Hon fann källan till större glädje
En hjärtevärmande berättelse från Trinidad
”LÄRARE säger upp sin tjänst för att bli missionär”. Så löd år 1955 rubriken till en artikel i vår lokala dagstidning, The Trinidad Guardian. Vem var denna lärare? Vad var det som fick henne att fatta ett sådant beslut? Förlorade hon något på att ta detta steg? Är hon fortfarande missionär?
Sylvia föddes i Flanagin Town på centrala Trinidad. Detta är en lugn jordbruksby. Det var många som inte kunde läsa i det lilla samhället, och den enda skola som fanns drevs av katolska lärare och övervakades av en präst som besökte trakten en gång i veckan. Sylvia gick i den här skolan, och hon blev senare lärarkandidat där. På fyrtiotalet började hon få andlig undervisning av ett äldre par som var Jehovas vittnen. På grund av religiösa fördomar såg de övriga byborna ner på mannen och hans hustru, som ändå modigt fortsatte att förkunna bibelns budskap för alla i byn. Ännu ett par slöt sig till dem, och den lilla gruppen använde bärbara grammofoner på vilka de spelade upp bibliska grammofonföredrag, och sedan erbjöd de människor biblisk litteratur som förklarade budskapet.
GLÄDJEN BÖRJAR
Sylvias mormor brukade lyssna på grammofonföredragen och skaffa en del litteratur, men den lade hon undan utan att alls läsa den. Men Sylvia läste litteraturen. Vid 17 års ålder sökte hon därför upp vittnena och ansatte dem med frågor. Sylvia började snart vara med vid de bibelstudiemöten som de fyra vittnena i byn hade. Det fanns ingen elektricitet, så därför brukade de sitta och resonera om bibeln i ljuset av en fotogenlampa.
Sylvia talade därefter med sin mormor och vissa av sina lärare om det som hon hade lärt sig. Nyheten om att Sylvia i hemlighet hade varit med vid Jehovas vittnens möten spred sig som en löpeld i byn. Hur kunde en verksam katolik göra något sådant? Var hon inte medlem i kören och ett ”barn till Maria”? Var hon inte lärarkandidat i den katolska skolan? Vad skulle ”Fadern” säga? Vad skulle han göra? Prästen avskedade Sylvia, och han underrättade henne genom brev om att hon hade blivit uppsagd från sitt arbete som lärare i skolan, därför att hon fortsatte att vara med vid gudstjänsterna i en enligt hans uppfattning falsk religion.
Detta dämpade inte hennes glädje. En tid därefter blev hon faktiskt döpt som en symbol av att hon överlämnat sig åt Jehova Gud. År 1949 började hon vid den statliga lärarhögskolan, och år 1950 utexaminerades hon därifrån. Under de kommande fem åren undervisade hon vid statliga skolor, men år 1955 lämnade hon läraryrket för att ägna all sin tid åt att tala med andra om bibelns ”goda nyheter”. (Matt. 24:14) Varför slutade då Sylvia sin anställning? Varför avstod hon ifrån en fast lön för att predika på heltid som ”pionjär” utan en säker inkomst?
VARFÖR PIONJÄR?
Fråga själv Sylvia, och du får många intressanta skäl som svar. Först kan nämnas att fastän Sylvias mamma var motståndare till vittnena, så lät hon den unga Sylvia tillbringa alla sina skollov hos en moster som var vittne. Sylvia använde då mycket av sin tid till att tala med andra om bibelns budskap. Hon tyckte mycket om dessa skolferier och återvände hem andligen styrkt och ännu mer övertygad om behovet av att låta så många som möjligt få höra de härliga ”goda nyheterna”. Hon insåg också att det som borde komma först för en kristen var Riket. (Matt. 6:33) Sylvia insåg att i de omständigheter hon befann sig, så var det viktigare att förkunna bibelns sanning än att förvärvsarbeta på heltid.
