisning i Babylon, som nu var världens härskarinna.
4. Är all denna forntida historia av verklig betydelse för oss och något som angår oss i dag?
4 Men är all denna forntida historia av verklig betydelse för oss i dag? Ja! Varför det då? Jo, därför att det som då hände var profetiskt, och fördenskull måste det skrivas ner och bevaras på bibelns blad på många levande språk ända fram till vår tid. En person som ingående forskat i denna forntida historia, en jude vars folk var direkt förbundet med denna beklämmande historia, framhävde denna forntida historias vikt och betydelse, då han i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen skrev dessa ord: ”Nu fortsatte dessa ting att hända med dem såsom exempel, och de blev nerskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” — 1 Kor. 10:11.
5. Före vilken religiös katastrof skrev Paulus 1 Korintierna 10:11, och varför kommer något sådant inte att upprepas igen?
5 Dessa olycksvarslande ord skrev den kristne aposteln Paulus omkring 15 år innan det återuppbyggda Jerusalem, med sitt tempel, blev förstört år 70 v.t., den gången av romerska legioner. Något sådant skall inte ske en tredje gång, för det finns inget judiskt tempel som höjer sig över våra dagars Jerusalem. Nu finns det tre stora religioner med anspråk på att ha intressen i denna historiska stad, nämligen kristenhetens religion, den islamiska världens och judenhetens.
6. Vilken del av den organiserade religionen skall vara den första som blir tillintetgjord, och vad kommer det att innebära om man därefter går över till andra delar av den organiserade religionen?
6 Det finns religioner som är äldre än kristenhetens religion. Likväl är det, enligt vad som antyddes av Jeremia från tiden för det första Jerusalem, just kristenheten som skall vara den organiserade religionens första del som blir tillintetgjord. Ja, Jerusalem var profetiskt en bild av kristenheten, för den påstår sig utöva den religion som fick sin början i det andra Jerusalem år 33 v.t. När denna nutida motsvarighet till det domfällda Jerusalem på Jeremias tid har utplånats, vilken väg skall då eventuella överlevande anhängare till den slå in på? Skall de gå över till eventuella överlevande icke-kristna religioner? Om de då slår in på en sådan väg, skall det betyda att de söker tillflykt inom andra delar av något som är bestämt att drabbas av evigt fördärv, nämligen den organiserade religionen.
7. Var tillät babylonierna Jeremia och hans sekreterare att slå sig ner, sedan Jerusalem hade fallit, och vilken högtid var då snart inne?
7 Låt oss begrunda hur detta framgår av vad som hände sedan det första Jerusalem blivit förstört år 607 f.v.t., i Jeremias dagar. En del fattiga judar tilläts stanna kvar i det erövrade landet, Juda land, under Gedalja, som den segerrike kung Nebukadnessar hade satt till ståthållare över landet. Detta inträffade i femte månmånaden (Ab) år 607. Jeremia och hans sekreterare Baruk hade skonats till livet, och den babyloniska härens befälhavare gav Jeremia möjlighet att välja att stanna kvar tillsammans med de ringa och fattiga i landet under ståthållaren Gedalja. Vad skulle nu hända? Tiden för höstskörden i sjunde månaden (Etanim eller Tischri) närmade sig. Den fastställda tid då man skulle fira bärgningshögtiden, lövhyddohögtiden, under sju dagar (15—21 Tischri) var således snart inne. Men ack! Det fanns inte något tempel i Jerusalem, där man under glädje kunde fira högtiden. — 5 Mos. 16:13—16.
8. Kom judiska flyktingar tillbaka till Juda för att fira bärgningshögtiden?
8 Frånsett en mindre ockupationsstyrka hade den babyloniska hären lämnat landet och släpat med sig många överlevande judar såsom fångar. Nu började därför judiska flyktingar söka sig tillbaka från grannländerna runt omkring till Juda land. Återvände de nu till sitt hemland för att lyda sin laggivare, Jehova, genom att fira lövhyddohögtiden, bärgningshögtiden, även om Jerusalem och dess tempel inte fanns till längre? Det skulle visa sig att de inte gjorde detta.
