En fånges bön blir besvarad
Berättat av Isaac V. Espeleta
ÅR 1945, då de amerikanska styrkorna redan hade invaderat Filippinerna, blev jag och elva av mina kamrater arresterade av japanerna. Vi sattes i små celler av galvaniserad plåt, inte mycket större än hundkojor. På dagen var det outhärdligt hett i dessa celler, och på natten var det isande kallt.
Alla mina kamrater dog under de förhör som följde. Fastän jag underkastades intensiva förhör i 45 dagar och tre gånger blev svårt torterad, erkände jag inte de brott jag anklagades för. Jag hade lagt märke till att om någon erkände sig skyldig under tortyren, blev han omedelbart arkebuserad eller nedstucken med bajonett. Därför tog jag hellre risken att bli torterad.
Där, i den lilla cellen, bad jag till Jehova Gud och lovade att om jag överlevde, skulle jag söka honom och ägna resten av mitt liv åt att tjäna honom. Men innan jag berättar mera om mitt sökande efter Jehova, vill jag förklara varför jag blev fängslad och vad som fick mig att göra det där löftet till Jehova.
PÅVERKAN UNDER MINA TIDIGARE ÅR
Jag växte upp i en katolsk familj i den lilla staden Biñan, omkring 30 kilometer söder om Manila. Under mina tidiga år betydde min farfar väldigt mycket för mig. Han var besviken på den katolska kyrkan och hade blivit intresserad av bibeln. Han bibringade mig den goda vanan att läsa bibeln, och det kommer jag alltid att minnas med tacksamhet.
När jag blev äldre blev jag en ivrig bibelläsare. När andra världskriget lamslog Filippinerna, började förrådet av engelska publikationer att sina. Så en dag kom jag över ett exemplar av boken Rikedom, tryckt av Sällskapet Vakttornet. Äntligen något att läsa! Den innehöll mycket stimulerande upplysningar.
Något som särskilt gjorde intryck på mig var att Gud hade ett egennamn, Jehova. Jag kontrollerade detta i den bibel jag fått av min farfar. Ja, där stod det. Guds namn var verkligen Jehova. (2 Mos. 6:3; Ps. 83:19) På grund av kriget kunde jag emellertid inte genast följa upp mina nyfunna kunskaper.
Jag hade gift mig några år tidigare, år 1936. När kriget bröt ut hade jag tre små barn att dra försorg om. I mitt förvärvsarbete brukade jag resa till södra Luzon för att köpa upp splitved och timmer till virke. Där, gömda i skogarna, fanns män som aktivt motstod den japanska ockupationen. De värvade mig för att distribuera trycksaker åt dem, och under hela kriget var jag kurir för motståndsrörelsen.
År 1945 började japanerna misstänka mig för underjordisk verksamhet, och jag blev arresterad. Lyckligtvis hade vi då redan skaffat undan de samhällsomstörtande publikationerna. Men under de timmar jag satt där ensam i den lilla cellen, gick mina tankar ständigt tillbaka till den Gud jag hade läst om — Jehova.
Det visade sig att japanerna inte hade några egentliga bevis på brottslighet från min sida. De släppte mig därför, och jag slöt mig omedelbart till den proamerikanska motståndsrörelsen. Men jag fick utstå ytterligare lidanden från amerikanernas sida, då de misstänkte mig för att vara japansk spion! Den japanska ockupationen av Filippinerna upphörde emellertid, och med den min nationalistiska entusiasm. Men jag glömde inte det löfte jag gett Gud. Jag började genast mitt sökande efter Jehova.
JAG FÅR KONTAKT MED JEHOVAS FOLK
Tillsammans med en barndomsvän, Pablo Quiohilag, besökte jag många olika kyrkor, men ingen tycktes ha det riktiga budskapet. Men så en dag fick jag höra någon predika om Jehova. Jag bjöd in honom till mitt hus i Biñan och sade att han fick predika på den inhägnade platsen där utanför så länge han önskade.
År 1947 fick en av oss höra en annan person tala om Jehova. Denna gång var det en missionär från Canada, Vic White, ett Jehovas vittne. Han kom och talade till vår lilla grupp, och jag blev ombedd att tolka honom. Vi upptäckte att den person som hade predikat på min gård inte längre var ett Jehovas vittne utan hade blivit utesluten före kriget. Denna upplysning väckte bestörtning i vår lilla grupp.
