Visa livräddande kärlek till nästan

DET var år 1559 enligt vår vanliga tideräkning. Prins Vilhelm av Nederländerna och kung Henrik av Frankrike var tillsammans i ett jaktsällskap utanför Paris. När de två männen av en händelse blev ensamma, talade kung Henrik öppet med prinsen om en plan som kung Filip av Spanien hade utformat i syfte att döda alla protestanter i Nederländerna och i Frankrike. Skarprättare för protestanterna i Nederländerna skulle vara de spanska trupper som var stationerade där.

Allt detta var chockerande nyheter för den nederländske prinsen, eftersom han inte hade den minsta aning om en sådan plan.a Fastän han själv var uppväxt i den katolska läran (med luthersk bakgrund), kände han starkt för alla de protestanter som man hade planerat att dräpa. Eftersom han inte förrådde någon förvåning eller någon annan känsla, när han fick reda på denna mordiska plan, blev han känd som ”Vilhelm den tyste”.

Innan Vilhelm återvände till Nederländerna, fick han särskilda föreskrifter om den del han hade att utföra i denna hemska plan. Men så fort som han återvänt till sitt hemland, uppeggade han allmänhetens känslor för att de spanska trupperna skulle lämna hans land. Han gjorde i själva verket allt han kunde för att omintetgöra denna onda plan. Lägg märke till att allt detta var början på det som ledde fram till att han blev ”sitt lands fader”.

Vilhelm fick en lista på namn på vissa ”framträdande personer som misstänktes tillhöra den nya religionen” och fick förhållningsorder att se till att dessa inte undkom. I stället för att utföra en sådan order varnade han dessa ”framträdande personer” och gjorde det möjligt för dem att fly. Som han senare framhöll, tyckte han ”att det var nödvändigare att lyda Gud än människor”. I allt detta visade Vilhelm verkligen livräddande kärlek till nästan.b

EN VARNING SOM LJUDER I DAG

I dag finns det en grupp människor, Jehovas kristna vittnen, som drivs av liknande motiv. De varnar så många människor de kan för ett visst hemskt öde eller fördärv som väntar dem i en nära framtid. Men det fördärv som väntar så många människor i dag beror inte på religiös intolerans från förblindade människor. Det är i stället på grund av att himmelens och jordens rättfärdige Gud snart kommer att ingripa mot alla dem som orsakar att hans namn blir smädat och som fördärvar jorden. Uppfyllelsen av bibelns profetior visar att ”den fastställda tiden” hastar då Jehova Gud skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Upp. 11:18) Ja, den tid närmar sig då den största vedermöda som någonsin skall förekomma börjar. — Matt. 24:21.

På grund av att denna katastrofala händelse är mycket nära låter Jehovas vittnen följande himmelska varning ljuda för alla som älskar sanning och rättfärdighet och som befinner sig i den falska religionens världsvälde, ”det stora Babylon”: ”Gå ut från henne ... för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” (Upp. 18:2, 4) Det är naturligtvis inte tillräckligt att dessa uppriktiga människor skiljer sig från all falsk organiserad religion. De måste också fly till säkerheten under Guds rike. Vittnena fortsätter därför att predika ”dessa goda nyheter om riket” i hela världen. — Matt. 24:14.

Det är därför Jehovas vittnen också gör så stora ansträngningar för att hjälpa allvarliga och uppriktiga sanningssökare att lyda befallningen som finns i Sefanja i bibeln: ”Söken HERREN [Jehova], alla I ödmjuke i landet, som hållen hans lag. Söken rättfärdighet, söken ödmjukhet; kanhända bliven I så beskärmade på HERRENS vredes dag.” (Sef. 2:3) Dessa vittnen lyder på så sätt Jesu Kristi avskedsbefallning till sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matt. 28:19, 20.

DE PREDIKAR OCH UNDERVISAR FRÅN HUS TILL HUS

Det är på grund av att Jehovas domsdag är nära som Jehovas vittnen inser att det är brådskande att visa människor, som älskar sanningen, på Guds rike som deras enda möjlighet att undkomma. Eftersom liv är så viktigt, visar de verkligen kärlek genom att på detta sätt hjälpa människor.

Rapporter visar att ett gott kristet uppförande har hjälpt en del människor att komma in på den väg som leder till livet. Alldeles som en rysk journalist, som var med vid ett konvent som vittnena hade i Tyskland, framhöll: ”Ert uppförande är er bästa predikan.” Vittnena har funnit att ett effektivt sätt att predika de ”goda nyheterna” är att gå fram till människor på gatan och erbjuda bibliska tidskrifter. Men vittnena är också uppmärksamma och tar tillfället i akt att predika de goda nyheterna om Guds rike för människor som de möter genom affärskontakter och på resor eller genom att predika för dem som de arbetar tillsammans med. Fakta visar att all sådan verksamhet också bär frukt.

Men det är tydligt att om Jehovas folk begränsade sitt arbete med att vittna till detta slag av verksamhet, skulle många människor, som älskar sanning och rättfärdighet och som förtjänar att höra ett varningens budskap såväl som Rikets goda nyheter, bli förbisedda. Vittnena har därför ägnat sig åt predikoarbetet från hus till hus. De har i själva verket blivit så flitiga i att använda denna metod att predika att den har blivit som ett utmärkande drag för vittnena. I ett visst televisionsprogram visades en familjegrupp som sade, då det knackade på dörren: ”Det är säkert ett Jehovas vittne.”

För inte så länge sedan var vittnenas verksamhet förbjuden i ett visst land i Centralamerika. Då vittnena vädjade till myndigheterna, sade den person som hade hand om deras vädjan: ”Andra religiösa samfund går inte från hus till hus på det sätt som ni vittnen gör. Är denna verksamhet en del av er tillbedjan?” Han fick då reda på att det inte bara var en del av deras tillbedjan, utan en av de viktigaste delarna av deras tillbedjan. Resultatet av detta blev att förbudet upphävdes.

