Kan döden besegras?

HAR du någonsin tänkt på vilket inflytande Jesus Kristus har haft på mänsklighetens historia? Den tideräkning de flesta människor i västvärlden använder har sin utgångspunkt i det år man tror att han föddes. Som The World Book Encyclopedia framhåller: ”Årtal före det året betecknas som f. Kr. eller före Kristi födelse. Årtal efter det året betecknas som e. Kr. eller efter Kristi födelse.”

Varför är Jesus så berömd? En sak han är berömd för är de fantastiska underverk han utförde i Galileen. Denna trakt låg i norra delen av det område som nu utgör republiken Israel. Beträffande denna trakt skrev den judiske historieskrivaren Flavius Josephus, som levde i det första århundradet: ”Jorden är överallt bördig och fruktbar och full av trädplanteringar av alla de slag. ... Dessutom ligger städerna här mycket tätt.” Han angav att ”det finns två hundra fyrtio städer och samhällen i Galileen”.a

Det var i dessa många städer och byar som Jesus Kristus predikade och utförde häpnadsväckande underverk. Även om den bibliska berättelsen endast nämner några få av dessa städer vid namn, begav sig Jesus uppenbarligen till många av dem, för den inspirerade berättelsen säger angående hans predikoverk i denna trakt: ”Jesus begav sig ut för att gå runt till alla städerna och byarna, och han undervisade i deras synagogor och predikade de goda nyheterna om riket och botade varje slags sjukdom och varje slags skröplighet.” — Matt. 9:35.

Många av de galiléer som Jesus predikade för kände honom, för han hade växt upp mitt ibland dem — i den lilla staden Nasaret, som låg på kullarna knappt 30 kilometer sydväst om Galileiska sjön.

JESU BESÖK I NAIN

Det var år 31 v.t., i det andra året av Jesu förkunnarverksamhet, som änkans son dog i staden Nain. Denna stad var belägen endast omkring 10 kilometer sydöst om Jesu hemort Nasaret. Vid tiden för den unge mannens död predikade Jesus i trakterna kring norra stranden av Galileiska sjön, där han nyss hade hållit sin berömda bergspredikan.

I bibeln heter det att sedan han hade avslutat sin predikan, ”gick han in i Kapernaum”. Medan han befann sig i denna stad vid sjöstranden, botade han en officers slav. ”Kort därefter [eller som vissa gamla handskrifter säger: ”Följande dag”] ställde han färden till en stad kallad Nain, och hans lärjungar och en stor folkskara färdades tillsammans med honom.” — Luk. 7:1—11; se New World Translation, 1971 års upplaga, fotnot.

Denna färd från Kapernaum mot sydväst till Nain var över 30 kilometer lång, en dryg dagsresa till och med för människor som var vana vid att färdas till fots. Jesus och hans följeslagare gick tvärs över dalen och närmade sig ingången till staden. Sedan omtalar berättelsen: ”När han närmade sig stadsporten, se, då bars det ut en död, sin mors enfödde son. Dessutom var hon änka. En ansenlig mängd folk från staden var också med henne. Och när Herren fick se henne, greps han av medlidande med henne.” — Luk. 7:12, 13.

Beträffande detta möte skrev Arthur P. Stanley, som under förra århundradet besökte denna plats, i sin bok Sinai and Palestine: ”På norra sluttningen ... ligger ruinerna efter staden Nain. ... Den kunde ha haft endast en ingång, den som vetter mot den oländiga bergssluttningen ned till slätten. Det måste ha varit på denna branta sluttning, när de enligt den österländska sedvänjan ’förde ut den döde mannen’, som båren stoppades ’nära porten’ till staden. ... Det är en plats utan några särdrag som fäster den i minnet; men med tanke på trovärdigheten av dess anspråk och det begränsade område, inom vilket vi måste söka efter platsen för denna rörande händelse, kan den anses vara bland de mest intressanta detaljerna i evangelieberättelsernas miljöskildringar.”

J. W. McGarvey, som också besökte den här platsen på 1800-talet, skrev i sin bok Lands of the Bible: ”Nain ligger högt uppe på en platå med en omkring 18 meter hög brant sluttning ned till slätten norr om den. Vägen från norr närmar sig staden genom en smal dalsänka vid dess västra ände, och bakom denna finns några gravar, som huggits ut i klipporna. ... Då Jesus nalkades stadsporten från Kapernaum, där han var dagen innan, var den procession som förde änkans son på väg ut till denna begravningsplats, och således kom det sig att de möttes.”

ETT HÄPNADSVÄCKANDE UNDERVERK

Då Jesus mötte den sörjande skaran och den djupt bedrövade kvinnan, greps han av medlidande med henne. Hennes gränslösa sorg grep honom ända in i hans innersta. Därför tilltalade han henne med ömhet och likväl med en bestämdhet, som ingav förtroende, och sade: ”Gråt inte mera.” Hans beteende och ingripande fångade folkets uppmärksamhet, så att då han närmade sig båren och rörde vid den, stannade bärarna. Alla måste ha undrat över vad Jesus skulle göra.

