Vad som har gett mig verklig mening i livet
Berättat av Jaya Reddy
DET var min kärlek till böcker som gjorde att mitt intresse för religion vaknade. Hur långt tillbaka i tiden jag än tänker, har böcker på ett särskilt sätt alltid fascinerat mig. En dag när jag i en hög med böcker sökte efter någonting att läsa, råkade jag på en bok med en ovanlig titel: Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Vi hade skaffat den av ett Jehovas vittne som besökte oss vid dörren. Den hade lagts ner i en låda, och där glömdes den bort och blev på så sätt oläst. Jag fann den sällsynt fängslande och intressant. Inom en vecka hade jag läst igenom den från pärm till pärm.
Jag var då 12 år gammal. Den boken väckte mitt intresse för bibeln, en bok som innehåller läror om en religion som skilde sig från min egen. Jag föddes i en hinduisk familj, men jag utövade i praktiken aldrig den religionen. Vi bodde i Durban, en livlig hamnstad på Sydafrikas ostkust.
FYSISKT HANDIKAPPAD
Min mor hade tre barn, och alla hade vi en sak gemensam. Vi föddes alla med en ärftlig sjukdom — dystrophia musculorum eller muskelförsvagning. Det finns tre olika former av denna sjukdom. Min äldre bror hade den värsta formen, och han dog när han var fyra år.
När vi föddes, var vi ytligt sett fullt normala och friska. Det är först senare som tecknen på denna sjukdom visar sig — armarna kanske blir svaga, man förlorar styrkan i benen, vilket gör att man plötsligt kan snubbla, och med åren blir reaktionen i lemmarna och musklerna allt långsammare. Sjukdomen är lömsk och kommer smygande.
Allteftersom åren gick, blev fler och fler av mina muskler svagare som en följd av sjukdomen. Därför krävs det mer än vanlig ansträngning för att jag skall kunna göra sådana enkla saker som att äta eller att kamma håret. Att bara sitta kan vara en stor påfrestning för musklerna. Mina muskler är så svaga att jag måste bära så lätta kläder som möjligt, och jag kan sitta upprätt, enbart om jag har en stödkorsett på mig.
När musklerna blir överansträngda, blir de spända och värker, något som ibland kan vara i flera dagar. Ibland blir spänningen i mina muskler så hemsk att jag skulle vilja skrika av smärta. De muskler som gör att man kan sitta försvagades mer och mer allteftersom åren gick, och jag blev alltmer vanställd i ryggen.
När jag var 18 år, gick jag igenom en stor operation för att justera ryggen. Jag genomgick den så kallade Harringtonproceduren, som går ut på att stålstavar sätts in i ryggen för att hålla den rak, och dessa stålstavar hålls sedan på plats med stålskruvar. I min brors fall framskred sjukdomen mycket långsammare, men till sist hamnade även han i rullstol. Han var då i 15-årsåldern.
UTVECKLAR EN MÄNGD OLIKA INTRESSEN
Att jag var bunden vid en rullstol hindrade inte att jag kunde utveckla många intressen. Jag har min mor att tacka för det. Hon gjorde allt för oss. Hon skydde inga medel och gjorde stora uppoffringar för vår skull. Hon gav oss en normal uppfostran. Vi blev aldrig bortskämda eller bortklemade.
Jag var 11 år, när min mor för första gången föreslog att jag skulle slå mig på författarskap. Det skulle vara en idealisk sysselsättning, sade hon. Jag skulle kunna arbeta hemma och i den takt jag själv orkade. Idén tilltalade mig. Dels föreföll detta praktiskt, och dels älskade jag att leva i en fantasivärld. Jag tillhörde också den inåtvända typen av människor, som lätt försjunker i dagdrömmeri och ofta lever i en fantasivärld. Mina första försök som författare bestod allesammans av sagoberättelser.
När jag nu ser tillbaka, är jag glad att jag började skriva i så unga år, eftersom författaryrket inte är någon lätt sak, även om det är någonting som växer fram och utvecklas inom en. Oundvikligen blir det så att man går så upp i det att en del av ens sinne hela tiden automatiskt fångar upp sådana idéer, intryck och tankar som man i framtiden kan använda.
Jag utvecklade ett särskilt intresse för historia och djur och natur. Jag läste också allt jag kunde finna om religion. Eftersom jag älskade poesi och skönlitteratur, fastnade jag speciellt för den säregna lyriken i bibeln och det sköna sätt varpå den skrivits. När jag sedan längre fram blev alltmer vaken för livet och de omänskliga orättvisor människor utsätter varandra för, utvecklades mitt intresse för sociologi och humanitära frågor.
SÖKER SVAR INOM RELIGIONEN
När jag var 15 år, gick jag med i ett ”kristet” samfund, ett av de mindre, och någon gång då och då gick jag på dess gudstjänster i syfte att finna någonting nyttigt som också kunde ge mig tillfredsställelse. Men jag blev djupt besviken och förargad på mycket som jag såg.