Ännu i dag kan Sylvia tala om det starka intryck som vissa pionjärer gjort på henne, till exempel Constance Mills och Maude De Freitas. Hon minns tydligt deras glädje i Jehova, deras stora nitälskan för heltidstjänsten och deras fantastiska förmåga att tala om Riket och göra det levande för henne. Sylvia beundrade också gamle broder William Jordan, och hon kommer väl ihåg de samtal hon hade med honom, när de åt lunch tillsammans, och hur mycket dessa samtal hjälpte henne att inrikta sitt sinne på Jehovas tjänst. Hon slutade därför som lärare och blev pionjär. Vad hade hon förlorat? Hon sade: ”Att bli pionjär innebar att lämna ett komfortabelt hem och mitt yrke. Jag måste säga upp min försäkring och ge upp tanken på att köpa en bil. Men jag insåg att allt vad jag ägde var överlämnat åt Jehova, och det avgjorde saken.”
Sylvia kan berätta för dig att detta att bli pionjär var ett av flera större beslut. Ett annat gällde en så personlig sak som äktenskap. Hon är ogift och tycker inte att detta är någon nackdel. Hon har fattat beslutet att förbli ogift, men hon för ingen personlig kampanj för att förfäkta det ogifta ståndet. Hon säger: ”Det är inte så att bröder inte har friat. Jag har haft min andel av frierier. Men jag har fattat mitt beslut, och mitt liv är rikt och lyckligt. Jag känner det inte som om jag saknade någonting. Jag är i varje fall alltför upptagen för att bry mig om sådant.” — Matt. 19:10—12.
VÄLSIGNELSER GÖR ATT GLÄDJEN ÖKAR
Att Sylvia blev sänd tillbaka till Trinidad som pionjär med särskilt uppdrag, när hon år 1959 utexaminerades från missionärsskolan Gilead, visade sig vara en kamouflerad välsignelse. Hon hade ivrigt sett fram emot att få tjäna i ett främmande land, och hon säger uppriktigt: ”Jag blev ganska besviken, när jag hörde att jag skulle tillbaka till Trinidad och till den gamla välbekanta miljön.” Men visade sig detta vara bra för henne?
Så här säger Sylvia om det sätt varpå Jehova har använt henne: ”Han har använt mig till att vara med och hjälpa ända upp till sex personer på en gång förutom mindre grupper. Jag har haft privilegiet att få hjälpa fyra köttsliga bröder och systrar och deras äktenskapskontrahenter. Det värmer hjärtat att få se och höra dem uttala sig för Jehova och hans rike.” Det går knappast en dopsession vid en sammankomst utan att någon, som Sylvia har studerat med, finns med bland dopkandidaterna.
Men det har inte varit så lätt alla gånger. En gång brann till exempel Sylvias hem ner till grunden, och hon och hennes kamrat förlorade allt vad de ägde! Men de fick bo hos medvittnen, och de fick också kläder av dem tills de kunde klara sig på egen hand igen. — Mark. 10:29, 30.
År 1968 måste Sylvia bestämma sig för om hon skulle fortsätta i heltidstjänsten eller ej. Hon uttrycker det så här: ”Jag ställdes inför blodfrågan, eftersom jag måste genomgå en större underlivsoperation. Operationen gick bra. Man använde inget blod, men jag var mycket svag och deprimerad efteråt. Jag måste bestämma mig för om jag skulle fortsätta i heltidstjänsten eller inte. Några medvittnen tyckte att jag skulle sluta heltidstjänsten, därför att jag var så klen. Men Jehova hörde mina böner och reste upp mig igen. Han förnyade min styrka, och efter tre månader var jag tillbaka ute på fältet och letade efter hans ’får’. (Jes. 40:28—31) Jag tycker själv att jag nu kan uträtta mer än jag gjorde före operationen, och det är jag tacksam mot Jehova för.”
Sylvia har ett vinnande sätt. Man kan gå gatan fram och se henne framför sig — en spenslig, flickaktig figur; hon är vettigt och smakfullt klädd, har ett vinnande leende och ett trevligt utseende. Det faller sig så naturligt för människor att skaffa litteratur av henne. När hon talar, smittas de som lyssnar av hennes livsglädje. Hon pekar på Jehova som källan till lycka: ”Att under årens lopp ha erfarit hans ömma och kärleksfulla omvårdnad och att ha samarbetat med honom har varit en synnerligen givande och spännande erfarenhet. Jag tackar ödmjukt Jehova.” Det är sant som det heter: ”De ödmjuka skola då känna allt större glädje i HERREN [Jehova].” — Jes. 29:19.