Hur vi högtidlighåller dödsdagen för den största människa som någonsin levt på jorden

”SE! MÄNNISKAN!” Dessa ord uttalades inte vid skapandet av den fullkomlige mannen Adam i Edens lustgård för mer än 6.000 år sedan. De uttalades omkring 4.058 år längre fram om en man som helt och fullt var Adams motsvarighet. Denne man hade genom ett underverk fötts åt en judisk jungfru, Maria, dotter till Eli från Betlehem. Denne man, som bar namnet Jesus, var Guds Son, och hans liv hade blivit överfört från himmelen genom Guds kraft. För att det skulle banas väg för hans återvändande till himmelen hade han blivit född av sin himmelske Faders ande. Detta inträffade omedelbart efter det att han hade blivit döpt i floden Jordan av Johannes döparen, nämligen på hösten år 29 v.t. Där talade Gud från himmelen och förklarade att den nyligen döpte Jesus var hans Son. Johannes döparen bar vittnesbörd om detta faktum. — Joh. 1:29—36.

Tre och ett halvt år längre fram, på påskdagen våren 33 v.t., rannsakades han av den romerske landshövdingen över provinsen Judeen, Pontius Pilatus. Den judiska domstolen i huvudstaden Jerusalem hade förhört honom under påsknatten och hade överlämnat honom till den romerske landshövdingen till att förhöras för att de skulle få sin egen dödsdom över honom bekräftad av den romerska myndigheten. Till uppfyllelse av bibelns profetia i Psalm 41:10 hade han blivit förrådd och överlämnad i händerna på sina judiska fiender av en av sina egna tolv apostlar, Judas Iskariot. Landshövdingen Pilatus fann Jesus oskyldig till de anklagelser som framfördes mot honom av den judiska högsta domstolen. Han tillkännagav detta för hopen av judar som hade församlats utanför landshövdingens palats. Deras fientliga gensvar var: ”På pålen med honom! På pålen med honom!” Kring Jesu huvud hade man satt en krona av törnen, och en purpurfärgad klädnad hade kastats över honom av hans romerska plågoandar. I överensstämmelse med hur Jesus hade blivit prydd, med en krona och en purpurfärgad skrud, försökte landshövdingen Pilatus vädja till judarna, vilka för länge sedan hade blivit berövade sitt kungadöme, genom att ropa till dem: ”Se! Er kung!” Skrymtaktigt ropade judarna, ledda av sina främsta präster, tillbaka: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” — Joh. 19:5—15.

Senare samma dag dog Jesus på en avrättningspåle, och hans kropp begravdes i en trädgårdsgrav. Likt det påskalamm som ätits av hans apostlar kvällen före hade han dött, men inte ett enda ben i hans kropp hade slagits sönder. (2 Mos. 12:46; Ps. 34:21) De trogna apostlarna hade fått förpliktelsen att högtidlighålla hans död varje år på påskdagen. Sedan Jesus fullgjort sin egen förpliktelse enligt den judiska lagen — att hålla påskmåltiden med sina apostlar — instiftade han genast för dem någonting som skulle tjäna till åminnelse av hans död. Det kom att kallas Herrens nattvard eller kvällsmåltid. Den inspirerade skildringen av hur Jesus instiftade den nya måltiden lyder:

”Medan de fortsatte att äta [påskmåltiden], tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt lärjungarna, sade han: ’Ta det, ät. Detta är liktydigt med min kropp.’ Han tog också en bägare, och sedan han hade tackat Gud, gav han den åt dem, i det han sade: ’Drick av den, ni alla; för detta är liktydigt med mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder. Men jag säger er: Från och med nu skall jag alls inte dricka något av denna produkt av vinstocken, förrän den dag då jag dricker den ny med er i min Faders rike.’ Till sist, sedan de hade sjungit lovsånger, gick de ut till Olivberget.” — Matt. 26:26—30.

I förbindelse med påskmåltiden hade Jesus skickat bort den förrädiske lärjungen Judas Iskariot. Jesu ord var alltså inte tillämpliga på denne otrogne lärjunge, när han sade till de elva kvarvarande lärjungarna: ”Jag [skall] alls inte dricka något av denna produkt av vinstocken, förrän den dag då jag dricker den ny med er i min Faders rike.” (Matt. 26:29) Dessa ord kunde inte betyda att de skulle vara på jorden och i köttet som undersåtar till Riket under Messias’, Jesu, regering i 1.000 år. Vid den tiden skulle de sedan länge ha varit döda och skulle behöva en uppståndelse till mänskligt liv på jorden efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Har-Magedon. (Upp. 16:14—16) Detta var emellertid inte vad Jesus menade när det gällde sådana trogna lärjungar, sådana som dessa elva. Han menade att de skulle vara i himmelriket med honom genom en uppståndelse från de döda till andligt liv.

