Styrkt av ”den kraft som är över det normala”
Berättat av Sadie Lewis Haddad
HUR klarade du av det?” frågar man mig ibland. Klarade av vad? Att fostra nio barn, av vilka jag fostrade sju på egen hand. Och av de åtta som lever i dag har sju länge varit överlämnade, lojala tjänare åt Jehova Gud.
När jag ser tillbaka vet jag att jag inte i egen kraft skulle ha kunnat fostra mina barn i Guds sanning. Det skulle ha varit omöjligt. Det var helt visst med Jehovas hjälp. Andra Korintierna 4:7 visar att de som verkligen önskar tjäna Gud och göra hans vilja kan få ”den kraft som är över det normala”, den kraft som kommer från Gud genom hans heliga ande.
Men hur kom det sig att jag måste fostra de flesta av mina barn på egen hand? Hur kom jag att lära känna Jehova och hans uppsåt? Låt mig berätta för dig något om min bakgrund.
Min första skolundervisning i Libanon
Jag föddes i Libanon för mer än 90 år sedan, år 1892. Min far var grekisk-ortodox präst, alldeles som hans far hade varit före honom. Min fars innersta önskan var att åtminstone en av hans söner skulle bli präst och följa i hans fotspår. Men ingen av dem önskade ägna sig åt detta yrke.
Min far var mycket bedrövad över detta. Men om det är Jehovas vilja kommer min far tillbaka från de döda i uppståndelsen när Gud, ”som uppväcker de döda”, upprättar sin paradisiska ”nya jord”. (2 Korintierna 1:9; 2 Petrus 3:13) Då kommer jag att kunna berätta för min far att även om ingen av hans söner blev en Guds tjänare, blev hans dotter Sadie och de flesta av hennes barn och barnbarn Jehovas tjänare!
Jag fick aldrig möjlighet att lära känna min mor, eftersom hon dog när jag var tre år gammal. På hennes begäran satte min far mig i en internatskola, där tyska lutherska nunnor undervisade mig både i arabiska och i tyska. Jag fick lära mig att älska Jesus men fick nästan ingen kunskap alls om Gud och hans uppsåt.
Min önskan var att bli nunna och komma till himmelen. Men jag blev aldrig nunna, därför att när jag slutade skolan måste jag återvända hem för att ta hand om min far innan han dog. När han dog fick mina bröder ta ansvar för mig, såsom seden var i Libanon på den tiden. De tyckte att det var bäst att jag gifte mig och valde ut en äkta man åt mig. År 1909, när jag var bara 17 år, gifte jag mig.
Vi kommer till Förenta staterna
År 1910 lämnade min man och jag Libanon och kom till Förenta staterna. Vi slog oss så småningom ner i Texas på en lantgård där man odlade ris. Och allteftersom åren gick fick vi nio barn.
Men mitt äktenskap utföll inte väl. År 1935 lämnade min man mig när vårt nionde barn var tre år. Min äldsta dotter och min äldste son var redan gifta, men deras problem var fortfarande mitt bekymmer. Och nu måste jag ta hand om de andra sju barnen på egen hand.
Nästa år sålde vi allt vi kunde, med undantag av en del mark, och hyrde ett hus i Beaumont i Texas. Flera av mina barn började då arbeta och hjälpte till att betala familjens utgifter. Detta var verkligen till stor hjälp för mig.
Hjälp från Jehova
Den största hjälpen kom emellertid från Gud. Så långt tillbaka som år 1917, då vi fortfarande bodde på lantgården, hade jag börjat lära känna Jehova och hans uppsåt och började vända mig till honom för att få hjälp.
Alltsedan jag var en liten flicka hade jag hyst vördnad för Gud, och nu önskade jag lära känna mer om honom. Det som gjorde att det kändes brådskande var första världskriget som bröt ut år 1914. Min syster i Beirut i Libanon skrev till mig om de hemska förhållanden som rådde i den delen av världen under kriget. Många av mina släktingar svalt ihjäl.
Min syster sade att hon var tvungen att sälja sitt hus och sina tillhörigheter för att få bröd att äta, och dessutom blev hon mycket sjuk. Hon bad mig sända pengar för att hon skulle kunna köpa mat. Jag sände omedelbart pengar. Men sedan fick jag reda på per brev att min syster hade dött samma dag som pengarna kom fram. Jag har fortfarande kvar detta brev som gjorde mig mycket ledsen.
