Ursprunget till hoppet om tusenårsriket

I VÅR tid finns det inte mycket att välja på för den genomsnittlige katoliken, protestanten eller juden, när det gäller förhoppningar och farhågor. De tror nästan alla på människosjälens inneboende odödlighet och på den därmed förbundna trosläran om himmelsk lycka i en översinnlig värld eller på evig pina i något slags ”helvete”.

Eftersom kristenhetens religionssamfund gör anspråk på att vara besläktade med judarnas monoteism och eftersom de accepterar de judiska skrifterna som inspirerade, kan det vara intressant att undersöka om de nutida förhoppningar som judar och ”kristna” hyser motsvarar judarnas tidigare trossatser och det hopp som framhävdes i de hebreiska skrifterna.

DET MESSIANSKA HOPPET

Exakt vad var det då som judarna förväntade, om vi utgår från sådana skriftställen som 1 Moseboken 3:15; 22:15—18; 49:10 och 5 Moseboken 18:18, för att bara nämna fyra av de 456 hebreiska bibeltexter som betraktades som messianska av den forntida judiska synagogan? Vad var deras hopp?

Ett auktoritativt judiskt uppslagsverk ger följande upplysningar: ”... uppfattningen om en personlig messias löper genom Gamla testamentet. Den är den naturliga följden av ett profetiskt hopp om framtiden. Den förste profeten som gav en detaljerad beskrivning av en kommande fulländad kung var Jesaja (ix. 1—6 [2—7 i icke-judiska biblar]; xi. 1—10; xxxii. 1—5). ... Den fulländade kungen som Jesaja ser fram emot skall vara en telning [avkomling] av Isais stam, på vilken Guds ande och därmed också en ande av vishet, mod och hängivenhet skall vila, och som skall härska med fruktan för Gud för ögonen och ha sina länder omgjordade med rättfärdighet och trofasthet (xi. 1—3a, 5). Han kommer inte att ägna sig åt krig eller åt erövringsföretag mot nationerna; krigsredskapen kommer att förstöras (ix. 4 [5]); hans enda intresse kommer att vara att åstadkomma rättvisa bland sitt folk (ix. 6b [7b]; xi. 3b, 4). Frukten av hans rättfärdiga styre kommer att bli fred och ordning i hela landet. Lammet skall inte frukta vargen, inte heller kommer leoparden att skada killingen (xi. 8 [6]); detta innebär, vilket följande vers förklarar, att tyranni och våld inte längre skall utövas på Guds heliga berg, eftersom landet skall vara fullt av kunskapen om Gud, liksom vattnet uppfyller havsdjupet (jämför xxxii. 1, 2, 16). Folket kommer inte att trakta efter politisk storhet, utan kommer att leva i en lantlig idyll (xxxii. 18, 20). Under sådana idealiska förhållanden kommer landet med visshet att åtnjuta välgång, och det behöver inte frukta angrepp från andra nationer (ix. 6a [7a]; xxxii. 15). Den återuppståndne telningen från Isai skall stå som en signal för andra nationer, och de skall komma till honom för att få vägledning och för att få skiljedomar avkunnade (xi. 10). Han kommer med rätta att kallas ’Underbar i råd’, ’Väldig Gud’, ’Evig fader’, ’Fridsfurste’ (ix. 5[6]).

Denna beskrivning av framtiden är i full överensstämmelse med Jesajas uppfattning att domsförfarandet kommer att leda till andlig pånyttfödelse och åstadkomma ett tillstånd av moralisk och religiös fullkomlighet.” — The Jewish Encyclopedia, band 8, sidan 506.

Detta är alltså det messianska hopp som de heliga skrifterna förmedlade till judarna. Det fanns sannerligen inte särskilt mycket ”himmelskt” i detta! Men hur förhåller det sig med icke-bibliska judiska skrifter? Samma uppslagsverk uppger några sidor längre fram: ”I den rabbinska apokalyptiska litteraturen är föreställningen om en jordisk messias förhärskande, och från och med slutet av det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen är det också den officiella uppfattning som accepteras av judaismen.” — Sidan 510.