9. Varför uppstod en fråga om vilken väg de som återvänt och de ringa och fattiga i Juda land skulle slå in på?
9 Vilken väg valde de som återvände och de ringa och fattiga i landet att slå in på? De var inte tvungna att lämna landet. Jeremia hade visserligen förutsagt att landet i 70 år skulle ligga fullständigt öde, utan människor och husdjur. Likväl sade Jeremia till folket i landet att stanna kvar där i frid, och han uppmanade dem att inte frukta för babylonierna, som hade dragit bort. Deras ståthållare, Gedalja, var en jude i likhet med dem själva, men nu var han förstås underställd kung Nebukadnessar i Babylon. Jehova, deras Gud, tvingade dem således inte bort från deras gudagivna land, även om han hade inspirerat Jeremia att förutsäga att Juda land i 70 år skulle ligga fullständigt öde.
EN LÖNNMÖRDARE SLÅR TILL!
10. Varför var de religiösa villkoren för det fattiga folket där i Juda land, ”de ringaste i landet”, så bedrövliga?
10 Hur bedrövliga var inte de religiösa villkoren för det fattiga folket, ”de ringaste i landet”, som lämnats kvar på Juda landområde! (Jer. 40:7) Det fanns inget tempel i Jerusalem att vända sig emot under bön till Jehova! Förutom Jeremia fanns ingen präst, ingen levit! Det fanns inget altare där deras slaktoffer kunde bli offrade! Inte heller fanns det någon gyllene ”förbundsark” överskuggad av två änglastoder, framför vilken översteprästen kunde stänka blodet från försoningsdagens slaktoffer den 10 Tischri. Arken hade försvunnit till en plats som ingen människa än i denna dag känner till. — Hos. 3:4.
11. Varför kan ammoniternas kung, Baalis, ha ansett Ismael, Netanjas son, vara ett lämpligt redskap till att röja Gedalja, den judiske ståthållaren, ur vägen?
11 I den stunden framträdde en skurk på scenen för vad som tilldrog sig! Han framträdde i Ismaels, Netanjas sons, gestalt. Förmodligen ansåg kung Baalis, ammoniternas kung, som Ismael hade flytt till undan babylonierna, att Ismael var lämplig att leja till att lönnmörda Gedalja, som kung Nebukadnessar hade satt att vara ståthållare över Juda land. Varför det? Därför att Ismael var ”av konungslig börd”. Genom sin farfar, Elisama, var Ismael alltså förbunden med kungahuset och var ”en av konungens väldige”. (Jer. 41:1) Den här mannen, som officiellt var förbunden med den avsatte kung Sidkia, kunde följaktligen harmas över att Gedalja gjordes till ståthållare, fast han inte var ”av konungslig börd”. Ammoniternas kung, Baalis, som hade glatt sig över Jerusalems förstöring, gjorde därför Ismael till sitt redskap för att röja Gedalja ur vägen. — Ps. 83:8, 9; Jer. 40:14.
12. Hur utförde Ismael sitt vidriga dåd, och varför måste han ändå till sist fly undan?
12 Trots Johanans, Kareas sons, varningsord tog Gedalja emot Ismael och hans 10 kumpaner och höll måltid med dem i den nya residensstaden, Mispa, som låg ett tiotal kilometer norr om Jerusalems ruiner. Trots att några babyloniska soldater var närvarande, överraskade Ismael och hans män alla som deltog i måltiden eller fanns i närheten och mördade dem alla skändligt. (Jer. 41:2, 3) Ännu fler blev offer för Ismael och hans lömska följe. Detta inträffade i sjunde månmånaden, Tischri, den månad som vanligen kännetecknades av att man under sju dagar firade lövhyddohögtiden. Folket i Mispa visade sig nu vilja följa den här mannen, som tillskansat sig makten, såsom hans fångar. Men när Johanan, Kareas son, hann upp Ismael och sökte hindra honom i hans förehavanden, då räddade sig Ismael och åtta av hans män undan till Ammons barns land, som kung Nebukadnessar i Babylon ännu inte hade lagt under sig. — Jer. 41:10—15; 49:1—5.
13. Vilket budskap inspirerade Jehova nu Jeremia att framföra till Johanan och hans kumpaner, när de kom till Jeremia för att få besked genom honom? Hur reagerade de för det budskap de fick?