De här erfarenheterna hjälpte mig att förstå uppfyllelsen av Matteus 24:7 och gjorde det lättare för mig att ta emot sanningen när den förklarades för mig.
Sanningens säd blir sådd
Sanningens säd började sås i mitt hjärta år 1917. Detta år kom en heltidsförkunnare av Jehovas vittnen till min dörr. Han erbjöd mig prenumeration på tidskriften Vakttornet på arabiska. Jag läste det första numret jag fick från första till sista sidan. Och sedan dess har jag läst varje nummer tillsammans med bibeln, som har varit källan till min tro och förtröstan på Jehova.
Jag lärde mig så småningom läsa engelska tillräckligt bra för att byta ut prenumerationen till engelska. Främsta orsaken till detta var att jag önskade att mina barn också skulle läsa tidskrifterna.
Min man motstod inte det som jag lärde mig, men han var mycket förbittrad över att jag läste så mycket. När jag skulle läsa på kvällen efter det att allt arbete var avslutat och barnen var i säng, stängde jag därför dörren till rummet där jag läste och fyllde igen de springor där ljuset skulle kunna lysa igenom. På så sätt kunde jag fortsätta att läsa.
Skulle jag kunna göra detta offer?
Åren gick och jag fortsatte att läsa och lära känna mera om Gud. År 1935, efter det att min man hade lämnat mig, blev jag inbjuden att vara med och lyssna på ett föredrag som skulle hållas av Jehovas vittnen i en skola i närheten av vår lantgård. Föredraget innehöll upplysningar om hur Abraham offrade sin son Isak.
Något som alltid hade oroat mig som lutheran hade varit: Varför hade Gud bett Abraham offra sin ende son? Eftersom jag själv var mor till nio barn, oroade detta mig ännu mer. Jag tyckte att jag aldrig skulle kunna göra det!
Men sedan jag lyssnat till förklaringen över detta i föredraget, förstod jag vad verklig tro betydde och hur det var möjligt för Abraham att göra detta. Han var säker på att Gud som uppväcker de döda skulle kunna uppväcka hans barn också. (Hebréerna 11:17—19) Jag insåg att detta var det slags tro jag behövde för att kunna ta itu med de problem som låg framför mig. Men hur skulle jag kunna fostra mina barn på ett rätt sätt och ge dem det slags tro som Abraham hade? Min ständiga bön till Gud var att jag skulle kunna göra det.
Jag lär känna mer om sanningen
Bara några få veckor innan vi flyttade till staden, år 1936, besökte vittnena mig igen och spelade en grammofonskiva med ett föredrag av Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford. Det handlade om värdet av exakt kunskap och framhöll att exakt kunskap var livsviktig, eftersom Jesus sade att kunskap om Gud och Kristus skulle leda till evigt liv. (Johannes 17:3) Vittnena inbjöd mig också att komma till deras möten. Efter det att vi hade flyttat till staden tog min dotter och jag reda på var vittnena hade sina möten, och vi var med vid dem.
Vårt första möte var så uppmuntrande att jag efter mötet frågade vittnena om de hade någon söndagsskola som mina barn kunde komma till. Jag önskade att de skulle få lära sig dessa underbara ting som jag nu fick kunskap om. Vittnena sade naturligtvis till mig att de inte hade någon söndagsskola, men i stället skulle de komma till mitt hem varje vecka och undervisa oss i bibeln. Jag frågade: ”Vad kostar det?” och de svarade: ”Ingenting. Det är kostnadsfritt.” Det var mycket överraskande för mig!
Innan vittnena kom för att studera första gången bad jag till Jehova. Jag bad innerligt om att han skulle hjälpa mig med mina barn och att de skulle studera bibeln tillsammans med oss. Till min glädje tog de alla del i studiet, till och med min äldsta dotter och hennes barn.
Vecka efter vecka var vi begeistrade över de nya sanningar som vi lärde känna om Guds rike och dess styre över en paradisisk jord som skulle komma. Vi lärde också känna betydelsen av Guds namn, Jehova. (Psalm 83:19, NW) Detta var något som jag aldrig hade hört i den lutherska skolan i Libanon.
