Aposteln Petrus talar till dig

DET är inte lätt att vara en kristen i våra dagar. Påtryckningarna är många. I somliga länder försöker de statliga myndigheterna tvinga oss att göra sådant som strider mot det kristna samvetet. Många kristna hustrur har män som inte är troende. Ungdomar lockas av världens glans och ”vishet”. Och efter flera decenniers väntan kan några rentav undra: ”Skall Harmageddon någonsin komma?”

Om du ställs inför sådana problem — och vilken kristen gör inte det? — då talar de båda brev i bibeln som skrivits av aposteln Petrus direkt till dig. Petrus skrev, förmodligen något mer än 30 år efter Jesu död, till församlingar på sin tid. Men de problem som de kristna möter har inte förändrats mycket under århundradenas gång. De råd Petrus gav är lika aktuella nu som då. Och han var väl kvalificerad att ge sådana råd.

En kvalificerad herde

När vi läser evangelierna och Apostlagärningarna, får vi veta en hel del om den fiskare från Galileen som blev aposteln Petrus. Han framstår som hjärtevärmande mänsklig. Det rådde aldrig någon tvekan om att han var lojal mot Jesus, men han var impulsiv och handlade ibland fel. Kanske känner vi igen oss själva, när vi betraktar de missöden som drabbade Petrus.

Tänk till exempel på Petrus’ reaktion, när han såg Jesus gå på vattnet. I sin iver ville han också gå på vattnet, men när han insåg var han befann sig blev han skrämd, och Jesus måste rädda honom. Tänk också på det tillfälle då Petrus ståndaktigt försäkrade att han aldrig skulle förmås att snava och falla. Men bara några timmar senare förnekade han Jesus tre gånger. — Matteus 14:23—34; 26:33, 34, 69—75.

Den som skrev dessa båda kanoniska brev hade emellertid förändrats sedan den gången då han fick ta emot Jesu stränga ord: ”Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på.” (Matteus 16:23) Han var den apostel som av Jesus fick uppdraget: ”Föd mina små får.” (Johannes 21:17) I Petrus’ brev möter vi en man som genom mer än 30 års erfarenhet av att föda fåren har lärt sig att dämpa sitt ivriga humör.

När vi läser Petrus’ uppmaning: ”Älska varandra intensivt av hjärtat”, kan vi därför påminna oss att han var den apostel som frågade Jesus: ”Hur många gånger skall ... jag förlåta ... [min broder]? Ända till sju gånger?” Vid det här laget vet Petrus att det inte finns någon gräns för den kärlek som kristna visar varandra. (1 Petrus 1:22; Matteus 18:21) Och när han förmanar sina medkristna att vara ”vaksamma med tanke på böner”, ser vi att han har lärt sig en viktig läxa sedan den fasansfulla natten i Getsemane, då Jesus lämnade apostlarna, som uppmanats att be, och kom tillbaka för att finna dem sovande. — 1 Petrus 4:7; Lukas 22:39—46.

Ja, fiskaren från Galileen hade blivit en välkvalificerad herde. Och det han sade som herde, under inspiration av helig ande, är lika värdefullt i våra dagar som det var på hans tid. Betrakta några av hans råd.

Uppskatta tron

I det första århundradet var den judisk-romerska världen glansfull och mäktig. Det var viktigt att de kristna inte lät sig förledas av världens prakt eller lät sig skrämmas att ge upp på grund av dess påtryckningar. Petrus börjar därför med att förmana sina läsare att göra sitt ”sinne berett till arbete, bevara fullständigt ... [sin] besinning”. (1 Petrus 1:13) Hur då? Genom att livligt uppskatta de privilegier de åtnjöt.

Petrus påminde dem om att de forntida profeterna och även änglarna var mycket intresserade av de ting Gud hade uppenbarat för de kristna. Han visade hur välsignade de var: de hade blivit köpta med Jesu Kristi blod, var födda genom oförgänglig säd, genom Guds eviga ord, och utgjorde ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1 Petrus 2:9) De skulle komma ihåg vilka de var: utlänningar och tillfälliga inbyggare i en ogudaktig värld — människor som åtnjöt Jehova Guds stora barmhärtighet.

I våra dagar är denna forntida värld ett minne blott. Men vi lever fortfarande i en ogudaktig värld som söker locka oss genom sina frestelser eller avleda oss genom sina påtryckningar. Petrus’ råd äger fortfarande giltighet. Vi bör aldrig släppa det som vi har ur sikte. För att undvika att överväldigas av cynismen och avkristningen i våra dagars värld måste vi ”uppodla ... längtan efter den oförfalskade mjölk som hör ordet till, för att ... [vi] genom den må växa upp till frälsning”. — 1 Petrus 2:2.

Glädje trots problem

Livet i en ogudaktig värld ger ofta upphov till problem för oss nu, liksom det gjorde för de kristna i Petrus’ dagar. Tre områden som han nämner är: 1) en kristens skyldigheter mot staten, 2) en kristen hustjänares förhållande till sin herre och 3) en kristen hustrus undergivenhet som kan hjälpa hennes icke troende man.

På den tiden gällde sådana frågor liv eller död. Härskare hade ofta befogenhet att tortera eller avrätta människor som inte hade romerskt medborgarskap. Slavar kunde inte göra mycket åt sin situation, om de behandlades grymt av sina ägare. En hustru var sin mans egendom och hade få lagliga rättigheter.

