Hur långt skulle du vilja gå för att rädda ansiktet?
KAN du se ett samband mellan att begå harakiri och att ”inte vara sämre än grannarna”? Eller mellan att sätta sig i stor skuld för en påkostad religiös ceremoni och att vägra erkänna sig besegrad i en diskussion? Sambandet mellan dessa olika situationer är att de troligen motiveras av en önskan att rädda ansiktet.
Vad betyder det att rädda ansiktet? På kinesiska har ordet ”ansikte” också bibetydelsen ”anseende”. Att rädda ansiktet betyder därför ”att bevara sitt anseende eller sin självaktning”, i synnerhet när man hotas av ”skam”. Är detta fel? Det är inte nödvändigtvis fel att bevara självaktningen. Då Jesus befallde oss att älska vår nästa som oss själva, lät han förstå att vi skulle ha ett visst intresse för vår egen person. (Matt. 22:39) Att ha självaktning hjälper oss att bevara oss rena, pålitliga och hederliga. Vem önskar bli betraktad som en smutsig, opålitlig och oärlig människa?
Men att rädda ansiktet går längre än så. Det antyder att vårt rykte eller anseende är det viktigaste av allt. Enligt en iakttagare är det i Japan så att ”vanära eller skam utövar makt eller myndighet ... på samma sätt som ett ’rent samvete’, ’ett rätt förhållande till Gud’ eller ett undvikande av synd gör i Västerlandets moraluppfattning”. För att undvika vanära eller skam eller för att rädda ansiktet skulle en person vara beredd att göra uppoffringar, alldeles som en kristen skulle göra uppoffringar för att bevara ett rent samvete. En gång i tiden förekom det i Japan att människor begick harakiri — ett mycket obehagligt sätt att begå självmord — när de hotades av vanära. Skulle du vilja gå så långt för att rädda ansiktet?
VAD MÄNNISKOR GÖR FÖR ATT RÄDDA ANSIKTET
I Österlandet begår fortfarande en del människor självmord när de tycker att deras ”ansikte” eller anseende är hotat, även om de inte längre gör det genom harakiri. De gör också andra slag av offer. I vissa områden är det vanligt att familjer på en buddistisk festdag gör slut på alla sina matpengar för veckan på en enda ceremoniell måltid för att inte förlora ansiktet inför sina grannar. På andra platser kan en man bjuda ut en besökande på den dyraste restaurangen i staden för att visa gästfrihet. Mannen har troligtvis inte råd med det, och antagligen skulle den besökande hellre äta i hemmet. Men värden tycker att han måste göra detta för att rädda ansiktet.
I ett land är det sed att när dottern i huset gifter sig, ger fadern ett möblerat hem till de nygifta. Fadern vinner anseende om han möblerar hemmet mycket väl. Somliga sätter sig därför i stor skuld för att kunna göra detta. Brudgummen kommer vanligtvis att ge en penninggåva för sin hustru. Den unge mannen kan också för att vinna anseende sätta sig i skuld för att ge en stor penninggåva. Men brudens far, som antagligen redan är skuldsatt sedan han har gett brudparet det möblerade hemmet, kommer troligen att ge tillbaka penninggåvan. Han skulle inte vilja förlora ansiktet genom att ta emot pengarna.
Skulle du gå så långt för att rädda ansiktet? Många gör det. Det finns också andra sätt på vilka en människa kan påverkas genom en önskan att rädda ansiktet. När en person i ett österländskt land önskar bli kristen, anklagas han ofta för att hans familj förlorar ansiktet eller anseendet genom att han ”går med i en västerländsk religion”. Kristendomen är naturligtvis inte en ”västerländsk religion”, men det är så den betraktas där. Vi önskar inte orsaka onödig anstöt, men det är självklart att det inte är förståndigt att vi avhåller oss från att göra det som vi vet är rätt enbart för att rädda ansiktet.
EN VÄRLDSOMFATTANDE TENDENS
Tendensen att önska rädda ansiktet är något som inte bara förekommer i Österlandet, utan överallt i världen. Ta till exempel det här uttrycket ”att inte vara sämre än grannarna”. En man äger en bil som är alldeles tillräcklig för hans behov. En dag köper hans granne en ny, dyrbar modell. Mannen som förut var helt tillfreds med sitt fordon blir nu missbelåten. Varför? Han skäms för sin bil. Hans grannes nya bil får hans egen att se gammal ut. Han köper därför en ny bil som han varken behöver eller har råd med. Eftersom han skäms inför grannarna, är hans motiv detsamma som det som drev vissa österlänningar till att begå harakiri.
Har du någonsin känt dig upprörd när någon gett dig råd eller tillrättavisning? Tänkte du då: ”Detta är inte rättvist! Vem är han, att han skulle kritisera mig? Han är inte själv så framstående!” Du rättfärdigade dig själv. Varför? Därför att det hade berört din stolthet eller ditt anseende.
Någon kan ibland offra mycket i ett försök att rädda ansiktet. Kanske begår han en allvarlig synd. Men han kan inte förmå sig själv att erkänna detta inför andra och reda upp saken. När hans felaktiga handlingssätt i alla fall blir uppenbart och mogna kristna samtalar med honom, förnekar han alltsammans. På grund av skam eller envishet är han till och med villig att bli skild från den kristna församlingen och sålunda sätta sitt förhållande till sin Skapare och sitt hopp om evigt liv i fara. Skulle du vilja gå så långt för att rädda ansiktet?
Vad skulle du då göra, om någon försyndade sig mot dig? Är det lätt för dig att förlåta? Eller kräver du ”rättvisa”? Ibland kan en kristen begå en orätt handling mot någon annan. Den förorättade lägger fram saken inför församlingens äldste, och syndaren tillrättavisas och blir återställd. Men den förorättade kan inte glömma saken. Han tycker att de äldste var alltför eftergivna och att de tog alltför lätt på den personliga oförrätt som vållats honom. Varför resonerar han på detta sätt? Skulle det kunna vara så att hans känsla av sårad stolthet är viktigare för honom än att en felande broder blir återställd? Med andra ord: Kräver hans ”ansikte” eller prestige att syndaren blir straffad?
Många andra exempel skulle kunna nämnas. Har du någonsin träffat någon som vägrar att erkänna att han har fel, även när fakta är kristallklara för alla andra? Eller känner du kanske någon som hatar att acceptera förslag och som blir sårad och förnärmad när han kommer med ett förslag som andra inte godtar eller som är envis och orubblig i sin uppfattning? Känner du någon som är alltför stolt över sitt prestigebetonade arbete eller sin högre utbildning, eller omvänt, som skäms därför att han inte har en sådan utbildning? Alla dessa utmärkande drag kan uppenbara ett intresse för att rädda ansiktet eller det personliga anseendet.
En kristen gör därför väl i att fråga sig själv: ”Hur långt skulle jag vilja gå för att rädda ansiktet? Hur bör jag i själva verket betrakta hela den här frågan om att rädda ansiktet?”