13 På grund av det som hade hänt med den tillfälliga provinsstyrelse som babylonierna hade tillsatt ansåg Johanan och folket att de hade orsak att frukta den nya världsmakten, det babyloniska väldet, som Jehova Gud använde som sitt verkställande redskap i Mellersta Östern. Vilken väg skulle de nu slå in på? För formens skull vände sig Johanan och hans hövitsmän till Jeremia, som med sådan exakthet hade profeterat om att Jerusalem skulle läggas i ruiner. De lovade att vare sig Jehovas budskap genom Jeremia skulle vara dem till belåtenhet eller inte, så skulle de rätta sig efter det. Tio dagar efter det att de rådfrågat Jeremia kom Jehovas budskap genom honom. De borde inte ge efter för fruktan, utan borde stanna kvar i landet i underkastelse under Babylon. Om de däremot i trolöshet begav sig söderut till Egypten, skulle de där bli upphunna av den babyloniske kungens segerrika svärd, såväl som av hunger och pest. Med undantag av en liten kvarleva skulle de förgås i det domfällda Egypten. De skulle inte i frid få vända tillbaka till Juda landområde, sedan det babyloniska väldet blivit omstörtat. Lydde Johanan och hans kumpaner detta gudomliga budskap? Nej, visst inte! De brännmärkte det såsom osanning. De kallade Jeremia lögnare. — Jer. 42:1—43:3.
14. Vilka var det som inte stod vid sitt ord, och varför firades ingen bärgningshögtid år 607 f.v.t.?
14 Men vem var lögnare, om inte var och en av dem, för de hade ju högtidligt lovat att rätta sig efter det budskap som Jeremia skulle meddela dem, även om det inte skulle utfalla till deras belåtenhet, eller hur? De var redan på väg söderut mot Egypten, och nu var de fast beslutna att dra vidare tills de kom till Nilens land. De var inte hågade att underkasta sig det tredje världsväldets, Babylons, herravälde. Egypten hade tidigare varit deras bundsförvant i kampen mot det babyloniska världsväldet med dess utvidgningsplaner. När därför Juda land nu hade kommit under Babylons herravälde, var de fast beslutna att ingen skulle bli kvar i landet för att ge Babylon tro och lydnad. Förkämparna för underkastelse under Babylon, nämligen Jeremia och hans sekreterare Baruk, skulle inte tillåtas att stanna kvar. Därför släpade de dessa Jehovas tjänare med sig. Utan någon uppenbar avsikt från deras sida att beräkna tidpunkten på det sättet, blev det likväl så att ungefär vid den tid, då Juda land under stor glädje skulle fira bärgningshögtiden, lövhyddohögtiden, 15—21 Tischri 607 f.v.t., drog dessa upprorsmän, som motsatte sig Jehovas vilja, bort ur landet och lämnade det — alldeles som Jehova hade förutsagt — tomt på bofasta invånare och husdjur. — Jer. 43:4—7.
15. På vilket sätt har dessa händelser i Jeremias dagar ett nära samband med tilldragelser i vår egen tid och visar sig i hög grad angå oss?
15 Det som är den allsmäktige Gudens vilja kan aldrig någonsin framgångsrikt förhindras. Aldrig någonsin kan hans profetiska ord bevisas vara felaktigt. I och med att de uppstudsiga judarna drog ut ur Juda land började de bebådade 70 åren av ödeliggande för landet, den tid då det skulle vara tomt på bofasta israeliter och husdjur. Då inbröt också den period om ”sju [symboliska] tider”, som Jehova fick kung Nebukadnessar att drömma om och profeten Daniel att ge en förklaring till, de ”sju tider” som skulle omspänna 2.520 år. (Dan. 4:10—24; Luk. 21:24) Följaktligen var det inte någon tillfällighet att första världskriget drabbade en fridfull värld och därmed markerade slutet på dessa ”sju tider” i månmånaden Tischri år 1914 v.t. Händelserna i Jeremias dagar hade således verkligen ett nära samband med vår egen tid. Dessa händelsers innebörd är något som i hög grad angår oss nu!
16. Varför visade det sig att dessa icke troende judar genom att fly ner till Egypten inte valde den rätta vägen, och vad får oss dessa judars handlingssätt att vilja veta om framtiden?
