Kartor som gör bibliska händelser levande

”DET blir nog regn”, sade en turistande engelsman i Israel oroligt, när han plirade på några moln genom bussfönstret. Den inhemske guiden, som hörde hans kommentar, skrattade och skakade på huvudet: ”Vid den här tiden på året regnar det aldrig i Israel. Du är inte i England nu.”

Hur lätt är det inte för oss att bedöma bibelns länder efter vårt eget land och vår egen erfarenhet, i synnerhet om vi inte har varit i Mellanöstern! När vi läser bibeln, kan vi ovetande gå miste om mycket, helt enkelt därför att vi inte känner till bakgrunden. Men genom att ta reda på mera om människornas sedvänjor och levnadssätt och om de länder där de levde kan vi bättre förstå många händelser som finns omtalade i bibeln.

Kartor spelar en betydelsefull roll när det gäller att förmedla sådana upplysningar, och i många avseenden säger de mer än ord. Men en del människor tycker att det är svårt att läsa och förstå kartor. Den korta tid det tar att bli förtrogen med kartor, deras symboler och höjdkurvor och de olika färgernas innebörd kommer att skänka oss rikt utbyte, när vi använder dem som hjälpmedel i vårt studium. Kartor bör man använda till mer än att bara lokalisera platser. När man har funnit den plats man söker, bör man, för att använda bibelgeografen Denis Balys ord, ”åtminstone också känna till hur den ligger i förhållande till det fysiska landskapet, i förhållande till dalar, berg, floder och slätter”.

Det är på så sätt vi kan skapa oss en bild av platsen, och om vi dessutom tittar på fotografier från området i fråga, kommer omgivningen att bli levande för oss. När vi läser en biblisk skildring, blir det då lätt att i denna omgivning sätta in de människor som beskrivs. Det blir då som om vi med egna ögon såg händelsen! Vi vill nu med hjälp av några exempel belysa hur kartor över bibelns länder kan användas på det här sättet.

Davids flykt undan kung Saul

Sedan den unge David hade dödat jätten Goljat, fortsatte han att nedgöra filistéerna. Han blev så populär i Israel att de kvinnor som firade segern med sång och dans jämförde de tusen som kung Saul hade slagit med de tio tusen som David hade slagit. Saul blev mycket vred när han hörde detta. Hans beundran förbyttes i hat, så att han försökte spetsa fast David vid väggen med sitt spjut. Davids fortsatta framgång gjorde förhållandena värre, och Saul ”fruktade ... ännu mer för David, och så blev Saul Davids fiende för hela livet”. — 1 Samuelsboken 18:6—29.

Trots att David fick hjälp av Sauls son Jonatan och av sin egen hustru Mikal, insåg han, som han själv sade, att ”det är icke mer än ett steg mellan mig och döden”. (1 Samuelsboken 20:3) Till slut flydde han undan till Adullams grotta, som var belägen sydväst om Jerusalem i ett område där de judeiska bergen sluttar ner mot kustslätten. I denna otillgängliga trakt finns det många kalkstensgrottor, och det var här hundratals män slöt sig till David. (1 Samuelsboken 22:1, 2) Men Jehova varskodde David om att människorna i staden Kegila, som låg i närheten av Adullam, skulle förråda David för Saul, och David sökte därför en säkrare tillflyktsort. — 1 Samuelsboken 23:6—13.

Juda öken var just en sådan tillflykt. Hundratals år senare tillbringade Jesus Kristus 40 dagar i den här öknen, och under den här tiden skyddade änglar honom mot öknens vilddjur — leoparder, vargar och hyenor. (Markus 1:12, 13) I vår tid har man gjort häpnadsväckande upptäckter i en del av Juda ökens tusentals grottor. Man har funnit omkring 2.000 år gamla bibliska bokrullar, som har bevarats tack vare det exceptionellt torra klimatet. Inte långt från dessa fyndplatser har man i en annan grotta påträffat skrifter, som efterlämnats av judar som deltog i det andra judiska upproret mot romarna under åren 132—135 v.t. Varför flydde ledaren för upproret, Bar-Kochba, till den här trakten, och varför förblev dessa skriftrullar oupptäckta under så lång tid? Av precis samma orsak som David ”bosatte sig i öknen, på svårtillgängliga platser, och han fortsatte att uppehålla sig i bergstrakten i öknen Sif”. — 1 Samuelsboken 23:14, 15, NW.

Öknen Sif och den närbelägna öknen Maon bildar den högt belägna centrala delen av Juda öken. (1 Samuelsboken 23:24) När vi tittar på en karta, kan vi söder om Jerusalem finna den här öknen, som sträcker sig utmed Döda havets västra sida. Dess andra gräns utgörs ungefär av de tre städerna Jerusalem, Betlehem och Hebron. Vi lägger också märke till att ett antal dalgångar eller wadier genomkorsar öknen från väster till öster, vilket gör det nästan omöjligt att färdas från norr till söder.

