En värdefull bibelskatt i Leningrad
DET började som en vanlig sightseeingtur från Finland. Under vistelsen i Leningrad hyste besökaren och hans hustru inga stora förhoppningar om att få vara med om någonting särskilt som berörde bibeln, eftersom det i resebyråns handledning stod att läsa: ”Det är förbjudet att föra in religiös litteratur i landet.” Likväl var det i den här staden som de fick sitt livs upplevelse med avseende på bibeln som en bok.
Det finns många kyrkobyggnader i Leningrad, men endast ett fåtal av dem tjänar det syfte för vilket de byggdes. Många kyrkor har gjorts om till museer. Det inbegriper den imponerande Isakskatedralen, som påminner om Peterskyrkan i Rom.
Den mest upplysande presentationen av den officiella inställningen till religion finner man i Kazankatedralen vid Leningrads huvudaveny, Nevskij Prospekt. Denna ståtliga katedral har gjorts om till ett museum för religionshistoria och ateism. I källarvåningen finns det en utställning som visar religionens historia fram till våra dagar. Man får bland annat se tortyrredskap som användes under inkvisitionstiden. Särskilt gripande är den scen med vaxfigurer i naturlig storlek som visar en rättegång i en inkvisitionsdomstol. Det olyckliga offret är fastkedjat och ligger på knä inför anklagarna och munkarna, som är klädda i svarta rockar. Bödeln står bredvid, redo att gå till verket.
Mitt emot Kazankatedralen — på andra sidan Nevskij Prospekt — ligger den största bokhandeln i staden. En trappa upp i bokhandeln såg de finska besökarna många bilder och slagord som tydligen var utformade för att uppmana läsaren att vända sig bort från religion. En affisch föreställde fiskar i gestalt av äldre kvinnor med schaletter om huvudet. Dessa fiskar lockades med ”biljetten till himmelriket”, vilken var fäst på en krok försedd med påskriften ”religiösa sekter”.
Sedan besökarna fortsatt längs Nevskij Prospekt mot öster och tagit till höger precis före statyn av Katarina den stora, befann de sig framför det berömda Statliga allmänna biblioteket. Det här biblioteket med mer än 17 millioner band är det näst största i Sovjetunionen och ett av de största i världen. När besökaren frågade efter det där värdefulla manuskriptet, ställde en bibliotekstjänsteman en rad hövliga och utforskande frågor till honom. Sedan försvann tjänstemannen för att efter en kort stund återvända med en rödbrun låda. Han ställde den på bordet och öppnade locket. Där var den — Leningradkodexen från år 1008 (eller år 1009). Men vad är detta manuskript, och varför är det så värdefullt?
LENINGRADKODEXEN
Skulle du vara intresserad av att se ett manuskript av de hebreiska skrifterna, vilket tjänar som en grundläggande text för bibelöversättningar? Det är precis vad Leningradkodexen är.
Men du kan undra: Fullbordades inte de hebreiska skrifterna före Jesu tid? Hur kan då den här texten vara av så sent datum som år 1008? För att förstå den saken bättre, behöver vi känna till något om massoreterna.
Massoreterna (på hebreiska Baalej hamassora, vilket betyder ”traditionens herrar”), som levde under århundradena efter Kristus, var mycket noggranna avskrivare av de hebreiska skrifterna. De gjorde inga ändringar i texten, utan noterade i stället de ändringar som tidigare skriftlärda hade gjort och riktade i marginalen till den hebreiska texten uppmärksamheten på dessa ändringar. De uppfann också ett system med vokalpunkter och accenter för att hjälpa läsaren att få det rätta uttalet. Med tanke på massoreternas minutiösa noggrannhet är deras text verkligen lämplig att använda vid översättning av bibeln, även om det skiljer mer än 1.000 år mellan den och originaltexten. En jämförelse med mycket äldre texter, sådana som Jesajas bok i Dödahavsrullarna, bestyrker den massoretiska textens exakthet.