ETT JORDISKT HOPP

Det ursprungliga hoppet som judarna hade var alltså jordiskt. Det finns inga skriftenliga bevis för att deras trogna förfäder Abraham, Isak och Jakob hoppades på att komma till himmelen. Den lag som gavs genom Mose erbjöd inget sådant hopp. Detsamma kan sägas om de poetiska böckerna i de hebreiska skrifterna och om profeterna.

Det auktoritativa Dictionnaire de Théologie Catholique pekar också på detta och framhåller: ”I Gamla testamentet kan man lägga märke till allt det jordiska välstånd som en religiös individ hoppades på med anledning av Guds löften till honom, till hans familj och till hans land. Dessutom hade han ett hopp om andliga och moraliska gåvor, hoppet om Messias’ ankomst och hoppet om hans rike.” (Kursiverat av oss)

Det protestantiska Dictionnaire Encyclopédique de la Bible bekräftar detta. Vi läser: ”De förhoppningar som framhålls i GT [Gamla testamentet] utvecklades gradvis. Först handlar det om jordiska fördelar, politiskt återupprättande och invånarnas återinflyttning. ... Detta hopp utvecklades och blev allmänt. Jehova är världens Herre. ... Den ’Eviges tjänare’ skall komma; genom sitt lidande och genom sin förödmjukelse skall han rädda sitt folk. Jesaja 42:1—4 visar att världen hoppas på hans lära. Därefter skall den Eviges tjänare få ära, den messianska eran skall följa och därmed ett förnyat människosläkte.” (Kursiverat av oss)

Detta jordiska hopp som judarna hyste sammanfattas på ett utmärkt sätt i The Jewish Encyclopedia: ”Profeterna utvecklade hoppet om en fullkomlig messiansk framtid genom det herravälde som en son av Davids hus skulle utöva — en gyllene tidsålder av paradisisk lycka. ... Detta skulle komma i form av en värld med fullkomlig fred och harmoni bland alla skapelser, människans änglalika tillstånd innan hon syndade (Jes. xi. 1—10; lxv. 17—25: ”... nya himlar och en ny jord”). ... ’Att alla människor skall omvända sig och bli en enda skara som gör Guds vilja’ är den främsta innebörden i Israels messianska hopp; det är endast avlägsnandet av ’ett rike av våld’ som måste föregå upprättandet av Guds rike. ... Det persisk-babyloniska världsåret på tolv millennier omformades emellertid i judisk eskatologi [studiet av mänsklighetens och världens yttersta bestämmelse] till en världsvecka på sju millennier, motsvarande skapelseveckan, och därvid är det versen ’Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går’ (Ps. xc. 5 [4, 1917]) som väckt tanken på att den nuvarande världen med dess vedermödor (”‘olam ha-zeh”) skall följas av ett sabbatsliknande millennium, ’den kommande världen’ (”‘olam ha-baʹ”).” — Band 5, sidorna 209—211. (Kursiverat av oss)

UPPSTÅNDELSE, INTE INNEBOENDE ODÖDLIGHET

Under många århundraden omfattade judarna inte den hedniska trosläran om människosjälens odödlighet. Judarna var ett utbildat folk, och varje läskunnig jude kunde läsa ett stort antal texter i de hebreiska skrifterna, som på ett mycket otvetydigt sätt framhåller att ”själen” (hebreiska: neʹfesch) kan dö. Här följer några exempel: 1 Moseboken 19:19, 20; 4 Moseboken 23:10; Josua 2:13, 14; Hesekiel 18:4, 20; Åkeson; Psalm 22:30.