Jag lade märke till att prästen inte visade något intresse för medlemmarna av sin hjord, sånär som på några få. Han tycktes vara en mycket välbärgad man, för han hade ofta ny bil och levde flott. Alla behandlades inte heller lika, beroende på vilken ras de tillhörde. En svart präst tjänade betydligt mindre än en motsvarande vit. Gudstjänsterna var långtråkiga. Den ena gudstjänsten var den andra lik, och alla tycktes de kretsa kring bara en handfull skriftställen.
Jag ifrågasatte den förmåga som vissa medlemmar i kyrkan menade sig ha, nämligen förmågan att tala i tungor och att helbrägdagöra. När jag för min del sökte sanningen, sökte jag inte fysisk helbrägdagörelse, trots mitt fysiska hälsotillstånd. För mig verkade det helt oförnuftigt att en kärlekens Gud skulle helbrägdagöra några få, medan han samtidigt skulle se genom fingrarna med de lidanden som det stora flertalet människor får genomgå. Jag var helt övertygad om att det måste ligga någonting djupare i sanningen.
Jag lärde mig ingenting i kyrkan. Därför slutade jag att gå dit och beslöt att jag skulle studera bibeln på egen hand.
UTVECKLAR BESTÄMDA ÅSIKTER
Under den här tiden hade jag också börjat fundera på livet omkring mig. Historien som helhet tycktes kännetecknas av att människor behandlat varandra på ett omänskligt sätt — inte som jämlika, inte rättvist, och de fattiga har förtryckts av ett fåtal som innehaft makten. Vi behövde ha en ideologi som förespråkade frihet och jämlikhet för alla och som tillät varje individ att fritt utveckla sina förmågor helt och fullt.
Jag var fast övertygad om att lösningen låg inom politiken, för jag ansåg att makt i rätta händer utövad på rätt sätt skulle kunna ge någonting gott som resultat. Så mycket bättre förhållandena skulle kunna vara om våra ledare var verkligt kristna, om de var sådana som såg till varje individs rättigheter och friheter och lät Jesu Kristi läror vara till vägledning för de beslut de fattade till landets bästa!
Då och då brukade jag få Vakttornet och Vakna! Jag lade märke till att alla fakta och råd som gavs i dessa tidskrifter hade sitt stöd i bibeln. För mig verkade synpunkterna sunda och särskilt lämpade för de problem och svårigheter vi har i dagens värld. Men det var i synnerhet en sak som jag inte kunde acceptera: De kristnas neutralitet i fråga om politiska angelägenheter. Jag var övertygad om att verkligt kristna skulle kunna utgöra en mycket mäktig kraft för det goda i världen, under förutsättning att de blev politiskt engagerade.
Eftersom jag blev mer och mer bestämd i denna min åsikt, fann jag det allt svårare att acceptera vittnenas ståndpunkt när det gällde politisk neutralitet, men ändå beundrade jag deras ståndpunktstagande. Eftersom jag studerat historia, höll jag med om att krig var någonting fruktansvärt. De två världskrigen hade orsakat oss tillräckligt mycket lidande för att vi skulle önska att något sådant aldrig mer inträffade.
I själva verket var jag emot all form av meningslöst dödande, däribland det meningslösa och hänsynslösa utrotandet av vissa växter och djur. Genom människans dårskap och själviskhet har många vackra och sällsynta arter nu kommit att stå på gränsen till att vara utdöda. Av det jag studerat i bibeln kände jag till att det inte var Guds uppsåt att det skulle vara så. Meningen var att människan skulle råda över de djur som Gud skapat och göra det i kärlek.
Jag blev övertygad om att lösningen på människans problem fanns nedskriven någonstans på bibelns blad. Men min kunskap var alltför bristfällig. Samtidigt hade jag beslutat mig för att använda mitt skrivande som ett medel för att rikta uppmärksamheten på de svårigheter och det förtryck som de svarta utsatts för. Jag ansåg att det måste ske en förändring.
KÄLLAN TILL SANN VISHET
Nu var det dags för mig att åka till sjukhuset för att få ryggoperationen utförd. Tillfrisknandet gick långsamt och drog ut på tiden. Två år senare, när jag var 20 år gammal, började jag studera bibeln mera ingående.
Ett vittne, som jag kände lite flyktigt, ringde upp mig en dag i januari 1969 för att i all vänskaplighet tala en liten stund. Jag inbjöd honom att komma hem till mig den veckohelgen. Han placerade boken Sanningen som leder till evigt liv hos mig och sade: ”Jag vet att du kommer att läsa igenom den inom en vecka. Men att läsa igenom den är inte tillräckligt. Det stoff som boken innehåller är djupt, och det kräver noggrant studium.”
