Inblick i nyheterna

Påvens blodtransfusioner

● När påven Johannes Paulus II blivit skjuten av en terrorist förra året, hette det i New York Times att ”han fick ungefär 5 liter blod, vilket betyder att i stort sett hela blodmängden blev ersatt”. Vad blev resultatet? Påven ådrog sig en långvarig virusinfektion — cytomegalivirus (CMV) — som gjorde att hans tillfrisknande i hög grad försenades. En talesman för Apostoliska delegationen i Washington medgav: ”Vi förstår att blodtransfusionerna var den uppenbara orsaken till infektionen.”

Det är mycket möjligt att Johannes Paulus skulle ha avlidit utan blodtransfusionerna. Men är det inte rätt och riktigt för kristna att i detta avseende lyda den del av Guds lag som den katolska bibeln betecknar som ”nödvändiga stycken”: ”att I AVHÅLLEN eder från det, som blivit offrat åt avgudar, FRÅN BLOD, från det, som blivit kvävt, och från otukt. Om I tagen eder till vara för detta, så gören I rätt.” En fotnot till Apostlagärningarna 15:20 i den katolska The Jerusalem Bible förklarar: ”Blodet symboliserar livet, och det tillhör Gud allena.” Eftersom det finns många moderna alternativ till blodtransfusioner, bidrar detta att man handlar ”rätt” enligt Skriften ofta till god hälsa, när man konfronteras med problem som har att göra med blod, och man får också ett gott samvete inför Gud. — Apg. 15:28, 29, J. P. E. Benelius’ katolska översättning.

Är vi kättare allihop?

● ”Är vi då kättare allihop?” frågade en brevskrivare nyligen i London Daily Telegraph. Brevskrivaren hade just riktat uppmärksamheten på en ”teologisk gåta” som skapades av den forntida kyrkofadern Justinus Martyrens ord: ”Om du har blivit bekant med några som kallas kristna ... som säger att deras själar tas till himmelen när de dör, TRO DÅ INTE ATT DE ÄR KRISTNA.” Som ett svar på den här ”gåtan” publicerade tidningen följande brev från John Dunnett, professor i teologi vid Newbold College:

”De forntida kyrkofäderna, som grundade sin tro och sina läror på den Heliga skrift ... , hade inga som helst bedrägliga förhoppningar beträffande människans, nej, inte heller den kristnes, dödsupplevelse. De tog för givet att döden är ett omedvetet tillstånd, en ’sömn’, från vilken det slutligen skulle bli en uppståndelse. Det sades upprepade gånger om kungarna i Gamla testamentet att de vilade hos sina fäder. Psalmisten beskrev därför döden så här: ’Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.’ — Ps. 146:4.”

Efter att ha citerat andra exempel på ”bibelns konsekventa lära” om en uppståndelse efter en sömn i döden sade teologen: ”Därför var det inte bara Justinus Martyren och Irenaeus, utan också Ignatius, Polykarpos, Lactantius och andra forntida fäder, som ansåg att kristna själar inte upptas till himmelen när de dör.” Hur kom då denna oskriftenliga lära in i kyrkan? Professor Dunnett svarar: ”Det var under inflytande av Platons filosofi ... som uppfattningen om själens odödlighet kom att genomsyra den kristna kyrkan och göra tanken att själarna vid döden far till himlen godtagbar, men det hela förblir dock en obiblisk trossats.” Följaktligen kan det sägas att de flesta så kallade kristna i dag är ”kättare” enligt bibeln. — Hes. 18:4, 20.

Kyrkor: Predika ej

● Efter två års arbete har British Council of Churches (BCC) utfärdat en rad riktlinjer som, enligt londontidningen The Guardian, varnar för att ”inta en alltför evangelistisk inställning när man diskuterar med människor av annan tro”. Riktlinjerna, som godtagits av alla de större samfunden, förklarar: ”Det slags tal eller skriveri som är särskilt ’evangelistiskt’ eller ’andligt’ kan oftast förorsaka missuppfattningar och bör därför undvikas.”

Bibeln själv råder oss naturligtvis att ”med mildhet visa dem till rätta som inte är gynnsamt stämda”. Men den drar sig inte vankelmodigt bort från den känsla av brådska som Jesus ingöt hos sina efterföljare, när han befallde dem: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — 2 Tim. 2:25; Matt. 28:19, 20.

De minsta ”patienterna”

● I Kalifornien erfor för en tid sedan kirurgin en ny framgång, då kirurger förde in ett mycket litet plaströr i urinblåsan på ett foster för att råda bot på en urinblockering. Genom en sådan ny utveckling i behandlingen av ett ofött barn tycks det som om ”ett foster med något slag av defekt, som är möjlig att behandla, är på tröskeln till att bli en patient”, säger läkarna som skriver i tidskriften Journal of the American Medical Association (JAMA). Men i samma nummer av tidskriften tar ledarsidan upp en förbryllande etisk eller moralisk fråga angående sådana ofödda ”patienter”:

”Är det inte motsägande för läkare att tala om fostret som ’patient’, när man betänker att en patient inte under några omständigheter skall överges av läkarna?” Men detta är just vad läkaren gör — överger sin lilla ”patient” — när han utför abort. JAMA säger därför att det finns en ”tydlig inkonsekvens eller motsägelse i att å ena sidan uppmuntra till sjukdomsbehandling av fostret och å andra sidan respektera föräldrarnas val angående abort”. (14 augusti 1981, sidorna 772—777) Det dilemma läkarna försätts i genom denna nya grupp av mycket små ”patienter” belyser mycket tydligt bibelns ståndpunkt att liv innanför och utanför moderlivet inte är något som man kan göra sig av med. — Ps. 139:13—16; 2 Mos. 21:22—24.