Det ursprungliga judiska hoppet om ett liv på jorden i ett paradis återupprättat av Messias vilade alltså på tron på en uppståndelse och inte på en inneboende odödlighet. The Jewish Encyclopedia bekräftar detta och framhåller: ”Uppståndelsen utgjorde en del av det messianska hoppet (Jes. xxvi. 19; Dan. xii. 2). ... Från början betraktades uppståndelsen som en mirakulös ynnest, som bara beviljades de rättfärdiga ... , men senare ansåg man att den hade allmän tillämpning och att den var förbunden med den yttersta domen. ... Huruvida förfaringssättet vid danandet av kroppen i samband med uppståndelsen är detsamma som vid födelsen är en tvistefråga mellan hilleliterna och schammajiterna.” — Band 5, sidan 216.

Samma auktoritativa judiska uppslagsverk uppger beträffande ”Gehenna” (kristenhetens ”helvete”): ”Det finns inte något skriftenligt underlag för trosläran om att själen blir föremål för vedergällning efter döden; denna lära framfördes av babylonierna och perserna och fick en judisk anstrykning genom ordet ’Gehinnom’ (Hinnoms dal), som orenades genom de eldar på vilka Manasse offrade åt Molok (II Kon. xxiii. 10).” — Samma verk, band 5, sidan 217.

Hur kan det då komma sig att judiska teologer i vår tid i allmänhet undervisar om lärorna om inneboende odödlighet och evigt straff? Supplément au Dictionnaire de la Bible ger oss följande upplysningar: ”[Judarna] ansåg från början att frälsningen skulle komma till stånd på jorden ... ; hur ljust det messianska hoppet än var och hur länge det kommande väldet än skulle bestå — det fanns somliga som till och med tycktes tro att det skulle bestå för evigt — så var den nationella och den jordiska inriktningen i denna religiösa era fundamental. Därefter dök det upp ett nytt perspektiv: ’Upptäckten’ av en lycklig tillvaro efter döden.” (Kursiverat av oss)

Hur ”upptäckte” judarna att människan har en ”själ” som överlever kroppens död? Återigen ger oss auktoritativa uppslagsverk avgörande upplysningar. The Jewish Encyclopedia erkänner: ”Det var först i samband med den kontakt som judarna fick med persiskt och grekiskt tänkande som uppfattningen om en okroppslig själ, som var i besittning av en egen individualitet, fick rotfäste inom judaismen.” Detta bekräftas av Dictionnaire Encyclopédique de la Bible, som framhåller: ”Föreställningen om odödlighet är en produkt av grekiskt tänkande, medan hoppet om en uppståndelse däremot hör hemma i den judiska tankevärlden. ... Efter Alexanders erövringar anammade judaismen gradvis grekiska föreställningar.”

Om någon tvivlar på att judarna ursprungligen inte trodde på själens odödlighet, kan det räcka med att säga att denna fråga så sent som under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen ännu inte var avgjord i judarnas sinnen, vilket bevisas av det förhållandet att fariséerna trodde på odödligheten, medan sadducéerna däremot inte gjorde det. — Se Josefos: Antiquities, bok 18, kapitel 1, styckena 3, 4; Wars, bok 2, kapitel 8, stycket 14; jämför Apostlagärningarna 23:8.

DET URSPRUNGLIGA MESSIANSKA HOPPET UNDERGÅR FÖRÄNDRING

Precis på samma sätt som judarna gradvis övergav sitt hopp om ett kommande liv genom uppståndelsen och antog den hedniska uppfattningen om inneboende odödlighet i en från kroppen avskild ”själ”, så undergick deras ursprungliga messianska hopp en förändring. Vid början av det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen hade det judiska messianska hoppet blivit ett nationalistiskt politiskt hopp.

Detta bekräftas av The Jewish Encyclopedia, där det heter: ”Det var inte förrän efter mackabéerdynastins fall [andra århundradet före den vanliga tideräkningen], när Herodes den stores och hans familjs despotiska välde och när det tilltagande tyranneriet från det romerska världsväldets sida hade gjort judarnas situation ännu outhärdligare, som dessa judar sökte tillflykt i hoppet om en personlig messias. De längtade efter den utlovade befriaren av Davids hus, som skulle befria dem från den hatade utländske inkräktarens ok.”