Om man från tempelberget i Jerusalem följer Kidrondalen söderut, lämnar man snart den livliga staden bakom sig. Då kommer man, för att använda den israeliske arkeologen Yohanan Aharonis ord, in i ”den här skrämmande öknen”. Kidrondalens fortsättning, som kallas Wadi en-Nar (”eldswadin”), sänker sig omkring 900 meter ner till Döda havet och blir en djup ravin eller kanjon med tvärbranta klippväggar, som reser sig mer än 60 meter på vardera sidan. Vintertid är det farligt att gå på dalens botten, för man kan bli överraskad av framrusande vattenmassor efter en oväntad störtskur. På sommaren kan hettan vara nästan outhärdlig. Varje dalgång eller wadi i området erbjuder liknande problem.

Inte undra på att David tyckte att det här området var en säker tillflykt! Också med en här på 300.000 man var det svårt för kung Saul att söka igenom hela det här området, vars kalkstensklippor ser ärriga ut på grund av de otaliga grottorna. Många av dessa grottor kan man nå bara med hjälp av rep uppifrån. Saul och hans män fick senare höra en rapport om att David hade begett sig till trakterna kring En-Gedi, en oas i närheten av Döda havets strand, och Saul fortsatte att söka efter honom ”på de kala stenbocksklipporna” (NW). När David satt gömd längst in i den mörkaste delen av en grotta, hade han ett utmärkt tillfälle att döda Saul, men han ville inte komma vid Jehovas smorde. — 1 Samuelsboken 24:1—15.

Då David vid ett annat tillfälle kunde ha dödat den sovande kungen i hans läger, tog han bara sin förföljares spjut och vattenkrus från platsen vid hans huvud. Senare ställde han sig på andra sidan av ravinen och påtalade Sauls mäns underlåtenhet att skydda kungen. Davids röst ekade bland de kala bergen, när han ropade tvärs över ravinen och frågade vad han hade gjort för att Saul skulle jaga honom ”såsom man jagar rapphöns på bergen”. — 1 Samuelsboken 26:1—20.

Hur värdefull är inte den här bilden när vi tänker på Davids många rop på hjälp i Psaltaren! Även om David kunde bli frestad att tänka att bokstavliga bergfästen och klippor — ja höga berg — var hans tillflykt, påminde han sig ständigt att Jehova var hans verklige beskyddare och frälsare. Som herde var David van vid att gå i berg. Han var vig och snabbfotad som den långhornade stenbocken. Men det var hans Gud som såg till att han inte snavade på den smala stigen. (Psalm 18:2—4, 32—34) När David blev förrådd av människorna i Sif och var förföljd av sina fiender, som lade ut snaror för honom, kunde hans hjärta ändå hålla sig orubbligt vid Jehova, och mitt ibland de öde klipporna och ravinerna kunde han sjunga och ackompanjera sig själv på harpa. (Psalm 54, 57) Till och med när trycket från fienderna gjorde honom mycket nedslagen och deprimerad, kunde han ändå tala med Jehova och vända sig till honom för att få befrielse. (Psalm 142) Kan vi visa samma förtröstan när stora svårigheter drabbar oss? Vi kan göra det, om vi bygger upp vår tro på Gud.

Ett angrepp på Juda

När Josafat var kung över Juda på 900-talet f.v.t., fick han vid ett tillfälle höra oroande nyheter. Det rapporterades att konfedererade stammar som bodde i de österut belägna områdena Moab, Ammon och Seir var på väg mot Juda ”från landet på andra sidan havet, från Aram, och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi)”. (2 Krönikeboken 20:1, 2, 10, 11) När vi tittar på vår karta, känner vi redan till var En-Gedi är beläget, och vi hittar också snabbt Moab, Ammon och Edom. Men vi är kanske böjda att fråga: Hur kom den här hären till En-Gedi, och varför tog den just den vägen?

En tidigare kung i Juda, Rehabeam, hade låtit befästa en rad strategiskt belägna städer. Vår karta identifierar dem som Betlehem, Etam, Tekoa, Bet-Sur, Hebron och Sif, städer som skyddade Juda front mot öster. (2 Krönikeboken 11:5—12) För att få framgång var fienderna tvungna att använda överraskningstaktik, och förmodligen trodde de att vägen genom den folktomma och ogästvänliga Juda öken skulle möjliggöra en sådan oväntad anmarsch. De kan ha tagit vägen runt Döda havets södra ände, eller också kan de ha marscherat över den låglänta landtungan Lisan och korsat Döda havet på dess smalaste ställe (omkring 3 kilometer), där det enligt en del forskare sedan gammalt hade funnits ett grunt vadställe. När de sedan hade passerat den stora, branta Masadaklippan, kom de ända till En-Gedi innan de blev upptäckta, kanhända av en spejare på ett av fästena ovanför.

Detta medförde att Josafat inte hade mycket tid på sig, för fienden var bara omkring en dagsetapp från Jerusalem. I likhet med David förtröstade han på Jehova och ropade till honom för att få hjälp. Han fick svaret: ”Striden är icke eder, utan Guds.” Han fick uppmaningen att ställa upp sina män strax nedanför Tekoa vid änden av dalen, för fiendestyrkorna skulle komma ”genom passet Sis” (NW). Josafat gjorde så och ställde sångarna främst. — 2 Krönikeboken 20:3—21.