16 Sedan religionen sådan den organiserats av de lagtrotsande judarna i Jerusalem dukat under år 607 f.v.t., undgick då de judar, som flydde till Egypten, det som de fann avskyvärt? Valde de den bästa vägen, den rätta vägen? Det kan man knappast påstå, om de blev ett skräckexempel på vad som skall hända religiösa människor som vägrar lyda Jehovas ord. Även om det var så att Jeremia tvingades bo i Egypten, slutade han inte upp med sitt profeterande där nere. Jehovas ande fortsatte att driva på Jeremia att profetera, ja, för de icke troende judiska flyktingarna och mot det land de valt att bo i. Hans inspirerade skrifter har överlevt ända till denna kritiska tid. De tjänar till en varning för de nutida motsvarigheterna till dessa upproriska judar på Jeremias tid. Vad kan vi, i betraktande av detta, förvänta under de dagar vi har alldeles framför oss?
17. Vilken åtgärd kan vi inte förvänta att de överlevande ögonvittnena till kristenhetens tillintetgörelse skall vidta, och varför inte?
17 Vi kan förvänta tillintetgörelsen av den organiserade religionens inflytelserikaste del, nämligen kristenheten, med hela dess förvirrande röra (Babel) av religiösa sekter och samfund. Detta skall inträffa vid en av Jehova fastställd oföränderlig tidpunkt. Därför är frågan: När detta verkligen sker, vilken väg, vilket handlingssätt, skall då alla som blir vittnen till denna förunderliga händelse komma att välja? Enligt handlingsmönstret från år 607 f.v.t., dvs. enligt vad Ismael och Johanan och deras medförbundna, vilka vägrade att lyda Jehovas råd, då företog sig, kan vi inte vänta oss att en oräkneligt stor skara sådana ögonvittnen skall övergå till den sanna kristendomen sådan den utövas av den nutida Jeremiaklassen och dess lojala följeslagare. Den sanna kristendomen tar tillbedjan av Jeremias Gud, Jehova, Jesu Kristi himmelske Fader, med i räkningen. Jesus Kristus talade om tillbedjan av Jehova när han sade till kvinnan vid en brunn i Samarien: ”Den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” — Joh. 4:23, 24.
18. För vem var Jesus Kristus, när han var här på jorden, ett vittne, och vilka är det nu som måste vara vittnen i likhet med honom?
18 Inte heller en kristen kan skjuta tillbedjan av Jehova såsom Gud åt sidan. I Uppenbarelseboken 1:5 kallar Guds Son sig för ”Jesus Kristus, ’det trogna vittnet’”. När han var på jorden såsom människa, var han jude, israelit, och till den judiska, israelitiska, nationen hade orden i Jesaja 43:10 riktats. De lyder: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt.’” (NW) Jesus visade klart och tydligt att han var ett troget och sant vittne för Jehova Gud. De som är äkta lärjungar till honom i denna tid måste vara samma slags vittnen, Jehovas vittnen.
19. Skall de ögonvittnen, som överlever kristenhetens undergång, strömma till Jehovas vittnen, och vilket hopp kan andra religiösa system erbjuda dem som dittills har överlevt?
19 Vi har inga profetiska bibelställen att hänvisa till såsom bevis för att ett oräkneligt antal forna anhängare till kristenheten, när den nutida motsvarigheten till det forntida Jerusalem går under i den stundande ”stora vedermödan”, skall bli omvända och ställa sig på de förföljda kristnas sida, deras som är kända såsom Jehovas vittnen. Många människor kan komma att gråta och klaga över de fördelar som de har gått miste om på grund av den materialistiska kristenhetens glödheta förintelse, i likhet med de köpmän, som enligt ordmålningen i Uppenbarelseboken, kapitel 18, gråter och sörjer över det brandhärjade stora Babylon. De har gått miste om affärer med det stora Babylon som gjort dem rika. Det kan tänkas att några religiöst sinnade människor kommer att söka sig till eventuella icke-kristna religioner, som för en kort tid överlever kristenheten. Dessa kommer bara att gå över till ett annat religiöst system som är domfällt, för alla tillhör de det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Alla dess skilda delar är bestämda att tillintetgöras!
20 Vart skall då de som överlever det stora Babylons tillintetgörelse bege sig, vilken väg skall de slå in på? Vad anger de inspirerade profetiska heliga skrifterna? Skall de då välja, kan de då välja, att ställa sig på deras sida som framställdes i bild genom Jeremia och hans sekreterare Baruk? De profetiska händelserna under de sista dagarna för dessa tillbedjare av Jehova ger oss svaret.
20. Hur kan vi veta något om vilken väg de som överlever det stora Babylons tillintetgörelse skall slå in på?
[Bild på sidan 17]
Låt oss inte likna de lagtrotsande judarna på Jeremias tid