I våra dagar kan det fortfarande uppstå svårigheter för de kristna i deras förhållande till ”kejsaren” eller till arbetsgivaren, även om den sistnämnda situationen inte exakt motsvarar relationen mellan en slav och hans herre. Och många kristna kvinnor som har icke troende män ställs inför stora problem. Aposteln Petrus’ råd är därför ovärderliga. Vad säger han?

Kort sagt råder han oss att komma ihåg tre saker. Först och främst behöver vi ha en rätt syn på underordnande — alla bör underordna sig staten, arbetstagare bör lyda sina arbetsgivare och hustrur bör respektera och lyda sina män. Vidare bör vårt sätt att uppföra oss visa dem som inte är troende att kristendomen är den bästa levnadsvägen. (1 Petrus 3:1; 4:15) Slutligen bör vi bevara ett gott samvete inför Jehova Gud och alltid vara redo att på ett milt sätt förklara orsaken till vårt handlande. — 1 Petrus 3:15, 16.

Kommer detta att lösa alla våra problem? Petrus visste att så inte skulle vara fallet. Det finns tillfällen, då världen ställer krav som en kristen inte kan gå med på. Därför kan vi få lov att lida för rättfärdighetens skull. Men, säger Petrus, ”om någon ... , för samvetets skull inför Gud, håller modet uppe under bedrövelser och lider orättvist, då är detta någonting behagligt”. — 1 Petrus 2:19.

Att lida för rättfärdighetens skull är faktiskt en orsak till glädje, om man betraktar saken rätt. Petrus visste det av egen erfarenhet. Många år tidigare hade han blivit pryglad på grund av sin tro. Efteråt gick han och de som fått lida tillsammans med honom ”sin väg bort ... , under det att de gladde sig över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans namns skull”. (Apostlagärningarna 5:41) Därför skriver han nu till kristna som utstår förföljelse: ”Fortsätt tvärtom att glädja er, då ni ju har del i den Smordes lidanden.” — 1 Petrus 4:12, 13.

Petrus förklarade för bröderna att de i själva verket blev övade och utbildade av Jehova. Han sade: ”Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand.” Han uppmanade dem att älska varandra och sade att de äldste skulle vara herdar för församlingarna av rätt motiv. Och snart, lovade han, ”skall all oförtjänt omtankes Gud ... själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka”. — 1 Petrus 5:1—3, 6, 10.

Är inte dessa råd lika lämpliga nu som då? Är det inte som om Petrus talade direkt till dig? Tänk dig in i hur Petrus’ ord stärkte de kristna då på hans tid. Men snart blev den åldrande aposteln tvungen att skriva ett andra brev för att varna sina bröder för en lömsk fara.

Ställda inför en lömsk fara

I detta andra brev säger Petrus att det är mycket angeläget för honom att varna sina medkristna, eftersom han inte har så lång tid kvar att leva. Han räknar upp de egenskaper som kristna måste utveckla för att kunna förbli starka och talar om krafter som skulle uppträda inom församlingen för att försvaga den. — 2 Petrus 1:5—8, 14, 16.

”Det ... kommer [också] att finnas falska lärare bland er”, varnar han. (2 Petrus 2:1, 2) Dessa falska lärare skulle befrämja tygellösa handlingar och skickligt använda sig av ”falska ord”. Men de skulle glömma en viktig sak: ”Jehova [vet] att rädda de gudhängivna ur prövning, men att förvara de orättfärdiga för domens dag till att avskäras.” (2 Petrus 2:3, 9) De kunde kanske ha framgång till en tid, men deras dom var säker och viss.

Andra skulle hånfullt säga: ”Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.” Också dessa skulle avsiktligt förbise att tiden för Jehova inte är som tiden för oss. Och han är tålmodig. Men lika säkert som slutet kom i Noas dagar, lika säkert skall slutet för den nuvarande ordningen komma. — 2 Petrus 3:4—10.

Slutligen fanns det även på Petrus’ tid några inom församlingen som ”förvrängde ... skrifterna”. Men detta skulle de göra till sin egen tillintetgörelse. — 2 Petrus 3:16.

Med tanke på dessa faror ville Petrus ”väcka upp” brödernas ”klara tankeförmögenheter”. (2 Petrus 3:1) De skulle inte glömma de historiska bevisen för att Jehova kan tillintetgöra de onda och frälsa de rättfärdiga, och de skulle ständigt ha ”Jehovas dags närvaro ... i tankarna”. (2 Petrus 3:12) Den dagen är en realitet. Den skall komma. Detta faktum skulle påverka allt de gjorde eller planerade att göra. — 2 Petrus 1:19—21.

Det förhållandet att vi nu lever så nära denna dag ger ännu större tyngd åt Petrus’ uppmaning: ”Gör ert yttersta för att slutligen av honom bli funna fläckfria och oklanderliga och i frid.” (2 Petrus 3:14) Dessa ord gäller verkligen oss. Aposteln Petrus talar till alla som sätter sitt hopp till Jehovas utlovade ”nya himlar och en ny jord”. Hans avslutande förmaning ljuder därför ner genom århundradena med hela kraften av hans myndighet som apostel: ”Var på er vakt för att ni inte skall ryckas med av lagtrotsarnas villfarelse och komma bort från er egen fasta ståndpunkt. Fortsätt i stället att växa till i vår Herres och frälsares, Jesu Kristi, oförtjänta omtanke och kunskap.” — 2 Petrus 3:13, 17, 18.