Strax norr om En-Gedi sträcker sig passet Sis mot nordväst, och den första delen av denna branta serpentinväg stiger omkring 400 meter. Sedan går vägen över en bergsplatå och fortsätter att slingra sig upp mot Tekoa, som ligger på en höjd av omkring 820 meter över havet. Vägen korsar många mindre dalar och strömfåror. Vilken klättring i denna kuperade terräng! Varma och uttröttade hoppades förmodligen fienderna på att osedda kunna vila sig i närheten av toppen. Men de hade inte en chans! De var upptäckta och blev angripna bakifrån. I den förvirring som uppstod undrade de varifrån angreppet kom, eftersom de inte insåg att Jehova hjälpte Juda! Då bergen genljöd av judarnas lovsång, trodde angriparna att deras egna allierade var de skyldiga. Oenighet uppstod, och de började kämpa mot varandra tills hela hären var nedgjord. Kan vi se och höra hur den här striden rasade bland dessa kala och ödsliga höjder och hur lovsånger ekade bland bergen runt omkring? Hur måste inte judarna ha välsignat Jehova för hans stora seger! — 2 Krönikeboken 20:22—30.

Den barmhärtige samariten

Jesu välkända liknelse om hur en samarit hjälpte en man som blivit överfallen av rövare utspelades utmed en väg strax norr om Juda öken. Mer än en gång framhåller skildringen att de som färdades på vägen från Jerusalem till Jeriko var ”på väg ner”. (Lukas 10:29—37) Hur väl kände inte Jesus till den här vägen! Och vi kan färdas nästan samma väg i våra dagar. Kontrollera på kartan och lägg märke till att vägen sluttar mer än 900 meter på de omkring 20 kilometerna från Jerusalem till Jeriko. Större delen av vägen går längs den öde öknen, och en ganska lång sträcka av vägen befinner sig under havsnivån. Hur ödsligt och brännande hett kunde det inte vara att färdas genom detta glesbebyggda område, och hur lätt var det inte för rövare att gömma sig bakom en utskjutande klippa eller ett stenblock i väntan på den intet ont anande vandraren!

Jesus hade helt visst ett syfte med att han gav liknelsen den här inramningen. Många av hans åhörare kände till den här vägen, och de kunde se den för sin inre syn. De kunde ”se” vad som hände, och de kunde föreställa sig hur den omtänksamme samariten gav anvisningar på den ensligt belägna gästgivargården. Kan också vi för vår inre syn se detta, när vi läser skildringen?

Att använda bibliska kartor

De exempel vi nu har betraktat visar hur vi kan använda kartor över bibelns länder. Om du behöver en detaljerad beskrivning, bör du skaffa en karta med stor skala. Leta upp de angivna platserna, och titta sedan på höjdkurvorna och färgerna, som förekommer på en del kartor, och lägg märke till floder, vägar och gällande gränslinjer. Försök att göra dig en bild av trakten. Tänk på att områden på kartan med tätt liggande höjdkurvor och snabbt växlande färger anger många höjder och dalar, medan däremot områden där det är långt mellan höjdkurvorna och där det förekommer bara en eller två färger betecknar slätter och mindre kuperat landskap. Om du kan få tag på bilder från platsen, kommer den att framstå ännu klarare i ditt sinne.

Kartor med liten skala kan man ha nytta av när man vill följa längre färdvägar, till exempel Paulus’ resor, då detaljerna inte är så viktiga. Se till exempel kartorna längst bak i 1917 års svenska översättning. Men ju mindre skala en karta har, desto mindre troligt är det att den upptar alla de namn du söker, och platsernas läge anges bara på ett ungefär. Många kartor är också förbundna med speciella perioder i historien, för det är vanligt att namn på platser ändras ganska ofta. I boken Aid to Bible Understandinga finner man många användbara kartor.

Även om du aldrig får möjlighet att besöka bibelns länder, kan du lära känna dem med hjälp av kartor. Gör din bibelläsning mera meningsfull och intressant genom att skapa dig en bild i ditt sinne. Den kommer då att fastna och hjälpa dig att lättare komma ihåg bibliska händelser.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

METER

900

JERUSALEM

600

300

0

JERIKO

—300

[Karta på sidan 11]

(För formaterad text, se publikationen)

Jeriko

Jordan

Ammon

Moab

LISAN

Edom

vadställe?

JUDA ÖKEN

Masada

En-Gedi

Öknen Sif och öknen Maon

Sif

Hebron

Passet Sis

Bet-Sur

Tekoa

Etam

Betlehem

Wadi en-Nar

Qumran

JERUSALEM

Döda havet

[Karta på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

JERIKO

Döda havet

Betania

Betfage

JERUSALEM

[Bild på sidan 10]

Grottor i Juda öken

Södra delen av Döda havet sedd från En-Gedi

[Bild på sidan 13]

På väg ner” till Jeriko — en höjdskillnad på 900 meter