Omkring den här tiden fick vi veta att Jehovas vittnen skulle hålla sin första kretssammankomst i Manila efter kriget. Jag var närvarande och blev av Vic White presenterad för samordnaren vid avdelningskontoret, Earl K. Stewart. Efteråt, på avdelningskontoret, förklarade han vad vi skulle behöva göra för att bli Jehovas vittnen. Detta inbegrep naturligtvis en kristens ansvar att ta del i förkunnarverksamheten från hus till hus. Efter återkomsten till Biñan bröt hela vår grupp med den uteslutne personen, och vi beslöt att förena oss med Jehovas vittnen.
ORGANISERADE SOM SANNA KRISTNA
Så föddes Biñanförsamlingen. Men många frågor var ännu obesvarade. De flesta i vår grupp, som vid den tiden bestod av omkring 15 personer, hade till exempel blivit döpta av den uteslutne person som predikat för oss. Nu undrade vi: ”Borde vi döpas på nytt?” En del ansåg inte det, eftersom bibeln talar om ”en enda Herre, en enda tro, ett enda dop”. (Ef. 4:5) Vi hade blivit döpta en gång, så varför göra det ännu en gång? Men jag resonerade som så att detta ”enda dop” säkerligen måste vara i överensstämmelse med denna ”enda tro”. Eftersom vi nu hade funnit den sanna tron, borde vi bli döpta på nytt i förening med dem som höll fast vid den. Och så skedde också.
Sedan måste vi ta itu med frågan om predikandet från hus till hus. Hur skulle vi gå till väga? Det visste ingen av oss. Så Pablo Quiohilag och jag gick från dörr till dörr tillsammans. Före varje hus brukade vi singla slant. Den som förlorade fick framföra budskapet! Jag vet inte så noga vad vi sade, men Jehova vägledde oss förvisso i våra oerfarna försök att offentligt lovprisa honom.
Så småningom sände man från Betel två erfarna bröder, Salvador Liwag och Vic Amores, till vår hjälp. De visade oss hur vittnandet skulle gå till och hur mötena skulle ledas. Jag började besöka tjänstemötena i Santa Ana-församlingen i Manila på torsdagarna, så att jag på ett mer effektivt sätt skulle kunna presentera samma program för vår grupp på fredagarna.
FLITIGT UPPTAGNA I JEHOVAS TJÄNST
När vi nyligen var på väg till en områdessammankomst, sade min fru plötsligt: ”Hur klarade vi det?”
”Klarade vad för något?” undrade jag.
”Kommer du ihåg hur hela detta område, från Sucat i Rizal till Cabuyao i Laguna [omkring 40 kilometer], var vårt tilldelade distrikt?”
Under dessa tidigare år hade vi ingen bil. Vi kunde få gå till fots hela dagar för att finna människor som visade intresse. Ibland bar vi med oss en fotogenlampa, som vi använde vid studiet av Vakttornet och det offentliga föredraget efter mörkrets inbrott.
”Jag skulle aldrig klara det nu”, sade min hustru.
Det är förmodligen sant, eftersom hon nu lider av ledgångsinflammation. Men medan vi ännu var unga och starka, använde vi våra krafter i Jehovas tjänst. På den tiden steg jag upp klockan fyra sex dagar i veckan för att hinna till arbetet i Manila före klockan åtta. På kvällen gick jag vanligen direkt från arbetet till mina bibelstudier. Detta inbegrep ibland att gå till fots 16 kilometer till en intresserad persons hem och sedan 16 kilometer tillbaka hem igen. Under regntiden kom jag ofta hem genomvåt klockan ett på natten, för att sedan stiga upp tre timmar senare och gå till arbetet.
Vid den tiden hade jag också privilegiet att översätta tidskriften Vakttornet till vårt eget språk, tagala. Som min hustru sade: ”Hur klarade vi det?” Det var möjligt endast med Jehovas hjälp. (Fil. 4:13) Men det är en välsignelse att ha ”rikligt att göra i Herrens verk”. — 1 Kor. 15:58.
ATT SÄTTA JEHOVA FRÄMST
Att sätta Jehova främst i våra liv innebar ibland vissa uppoffringar, men vi förlorade aldrig på grund av detta. Efter kriget var vårt hus i Biñan praktiskt taget ett ruckel. Vi började därför spara pengar till ett bättre hus och hade till slut fått ihop 500 pesos (drygt 1.000 kronor på den tiden). Men så började man diskutera behovet av en lämplig Rikets sal. Det verkade som om jag var den ende som hade några tillgångar. Jag sade därför till broder Jose Nava: ”Gå till min hustru och be att få dessa 500 pesos.” Hon gav honom pengarna utan att klaga, och vi byggde en fin liten Rikets sal för dem.