Han hade alldeles rätt. Jag hade läst igenom boken till följande veckoslut. När han kom tillbaka, föreslog han att vi skulle studera bibeln tillsammans. Jag gick med på detta. Nästa gång han kom på besök frågade han min bror, om inte han ville vara med. Han gick med på detta, men eftersom han var ateist, gjorde han det motvilligt.
Jag lärde mig inte allting på en gång. Sann kunskap får man, när man låter det man lärt sig sjunka ner i hjärtat och bli en del av en själv. Man måste gå och fundera på det man lärt och begrunda det, alldeles som aposteln sade: ”Begrunda dessa ting; gå upp i dem.” (1 Tim. 4:15) Jag kom att inse att Guds ord verkligen är en källa till sann vishet.
BUDSKAPET SOM FÖRÄNDRADE MITT LIV
Vårt studium uppenbarade att den ”ideologi” som bibeln förespråkar är teokrati — gudsstyre. Gud skall komma att upprätta en ny tingens ordning, där verklig fred skall råda bland människor. Det är Guds rike, som de kristna blev lärda att bedja om, som skall åstadkomma detta. (Matt. 6:9, 10) Jag blev förvånad när jag fick veta att detta rike är en verklig regering i händerna på Guds Son, Jesus Kristus, och att det skall komma att sopa bort alla mänskliga regeringar från jorden och återställa jorden till ett vackert paradis. (Jes. 9:6, 7; Dan. 2:44) På så sätt skall världen återigen komma att bli fri ifrån konflikter och stridigheter.
I den tingens ordning kommer det också att finnas en vis och förståndig ledning, till skillnad från hur det är i den nuvarande tingens ordning, där man ofta ser fel människor inneha höga ställningar och ansvarsposter. ”Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.” (Pred. 10:7) De som får ansvarsfyllda ställningar under Guds rike kommer att väljas ut genom Guds vägledning. Varje individ kommer att få möjlighet att utveckla sina förmågor i full utsträckning och kommer att bibringa det samhället sin personlighet med dess särdrag.
Till sist kommer sann kunskap och vishet att föra med sig sådant som är gott och värt att kämpa för och som är till uppbyggelse. Tänk till exempel så mycket lyckligare människor skulle vara, om alla pengar som i dag läggs ner på kapprustningen i stället lades ner på utbildning och mat till de fattiga! Det är samma tanke som finns i Guds ord: ”Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.” — Pred. 9:18.
Jag började förstå att invånarna i Guds nya tingens ordning redan nu förbereds för att leva då. De är levande exempel på hur sann kristendom fungerar i verkligheten. Jag tyckte om det jag fick lära mig, och det gav mig fullständig tillfredsställelse. Vid slutet av året, i december 1970, symboliserade jag mitt överlämnande till Jehova genom att bli döpt. Längre fram blev även min bror döpt. Under åren som sedan gick ökade min mors kärlek till våra trosuppfattningar, och det gjorde att hon så småningom godtog och omfattade dem.
KÄLLAN TILL VERKLIG GLÄDJE
Det som särskilt har varit till glädje för mig är att jag fått dela med mig av hoppet om Riket till andra. På grund av mitt fysiska handikapp har jag fått utföra det mesta av mitt vittnande genom att skriva. När tidningspressen tagit upp sådana intressanta ämnen som abort, vapenvägran, grymhet mot djur, tungomålstalande och så vidare, har jag skrivit till tidningen och gett en biblisk syn på saken. Jag har alltid tagit med mitt namn och min adress, och människor skriver ofta till mig personligen, när de läst min insändare. Detta gör att jag får tillfälle att skriva tillbaka och ge dem ett vittnesbörd om Guds storslagna uppsåt för människosläktet. Jag utför också en hel del informellt vittnande, och jag har lett bibelstudier med barn i församlingen.
Vad en människa i det långa loppet verkligen behöver få känna i livet är att hon är älskad och förstådd av sina vänner. Genom Jehovas organisation får vi sådana äkta vänner och verklig värme. Jag har lagt märke till att de som strävar efter att bli materiellt rika i allmänhet känner sig missnöjda, besvikna och ensamma. De förlorar de verkliga tingen ur sikte. Det är som om de sökte få tag i skuggan och därför går miste om verkligheten.
Vad jag framför allt har lärt mig är att det som verkligen har någon betydelse i livet är att man står i ett gott förhållande till Jehova Gud. Ju närmare en människa dras till honom, desto bättre kommer hon att lära känna vilken verkan och vilken helande förmåga Guds ande har på en människa. Det är endast på så sätt som en människa kan förstå vilka de verkliga rikedomarna i livet är — att få vara frisk och stark, att få känna en glädje som varar utan att förminskas. Tänk så fantastiskt det kommer att bli, när vi får se vårt hopp förverkligat under Guds rättfärdiga, nya tingens ordning! — 2 Petr. 3:13; Upp. 21:3, 4.