Frågor från läsekretsen
■ Min son, som blev döpt som tonåring, är nu gift och har familj. På grund av de påfrestningar det innebär att förtjäna sitt uppehälle har han svalnat av andligen och kommer inte tillsammans med församlingen. Bör han betraktas som en som ”tagit avstånd från församlingsgemenskapen”?
Det finns ingenting i din beskrivning som skulle föranleda en att dra den slutsatsen. Frågan kan ha uppstått på grund av missförstånd i fråga om vad som menas med att bli betraktad som en som ”tagit avstånd från församlingsgemenskapen”.
I Vakttornet för 15 december 1981, sidan 15, visades det att det är skillnad mellan a) en kristen som blir andligen svag och overksam och b) en person som tydligt förklarar att han inte längre tillhör Jehovas vittnen, vilket föranleder församlingens äldste att tillkännage att han självmant har ”tagit avstånd från församlingsgemenskapen”. Det förefaller som om din son passar in på den första beskrivningen.
Vakttornet nämnde att somliga kristna blir svaga i tron och andligen. Detta inträffade också under det första århundradet. (Romarna 14:1, 2; 1 Korintierna 11:30) Det betyder inte att de har upphört att vara kristna. Även om de blir så svaga att de inte längre delar med sig av de ”goda nyheterna” åt andra och upphör att vara närvarande vid möten, bör de, om de inte drar smälek över den kristna församlingen, fortfarande betraktas som våra andliga bröder och systrar. Vi bör önska hjälpa dem på ett kärleksfullt sätt och följa aposteln Paulus’ råd: ”Å andra sidan uppmanar vi er, bröder: Förmana allvarligt de oordentliga, tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” Det är visserligen ofta de äldste som tar ledningen i detta, men vi bör lägga märke till att detta råd riktades till ”tessalonikernas församling”, hela församlingen. (1 Tessalonikerna 1:1; 5:14) De äldste och andra kan alltså erbjuda kärleksfull hjälp och uppmuntran och tänka på rådet: ”Räta därför ut slappa händer och försvagade knän, och fortsätt med att göra räta stigar för era fötter, för att det som är ofärdigt inte skall vridas ur led utan hellre skall kunna läkas.” — Hebréerna 12:12, 13; Uppenbarelseboken 3:1—3.
Det är en helt annan sak med en före detta kristen som har ”tagit avstånd från församlingsgemenskapen”. Denna beteckning är i huvudsak tillämplig i två situationer:
Först kan någon, även om det är ovanligt, besluta att han absolut inte längre vill vara ett vittne. Vi menar inte en sådan person som den som beskrivs ovan, en andligt svag eller modfälld kristen som kan ge uttryck åt vissa tvivel. Nej, vi menar i stället någon som bestämt förklarar att han absolut inte längre är ett Jehovas vittne. Eftersom han längre tillbaka i tiden frivilligt blev en döpt medlem av församlingen, skulle det nu vara tillbörligt att han informerade församlingen om att han gör slut på denna samhörighet. Det skulle vara bäst om han gjorde detta i ett kort brev till de äldste, men även om han enbart muntligt otvetydigt förklarar att han frånsäger sig sin ställning som ett vittne, kan de äldste ta itu med saken. — 1 Johannes 2:19.
Den andra situationen inbegriper en person som frånsäger sig sin ställning i församlingen genom att sluta sig till en världslig organisation vars syfte står i strid med sådana råd som det vi finner i Jesaja 2:4, där vi läser beträffande Guds tjänare: ”Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida.” Vi har också orden i Johannes 17:16: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag [Jesus] inte är någon del av världen.” — Jämför Uppenbarelseboken 19:17—21.
I var och en av dessa två situationer har personen genom sina ord och/eller handlingar tydligt och klart avsagt sig sin ställning som ett Jehovas vittne, självmant tagit avstånd från församlingsgemenskapen. De äldste kommer därför att helt kort tillkännage för församlingen att personen i fråga har tagit avstånd från församlingsgemenskapen. De som tillhör församlingen kommer att godta personens beslut och därefter betrakta honom som en före detta broder, med vilken de inte har någon gemenskap, och detta är i överensstämmelse med vad vi läser i 1 Korintierna 5:11 och 2 Johannes, verserna 9—11.
Som vi kan inse har den andligen svage och overksamme son som frågan gällde inte blivit en person som ”tagit avstånd från församlingsgemenskapen” i någon av dessa två betydelser, och inget sådant tillkännagivande har gjorts i församlingen. Därför kan det fortfarande vara möjligt att hjälpa honom i den anda som kommer till uttryck i Romarna 15:1: ”Men vi som är starka är pliktiga att bära deras svagheter, som inte är starka.” — Se också Jesaja 35:3.