Under det föregående året (32 v.t.) hade han sagt till dessa lärjungar: ”Er Fader vet att ni behöver dessa ting. Sök likväl oavbrutet hans rike, så skall också dessa ting tilldelas er. Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er riket.” (Luk. 12:30—32) Att den himmelske Fadern gav dem himmelriket skulle inbegripa ett förbund om Riket, och det var detta Herren Jesus syftade på, när han sade till de elva trogna apostlarna i förbindelse med den måltid som skulle tjäna till åminnelse av hans död: ”Ni är emellertid de som med mig har hållit ut i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, för att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” — Luk. 22:28—30.

Av detta framgår det tydligt, så att det inte kan missförstås, att de som tog del i detta första högtidlighållande av Herrens kvällsmåltid skulle tillhöra himmelriket tillsammans med den förhärligade Herren Jesus Kristus. Likaså skulle alla som längre fram tog del i firandet av Herrens kvällsmåltid vara sådana som har den himmelska kallelsen och som Jesus Kristus för in i förbundet om Riket.

Det var till kristna av denna klass som aposteln Paulus sände sitt brev omkring 22 år senare (omkring år 55 v.t.), i vilket han dryftar både Herrens nattvard och de dödas uppståndelse, dvs. ”den första uppståndelsen”. I sina ord till dem sade han: ”Så är det också med de dödas uppståndelse. Det sås i förgänglighet, det uppväcks i oförgänglighet. Det sås i vanära, det uppväcks i härlighet. Det sås i svaghet, det uppväcks i kraft. Det sås en själisk kropp, det uppväcks en andlig kropp. Om det finns en själisk kropp, så finns det också en andlig. ... Sådan den himmelska är, sådana är också de himmelska. Och alldeles som vi har burit bilden av den av stoft danade [Adam], skall vi också bära bilden av den himmelska.” — 1 Kor. 15:42—49; Upp. 20:5, 6.

Men innan aposteln Paulus behandlade uppståndelsen, skrev han om det årliga högtidlighållandet av Herrens nattvard och sade: ”För jag har mottagit från Herren vad jag också har låtit gå vidare till er, att Herren Jesus i den natt då han skulle bli utlämnad tog ett bröd, och sedan han hade tackat Gud, bröt han det och sade: ’Detta är liktydigt med min kropp, som är för er räkning. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde på samma sätt också med bägaren, sedan han ätit kvällsmåltiden [med brödet], i det han sade: ’Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricker den, till minne av mig.’ För så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, fortsätter ni att förkunna Herrens död, tills han kommer.” — 1 Kor. 11:23—26.

Det låg andligt värde i att de på detta sätt ”förkunnade Herrens död”, eftersom de därigenom skilde sig från de köttsliga judarna. I stället för att varje år hålla påskmåltid och fira befrielsen från förtryckarlandet Egypten skulle de högtidlighålla dens död som visades i symbol eller förebild genom påskalammet som offrades nere i Egypten. Detta forntida påskalamm tjänade till att befria de köttsliga israeliterna från slaveri i Egypten, men det befriade dem inte från syndens fördömelse. Å andra sidan är det så att den död, som ”Guds lamm som tar bort världens synd” led, åt Jesu Kristi lärjungar utverkar befrielse från syndens fördömelse och verkar för deras befrielse från den nuvarande världsliga tingens ordning, det motbildliga Egypten. Den påminner också lärjungarna om grundvalen för det nya förbundet, Guds anordning varigenom han tar ut ur världen ett folk för sitt namn, eftersom Jesus Kristus, den större Mose, är medlaren för detta ”nya förbund”. (Jer. 31:31—33) Det påminner dem också om förbundet om ett rike, det förbund som de har blivit förda in i. De får aldrig förlora ur sikte det förhållandet att de är kallade till detta himmelska rike för att vara medarvingar med Jesus Kristus, kung Davids avkomling, ”konungars konung och herrars herre”. — Upp. 19:16.

FÅRLIKA IAKTTAGARE VID HÖGTIDLIGHÅLLANDET

I dag, nära slutet för den nuvarande gamla tingens ordning, finns det bara en kvarleva av Kristi lärjungar som tillsammans med honom är arvingar till Riket. Men deras årliga firande av Åminnelsen är av ytterst viktigt intresse för en växande skara människor av alla nationaliteter. De är mycket lyckliga över att få inbjudan att vara med vid firandet av Herrens kvällsmåltid, sådan den högtidlighålls av kvarlevan av andliga israeliter som befinner sig i det nya förbundet och även i förbundet om Riket. Också dessa har vänt ryggen åt den av djävulen behärskade världen och är tillsammans med kvarlevan av andliga israeliter på marsch mot ett bättre utlovat land i Guds nya tingens ordning under Jesu Kristi och hans 144.000 medarvingars rike. Dessa människor visades i förebild genom den stora blandade skara av icke-israeliter, som lämnade det av demoner behärskade Egypten under denna första påsknatt och gjorde gemensam sak med de bortdragande israeliterna och började ägna sig åt tillbedjan av Jehova Gud. (2 Mos. 12:38) Denna ”väldiga blandade hop” (NW) gick igenom Röda havet tillsammans med de undkommande israeliterna och blev vittnen till hur Jehova befriade sitt folk där, och de blev delaktiga med detta folk. Över detta kunde de också glädja sig!