Visserligen hade Jesus över ett år tidigare vid ett bröllop i Kana, omkring 15 kilometer norrut, förvandlat vatten till vin. Och likaså var det sant, såsom några av de sörjande kunde ha hört berättas, att Jesus mirakulöst hade botat människor från deras sjukdomar i andra städer och byar inte långt därifrån. Men så långt som den inspirerade berättelsen i bibeln anger hade Jesus aldrig uppväckt någon från de döda. Var han i stånd till detta?

Jesus riktade sina ord till den döda kroppen och befallde: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Och under över alla under! ”Den döde satte sig upp och började tala, och han gav honom åt hans mor.”

Vilken märklig händelse! Tänk vilka känslor denna kvinna måste ha erfarit! Hur skulle du reagera? Vad säger man under sådana omständigheter? ”Tack för att du uppväckte min son”? Orden förefaller så otillräckliga, när det gäller att ge uttryck åt tacksamhet för en sådan gärning. Sannerligen ett underverk!

”Nu grep fruktan dem alla, och de började ge ära åt Gud och sade: ’En stor profet har rests upp bland oss’, och: ’Gud har vänt sin uppmärksamhet till sitt folk.’ Och dessa nyheter om honom spred sig i hela Judeen och hela den kringliggande trakten.” Det stod klart att Jesus var en stor profet utsänd av Gud. — Luk. 7:13—17.

DEN UTLOVADE UNDERGÖRAREN?

Ett tusen fem hundra år tidigare hade profeten Mose utfört häpnadsväckande underverk förmedelst Guds kraft. Han hade till och med delat Röda havets vattenmassor för att låta hela den israelitiska nationen passera över till havets andra strand på torr mark. Men profetiorna omtalade att en större undergörande profet skulle framträda. Mose sade under inspiration av Gud: ”En profet ur din egen krets, av dina bröder, lik mig, är vad Jehova, din Gud, skall uppresa åt dig — honom bör ni lyssna till.” (5 Mos. 18:15, NW) Fördenskull löd frågan i det första århundradet: Är denne Jesus från Nasaret den Guds profet som enligt förutsägelsen skulle komma?

Johannes döparen trodde att Jesus var den som skulle komma. Han hade sett Guds ande sänka sig ned över Jesus, sedan han hade döpt honom i Jordanfloden nästan två år tidigare. (Joh. 1:32—34) Johannes befann sig nu i fängelse. Han hade blivit inspärrad av Herodes Antipas omkring ett år tidigare, därför att han hade påtalat dennes förbindelse med sin brors hustru, en förbindelse som innebar äktenskapsbrott.

Det var därför i fängelset som Johannes’ lärjungar ”underrättade ... honom om alla dessa ting”, i synnerhet detta att Jesus hade uppväckt änkans son. ”Johannes kallade då till sig två särskilda av sina lärjungar och sände dem till Herren för att säga: ’Är du den som skall komma, eller skall vi vänta en helt annan?’” — Luk. 7:18, 19; Matt. 11:2, 3.

Det förhåller sig inte så att Johannes tvivlade på att Jesus var den utlovade profeten. Men sedan han hade fått denna märkliga underrättelse om att änkans son blivit återkallad till livet, önskade han en muntlig bekräftelse direkt från Jesus på att denne var Messias. Johannes undrade också om det skulle komma ytterligare någon, en efterföljare, så att säga, som skulle fullborda uppfyllelsen av alla de ting som enligt förutsägelsen skulle utföras av Guds Messias.

När Johannes’ lärjungar kom fram till Jesus och framställde Johannes’ fråga, omtalar berättelsen: ”I den stunden botade ... [Jesus] många från sjukdomar och plågor och onda andar, och åt många blinda gav han ynnesten att kunna se. Till svar sade han därför till de två: ’Ge er av och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda får sin syn, ofärdiga går omkring, spetälska blir renade, och döva hör, döda blir uppväckta, åt fattiga meddelas de goda nyheterna. Och lycklig är den som inte i mig finner orsak att snava och falla.’” — Luk. 7:20—23.

Detta var otvivelaktigt ett uppmuntrande budskap för Johannes, och det utgjorde ett styrkande bevis på att Jesus verkligen utförde de förunderliga gärningar som skulle utmärka den profet Mose hade förutsagt. Aldrig tidigare hade det förekommit en sådan yttring av mirakulösa krafter hos en människa! Så trots att Johannes var kvar i fängelset, kunde han vara säker på att Jesus var just den profet som uppfyllde det som Mose hade förutsagt.

Det råder inget tvivel om det. Till och med döden kan i själva verket bli besegrad, alldeles som i fallet med änkans döde son i Nain!

[Fotnoter]