Men inget enskilt manuskript är fullständigt tillförlitligt, eftersom det hände att avskrivarna gjorde fel. Det var därför man började utarbeta hebreiska utgåvor, som var grundade på jämförelser mellan olika manuskript. År 1906 publicerade till exempel en tysk kännare av det hebreiska språket, Rudolf Kittel, sin berömda Biblia Hebraica eller Den hebreiska bibeln. Som huvudtext använde han Jakob ben Chajjims massoretiska text. Dessutom jämförde han i fotnoterna textvarianterna i många andra manuskript.
Ben Chajjims text var av så sent datum som 1524—1525 v.t. Kittel sökte nitiskt tillsammans med sin efterföljare, den tyske professorn Paul Kahle, efter att få tag i äldre massoretiska texter. De fann en utmärkt massoretisk text i Sefardimsynagogan i Aleppo i Syrien. Texten hade utarbetats av den berömda familjen Ben Aser, och den hade blivit färdigställd omkring år 930 v.t. Det här manuskriptet kunde man emellertid inte använda. Orsaken var, som professor Kahle sade, att ”ägarna till kodexen inte ville höra talas om att det gjordes en exakt avskrift” på grund av att de fruktade för att kodexen därigenom skulle bli vanhelgad och att de själva skulle drabbas av förbannelse.
Det fanns ytterligare en annan massoretisk text grundad på familjen Ben Asers arbete, vilken innehöll alla de hebreiska skrifterna. Kittel och Kahle hade beslutat att använda den här texten som grund för den tredje upplagan av Biblia Hebraica. Denna massoretiska text var en avskrift — gjord i Gamla Kairo år 1008 (eller år 1009) — av de korrigerade och otvetydiga böcker som läromästaren Aron ben Mose ben Aser hade utarbetat, vilket avskrivaren Samuel ben Jakob själv nämner. Kodexens ägare fruktade inte för att de skulle drabbas av förbannelse för att de tillät att bibeln blev avskriven, vilket ägarna av Aleppokodexen gjorde. De lånade ut manuskriptet till Kittel och Kahle under två år. Det här manuskriptet är just den Kodex B 19-A som nu förvaras i Leningrads allmänna bibliotek.
FÅR JAG FOTOGRAFERA DEN?
Leningradkodexen — ett manuskript i bokform — består nu av lösa blad. På grund av att den har blivit mikrofilmad är bladen nu lossade från ryggen. Bladen är ungefärligen i kvartformat, bara något bredare; de känns som mycket tjockt papper — nästan som tunn papp. Kanterna på en del av sidorna är slitna, men själva texten, som är skriven i tre spalter, är skarp och tydlig.
”Får jag fotografera det här manuskriptet?” frågade besökaren. Bibliotekstjänstemannen försvann igen till ett rum innanför och kom tillbaka med ett jakande svar. Besökaren tog några rejäla böcker från bokhyllan bredvid och ställde upp dem framför närmaste fönster. Han ställde upp sitt fickstativ, som kameran satt på, och valde ut det andra arket ur manuskripthögen för att fotografera det.
Besökaren fann det av intresse att lägga märke till att Guds namn, tetragrammaton (Jehova eller Jahve), förekom många gånger på det här arket, som började med vad vi nu hänvisar till som 1 Moseboken 2:4. Guds namn förekommer 6.960 gånger i de hebreiska skrifterna. Detta vittnar sannerligen inte gott om de bibelöversättare som ersätter det med ”Herren”.
Vid slutet av rundvandringen visade bibliotekstjänstemannen besökarna många sällsynta manuskript i glasmontrar. Däribland var det berömda Ostromirevangeliet, det äldsta bevarade och daterade manuskriptet på ryska (fornbulgariska eller kyrkslaviska), från år 1056.
Det är sannerligen en angenäm överraskning att ett sådant värdefullt manuskript som Leningradkodexen omsorgsfullt bevaras i ett land där det är förbjudet att fritt föra in biblar. Det här manuskriptet är inte ett av många, utan just det manuskript som har utgjort grunden för många moderna översättningar av de hebreiska skrifterna, däribland New World Translation, som utges av Sällskapet Vakttornet.