Den nutida ”väldiga blandade hopen” av följeslagare till kvarlevan av andliga israeliter har visats i bild genom den tallösa ”stora skara” som aposteln Johannes såg glädja sig i Jehovas andliga tempel. Sedan de avskilt sig från den nuvarande förorenade gamla världen har de visats i bild såsom ”klädda i långa vita dräkter” och med ”palmkvistar” i händerna. Likt kvarlevan av andliga israeliter har de utan förbehåll överlämnat sig åt Jehova Gud genom hans lamm, Jesus Kristus, och har symboliserat detta överlämnande genom vattendop. De ser fram emot att få komma ut ur den ”stora vedermöda” som ligger alldeles framför den dömda världen, och efter den skall de i verklig mening kunna ropa ut med glädje: ”Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (Upp. 7:9, 10) Denna ”stora skara” har alltså de allra största skäl att vilja församlas med den andliga kvarlevan denna kväll för att högtidlighålla minnet av Lammets död.

Alltsedan firandet av Åminnelsen våren 1936 har medlemmar av den ”stora skaran” känt sig fria att vara med vid högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid, fastän de inte har tagit del av emblemen, brödet och vinet.a Sedan medlemmarna av den stora skara som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17 blev identifierade den 31 maj 1935 vid Jehovas vittnens konvent i Washington i USA, har det varit särskilt inbjudna av den smorda kvarlevan att som iakttagare vara närvarande vid måltiden. De har gjort detta på grund arv en i hjärtat känd uppskattning av Herren Jesu Kristi lösenoffer. Att de inte tar del har inte varit någon konstlad, människogjord inskränkning som pålagts dem, utan det är i överensstämmelse med Guds ord.

Varför förhåller det sig så? Det beror på att firandets grundare instiftade detta för att högtidlighållas av dem med vilka han ingick ett förbund om himmelriket. Fastän de som tillhör den ”stora skaran” är överlämnade och döpta, inser de att de inte har blivit förda in i detta förbund om Riket. De är inte andliga israeliter, eftersom de inte har blivit förda in i det ”nya förbundet”, det som har ingåtts med andliga israeliter genom medlaren Jesus Kristus. De har inte blivit födda med den heliga ande som började utgjutas över de 120 lärjungarna i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. Det är inte så att de ”har dött tillsammans med Kristus”, bildligt talat, genom att avstå från alla framtida jordiska utsikter till liv på en paradisisk jord under Guds rike. De förväntar inte att bli ”begravda” med Kristus för att de skall vara ”i hans uppståndelses likhet”. Om de tog del av brödet och vinet, som i främsta rummet symboliserar Jesu Kristi kropp av kött och hans blod, skulle de alltså förvränga det faktum att de inte befinner sig i sådana anordningar med Jesus Kristus, Guds lamm. Av detta skäl avhåller de sig från att ta del av dessa emblem tillsammans med den smorda kvarlevan. Men detta att de inte tar del hindrar inte att de vinner evigt liv, för detta kommer genom tro på Jesus Kristus och föranstaltningen med lösenoffret. — Rom. 6:4, 5; Kol. 2:12, 20; 1 Joh. 2:1, 2.

Som medlemmar av de ”andra fåren” har de emellertid blivit församlade av den rätte herden, Jesus Kristus, och de utgör ”en hjord” tillsammans med kvarlevan av de andliga får som befinner sig i ”den här fållan”, som Jesus talade om i Johannes 10:16. De inser att deras frälsning till evigt liv på den utlovade paradisiska jorden kommer från Gud genom den rätte herden, vars hjord de nu tillhör. Hur skulle de då någonsin kunna försumma att visa Kristus sin aktning genom att inte vara närvarande vid den kvällsmåltid som han instiftade till högtidlighållande av hans död, den död varigenom denna barmhärtiga frälsning kommer? Det är inte rimligt att de skulle kunna försumma det! De vill inte göra det. Så länge som kvarlevan av arvingarna till Guds himmelska rike fortsätter detta firande på jorden, inser de som tillhör de andra fåren att de har förpliktelsen att vara närvarande vid Herrens kvällsmåltid som iakttagare. Även om det på många platser inte finns någon av kvarlevan till att ta del av emblemen, önskar Jehovas vittnen ordna med detta firande på grund av att de hyser den allra största aktning för det som det betecknar och för att ge möjlighet åt vem det vara må som är närvarande och som skulle kunna visa sig vara av kvarlevan att ta del av emblemen.

I år kommer Herrens kvällsmåltid att firas av Jehovas vittnen efter solnedgången den 19 april 1981. Alla som önskar vara närvarande till minne av Guds lamms, Jesu Kristi, död bör ta kontakt med Jehovas vittnens församling på platsen. Gudfruktiga människor som inte känner till anordningarna i församlingen på platsen kan skriva till Sällskapet Vakttornet för att få behövliga upplysningar.

[Fotnoter]