Vittnena har säkra och pålitliga exempel från bibeln på att de bör ägna sig åt verksamheten från hus till hus. Då Jesus sände ut sina lärjungar, befallde han dem att gå till människors hem med budskapet. (Matt. 10:7, 12, 13, 42; Luk. 10:5, 6) Aposteln Paulus sade dessutom till de äldste i församlingen i Efesus: ”Ni vet mycket väl hur jag, från första dagen då jag kom till provinsen Asien, var hos er hela tiden; ... under det att jag inte undandrog mig att berätta för er om några av de ting som var nyttiga eller att undervisa er offentligt och från hus till hus; utan jag vittnade grundligt både för judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus.” — Apg. 20:18—21.

Ja, Paulus undervisade i hus efter hus. Han besökte utan tvivel dem som redan var kristna för att styrka och uppmuntra dem, men vi kan inte begränsa Paulus’ ord här till sådan herdeverksamhet. Varför inte det? Därför att han sade att han predikade ”sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus” för både judar och greker. Detta visar klart och tydligt att de ännu inte var kristna. Att Paulus betraktade detta som ett livsfrälsande arbete förstår vi genom det som han ytterligare sade, nämligen att han var ”ren från allas blod”. — Apg. 20:25—27.

EN PROFETISK FÖREBILD

Den föregående framställningen bekräftas genom den profetia som återges i Hesekiel, kapitel 9, och som förebildade den verksamhet som Jehovas vittnen i dag utför från hus till hus. Den berättar om en syn som profeten Hesekiel hade för omkring 2.500 år sedan.

I det föregående kapitlet säger profeten att han i en syn fick se hur judarna löpte i trolöshet och utförde olika slag av avgudastyggelser i sitt tempel i Jerusalem. Sedan, i kapitel 9, talar Hesekiel om en syn med sex män som hade mordvapen i händerna och en sjunde man som inte var klädd i vapenrustning utan i linnekläder och hade ett skrivtyg vid sin sida. Denne man uppmanades att gå igenom Jerusalems stad och ”teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne”. (Vers 4) De sex männen med mordvapnen blev befallda att följa efter honom och dräpa alla dem som inte hade märket, ja, alla dem som inte suckade och jämrade sig på grund av all den ondska som utövades i staden.

Hur skulle denne man i linnekläder kunna finna alla dem som suckade och jämrade sig? Vakttornet för 1 juni 1972 förklarade: ”Inte bara genom att gå ut på öppna allmänna platser eller på torget, utan hem till folk, genom att gå från hus till hus. På så sätt kunde han få höra dem ge uttryck åt vad de kände i sina hjärtan och avgöra om de borde bli tecknade på pannan eller inte. Detta var inte i något avseende en snabbt avklarad förrättning, utan den krävde tålamod och samvetsgrannhet i att gå från hus till hus eller från dörr till dörr och göra en hederlig ’inspektion’, och att i samband med den inte visa någon partiskhet utan teckna endast dem som uppriktigt sörjde över alla de avskyvärda ting som andra ägnade sig åt i den kungliga staden. ... Han satte det särskiljande tecknet på deras pannor, där det tydligt kunde ses av såväl vän som ovän.”

Alldeles som det krävdes av mannen i linnekläderna att han besökte människorna från hus till hus för att helt och fullt kunna uppfylla sin förpliktelse att teckna dem som förtjänade att bli skonade från att dräpas, så krävs det av Jehovas vittnen att de utför predikoarbetet från hus till hus för att finna alla dem som älskar sanning och rättfärdighet och ge dem ett tillfälle att fly till Guds rike.

Vad skulle i dag motsvara det tecken som mannen i linnekläder satte på pannan på dem som förtjänade att skonas? Att bli tecknad på pannan tycks innebära att uppodla en personlighet lik den som Kristus har. Det är bara genom att äga en sådan personlighet som vi kan bli skonade av Jehovas skarprättare i den kommande ”stora vedermödan”. (Matt. 24:21) En personlighet lik den som Kristus har är någonting som alla kan se, liksom ett tecken på pannan kan ses av alla. Bibeln uppmanar oss gång på gång att uppodla en sådan kristlig personlighet. Det krävs naturligtvis mycken tid och energi och hjälpmedel av olika slag för att teckna en människa på ett sådant sätt, men Jehovas vittnen är glada över att få göra sådana uppoffringar. Därigenom visar de också livräddande kärlek till sin nästa. — Ef. 4:20—24; Kol. 3:9—11.

Men hur viktigt steg det än är att gå från hus till hus för att finna dem som älskar sanning och rättfärdighet och som suckar och jämrar sig på grund av de onda förhållanden som råder, så är det dock endast det första steget. För att visa livräddande kärlek till sin nästa krävs det att Jehovas tjänare fullföljer sitt uppdrag genom att göra återbesök och leda bibelstudier. Sådana människor som studerar bibeln behöver också lära sig hur de skall bedja, och de har behov av samvaro med den kristna församlingen och behöver tillämpa bibelns principer i sitt liv. De måste i sin tur dela med sig genom att låta ytterligare andra människor veta om de ting som de har lärt. Allt detta bör leda till att de överlämnar sig åt Jehova Gud och gör hans vilja och blir döpta. Det bör tilläggas att en sådan kurs är nödvändig för att bli ”tecknad”, för att ta på sig den personlighet som är lik den som Kristus har. Och genom att utföra denna verksamhet visar Jehovas vittnen verkligen livräddande kärlek till nästan.

[Fotnoter]