Styrkt av ”den kraft som är över det normala”
Jag fick också kunskap om att Jehova är en Gud som uppehåller sina tjänare när de förlitar sig på honom. När denna sanning till fullo nådde mitt hjärta, kan jag ärligt säga att jag inte längre oroade mig för hur saker och ting skulle utfalla. Jag satte min fulla förtröstan till Jehova, och genom att göra min del var jag säker på att han skulle ge mig ”den kraft som är över det normala”.
Denna förtröstan gav med tiden resultat. Efter att ha studerat bibeln ett år blev jag döpt år 1937. Med tiden blev också alla mina sju döttrar döpta. Hur tacksam är jag inte mot Jehova för denna välsignelse!
Sedan blev jag utsatt för ett allvarligt prov. Det var ett prov som krävde att jag fullständigt förlitade mig på Jehova för att få styrka. Det hade att göra med min yngre son. Fastän han studerade bibeln under en tid tog han aldrig avgjord ståndpunkt för sanningen. Men han respekterade den och stödde oss i vår strävan att lära känna den. Men sedan blev han sjuk, och år 1968 dog han.
Min sons död blev den mest fruktansvärda sorgen i mitt liv. Jag älskade honom mycket liksom alla mina barn. Jag kan sanningsenligt säga att om det inte hade varit för att Jehova hade hjälpt mig, skulle jag inte ha kunnat bära denna sorg. Jag blev också mycket tröstad genom insikten om att jag skulle få se honom igen i den jordiska uppståndelsen.
Jag delar med mig av sanningen
Sedan jag lärt känna sanningen har jag haft frihet i sinne och frid i hjärta, något som jag aldrig hade haft förut. Jag insåg också att jag inte längre önskade bli nunna och komma till himmelen utan önskade leva i det jordiska paradiset under Guds rikes styre. Detta var ett sådant storslaget hopp att jag hade en allvarlig önskan att dela med mig av det åt andra. Och under årens lopp har jag gjort detta och har haft många underbara erfarenheter.
Ännu vid denna ålder — över nittio år — önskar jag fortfarande ha del i att förkunna för andra om Rikets goda nyheter. Jag kan tyvärr inte gå runt och besöka människor som jag brukade, men mina döttrar hjälper mig mycket med detta. De tar mig med i sin bil och låter mig besöka en dörr med Rikets budskap. Sedan låter de mig vila i bilen en stund och vänta på dem medan de fortsätter i predikoarbetet.
En av mina döttrar och jag leder ett bibelstudium varje vecka med fyra äldre kvinnor. Detta hjälper mig att bevara de underbara sanningarna om Jehova och hans uppsåt färska i mitt sinne.
Jag har varit en döpt tjänare åt Gud i mer än 45 år. Har jag tröttnat därför att den nya ordningen inte är här ännu? Fysiskt blir jag trött, men vilken glädje det har varit under denna tid att se Jehovas synliga organisations tillväxt från några få tio tusen år 1937, då jag blev döpt, till mer än 2.400.000 år 1982!
Bland dessa lovprisare av Jehova är sju av mina åtta överlevande barn och nästan alla mina barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har också en dotter, Rose Peloyan, som med sin man har använt mer än 25 år i heltidstjänsten vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn. Jag har också ett barnbarn och hennes man som tjänar där nu!
Under alla dessa år har jag hela tiden tänkt att jag skulle ha misslyckats totalt i att fostra min familj att tjäna Gud om jag hade varit tvungen att göra det i min egen styrka. Men Jehova har lovat att han inte skall överge sina tjänare. Han har i stället hjälpt dem att utföra hans vilja genom att ge dem ”den kraft som är över det normala” genom sin heliga ande. Jag har erfarit denna hjälp under många årtionden. Nu ser jag fram emot att återvinna min fysiska styrka i paradiset och tjäna Jehova i all evighet. — Psalm 94:17—19.
[Infälld text på sidan 25]
Min man övergav mig år 1935 när vårt nionde barn var tre år gammalt
[Infälld text på sidan 26]
Alltsedan år 1917 har jag läst varje nummer av Vakttornet
[Infälld text på sidan 27]
Om inte Jehova hade hjälpt mig skulle jag inte ha kunnat bära denna sorg