I sin bok Life and Times of Jesus the Messiah skrev Alfred Edersheim: ”Allt som Israel hoppades på var nationell återupprättelse och ära. Allting annat var bara medel för att nå dessa mål; Messias själv var bara ett storslaget redskap när det gällde att uppnå dem. ... Det rabbinska idealet i fråga om Messias var inte att han skulle vara ett ’ljus, som ... [skulle] uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som ... [skulle] givas åt ditt folk Israel’ — det vill säga ett tillfredsställande av mänsklighetens behov.”

Edersheim påpekar dessutom att de judiska religiösa ledarna under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen inte längre hoppades på en messias och frälsare. Han framhåller: ”Såvitt man kan uttyda de uppfattningar som finns i deras skrifter, omfattade inte de forntida rabbinerna de stora lärorna om arvsynden och om syndfullheten i hela vår mänskliga natur. ... När man nu inte kände något behov av befrielse från synd, kan vi förstå att det i den rabbinska traditionen inte fanns någon plats för ett prästerligt ämbete i form av en messias och hur till och med hans anspråk på att vara sitt folks profet nästan fullständigt överskuggades av att han förväntades komma som deras kung och befriare. Detta var verkligen en åstundan som alltid fanns med i bilden, och den gjorde sig alltmer gällande i och med att Israels nationella lidanden föreföll nästan oförklarliga.”

På så sätt försvann judarnas ursprungliga hopp gradvis ur sikte. Hoppet om en messiansk kung, som skulle regera inte bara över judarna utan också vara ”en signal för andra nationer”, gav vika för det fanatiska hoppet om en nationell ledare, som skulle föra dem till seger över deras politiska och religiösa fiender. Det jordiska hoppet om ett ”sabbatsliknande millennium”, under vilket Messias skulle införa en ”gyllene tidsålder av paradisisk lycka” och ”en värld av fullkomlig fred och harmoni bland alla människor”, ersattes av ett vagt himmelskt hopp, som var grundat på den från babylonierna, perserna och grekerna lånade uppfattningen om inneboende odödlighet.

Åren gick. Ingen sådan politisk messias kom och befriade judarna, och det kom inte heller någon sådan efter Jerusalems förstöring år 70 v.t. och församlade dem och återförde dem. Därför blev också detta förändrade messianska hopp allt svagare i judiska hjärtan. Edersheim uttrycker det på följande sätt: ”Varför dröjer Israels frälsning och Messias’ ankomst på detta oförklarliga sätt? Det är just när det gäller denna fråga som Synagogan står inför ett olösbart mysterium. De förklaringar man försökt framlägga är, det medges, gissningar, eller snarare försök att undvika problemet. Den enda kurs som återstår är att på ett auktoritärt sätt anbefalla tystnad i fråga om alla sådana spörsmål — en tystnad som, på det sätt som de skulle vilja uttrycka det, består i en stillatigande, sorgfylld underkastelse under det oförklarliga, ... en tystnad som är förbunden med en ständigt återkommande känsla av besvikelse och förtvivlan. Därför är Synagogans storslagna hopp så att säga inristat i form av en inskrift på en sönderslagen gravsten och har upprepats av tusentals och åter tusentals människor, som under denna långa räcka av århundraden har översköljt ruinerna av helgedomen med fruktlösa tårar.”

Lyckligtvis finns det ursprungliga hoppet om ett återupprättat jordiskt paradis under Messias fortfarande kvar för uppriktiga judar, och somliga har redan tagit fasta på detta hopp och torkat sina tårar. Men för många andra av våra läsare återstår frågan: Vilken verkan hade ankomsten av Jesus Kristus, när det gällde hoppet om ett ”sabbatsliknande millennium” av ”fred och harmoni bland alla människor” på jorden? Och om Kristus bestyrkte detta hopp, varför är det då så att praktiskt taget inga ”kristna” protestanter och katoliker delar detta hopp om ett tusenårsrike?

[Bild på sidan 5]