Kort därefter gjorde Jehova det möjligt för oss att ändå bygga oss ett hus, och vi hade det bra där till år 1954, då det var så skadat av termiter att det måste renoveras. Knappt hade vi hunnit börja planera för att göra detta, förrän det stod klart att vår gamla Rikets sal helt enkelt hade blivit för liten för den växande församlingen. Ännu en gång överlämnade min hustru utan att klaga alla pengar vi hade sparat, och vi skänkte dem till den Rikets sal som sedan byggdes utmed huvudgatan. Likväl gjorde Jehova än en gång det möjligt för oss att inom kort bygga om vårt hus. Vi förlorade ingenting på att sätta honom främst. — Matt. 6:33.
Några år senare, när jag var hårt engagerad i byggandet av ännu en Rikets sal, en tredje, sade min hustru till mig: ”Vet du, jag tror du har den dyrbaraste hobby jag någonsin hört talas om.”
”Vilken då?” frågade jag.
”Att bygga Rikets salar”, sade hon leende.
FOSTRAN AV VÅRA BARN
När vår yngste son föddes år 1956, hade vi fyra pojkar och sex flickor. När de var unga, dryftade vi alltid dagens text med dem. Vi insåg också behovet av ett regelbundet familjestudium. Vi brukade också bege oss ut i tjänsten på fältet hela familjen. Vi gjorde vårt bästa för att fostra våra barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. — Ef. 6:4.
Vi hade en del stora problem under årens lopp. Men vi fick också erfara välsignelser — många välsignelser! Alla våra barn har vid olika tidpunkter tjänat som pionjärer, heltidsförkunnare av Riket. Min äldsta dotter tjänade vid Betel några år innan hon gifte sig och fick familj. Våra tre äldsta döttrar tillhörde de första pionjärerna med särskilt uppdrag på Filippinerna, och en av dem har troget tjänat som missionär i Thailand under många år. Alla våra barn utom ett är fasta i tron.
Min näst äldsta dotter fick sitt första förordnande som pionjär med särskilt uppdrag när hon var 17 år gammal. När hon hade flyttat hemifrån för att börja pionjärtjänsten, skrev hon ett brev till oss, som jag fortfarande inte kan tänka på utan att få tårar i ögonen. Hon sade att när hon var yngre, tyckte hon att jag var den strängaste far som fanns. Nu insåg hon att utan den fasta fostran hon fått av oss som föräldrar, skulle hon aldrig ha kunnat åtnjuta det underbara privilegiet att få vara pionjär med särskilt uppdrag (vilket senare ledde till hennes tjänst som missionär i främmande land). Därför skall vi, som kristna föräldrar, inte försumma att visa våra barn den rätta vägen. (Ords. 22:6) De behöver detta, och när de blir äldre kommer de att uppskatta det.
TJÄNSTEPRIVILEGIER
Jag har fått erfara många privilegier i förbindelse med Jehovas folk. Jag fick till exempel privilegiet att organisera de första sammankomstcafeteriorna på Filippinerna. I många år har jag åtnjutit det fina privilegiet att översätta Vakttornet till mitt eget språk. Under tiden har vi fått se den lilla gruppen på 15 personer växa till elva stora, blomstrande församlingar.
Ytterligare ett privilegium har fört mig till statsfängelset i närheten av mitt hem. Då och då skriver fångar till Sällskapet Vakttornet och ber om hjälp i andligt avseende. Ofta har dessa brev gått vidare till mig, och sedan år 1947 har jag hållit regelbundna bibelstudier med intresserade interner. På detta sätt har under årens lopp omkring 50 personer tagit ståndpunkt för Jehova och blivit döpta, medan de ännu befunnit sig i fängelse. Vid en områdessammankomst träffade jag samman med 23 av dessa. När de blivit fria har somliga av dem blivit pionjärer och till och med resande tillsyningsmän, och många tjänar som äldste.
En som jag aldrig väntat mig att möta i fängelset var den uteslutne person som först började tala med mig om Jehova. Denne man hade blivit arresterad, anklagad för att ha samarbetat med japanerna. (Han blev senare benådad och frigiven.) Medan han var i fängelset, kom han ödmjukt till de möten jag anordnade. Många år senare, år 1975, var jag medlem av en dömande kommitté som behandlade hans begäran om att få bli återupptagen. Efter nära 40 år som utesluten kunde han nu alltså än en gång fritt umgås med Guds folk.
Under alla dessa år har min hustru verkligen varit en stor hjälp för mig — ett lojalt stöd i Guds tjänst. Nu kan vi båda se tillbaka på mer än tre årtionden av tjänst för Jehova. Eftersom jag har sökt Jehova och funnit honom, har jag velat infria det löfte jag gjorde för många år sedan i det japanska fånglägret. Hur tacksam är jag inte över att jag fann Jehova i min krafts dagar och har kunnat ägna dessa åt hans tjänst!