Lojala ungdomar blev martyrer för Guds rike
DET var omkring klockan 8.30 en oktobermorgon. Ungdomarna Elmer och Alex, 16 och 14 år gamla, höll på och lekte på gården framför sitt hem i San Salvador, huvudstad i det oroshärjade El Salvador. Plötsligt uppenbarade sig en vit pickuplastbil med fem beväpnade män. Två män hoppade av och beordrade pojkarna upp på lastbilen. De kördes hastigt i väg utan sin familjs kännedom.
När deras föräldrar insåg vad som hade hänt, meddelade de detta till de äldste i den egna församlingen av Jehovas vittnen, och ett intensivt sökande började. Politiskt motiverat våld har varit ordningen för dagen i El Salvador under en lång tid. Föräldrarna, Napoleón och Orbe, fruktade det värsta. Myndigheterna underrättades, och representanter för myndigheterna deltog också i sökandet.
Följande dag var det några män som körde en likvagn åt en begravningsentreprenör som underrättade en av de äldste om att de hade sett kropparna av två pojkar tillsammans med andra kroppar på en allmän avstjälpningsplats för våldets offer. Ja, Elmer och Alex hade blivit återfunna, och deras kroppar var genomborrade av kulor. Det fanns tecken som visade att de hade blivit torterade, innan de slutligen dödades. Man tror att en av upprorsgrupperna försökte övertala dem att sluta sig till deras grupp för att föra krig mot den regering som hade makten. Pojkarna, som var Jehovas vittnen, ville emellertid inte bryta sin kristna neutralitet genom att sluta sig till en sådan grupp. Det var uppenbarligen av denna anledning som de blev avrättade. De blev ytterligare två martyrer i den långa raden av trogna kristna som har dött, därför att de vägrat att bli inblandade i världslig politik. De lydde Gud mer än människor. — Johannes 17:16; 18:36; Apostlagärningarna 5:29.
På bara en enda dag reducerades alltså familjen López från fem medlemmar till tre. Det var ett fruktansvärt slag för föräldrarna. I en stund då de befann sig i ett trängande behov fick de tröst och hjälp från sina kristna bröder vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i El Salvador och från församlingen. De skrev helt nyligen ett uppskattande brev, som vi skulle vilja dela med oss av till våra läsare.
Den helande verkan i Guds löften
”Må ni ta emot uttryck för den tacksamhet och uppskattning som min hustru, Orbe, min dotter, Reyna Noemí, och jag känner med anledning av den uppmuntran och tröst som vi fick ta emot i en stund när detta behövdes som bäst. Vi är så tacksamma mot vår Fader, Jehova, som genom Skriften gav oss den styrka vi behövde — ja, på grund av den tragedi som drabbade oss den 27 oktober. På samma sätt som vi inte kan glömma våra kära söner Elmer och Alex, kan vi inte heller glömma den kärlek ni då gav oss.
Det är sant att vi fortfarande känner djup sorg över förlusten av våra söner. Men nu erfar vi hur mycket mera vi behöver den nya ordningen, och när vi ser vad denna onda tingens ordning åstadkommer, kan detta bara öka vår insikt och förvissning om att Guds rike behövs.
Bröder, vi har kommit att värdesätta dessa ting ännu mera, och vi tackar Jehova, därför att vi har ett säkert hopp — inte bara luftslott, utan en verklig, påtaglig regering.
En broder sade kärleksfullt till mig: ’Du kan inte glömma Elmer och Alex, och det finns bara ett botemedel för din sorg — att tala med andra om ditt hopp. Ja, att tala och åter tala om Riket närhelst du har tillfälle att göra detta.’ Hur sant har inte detta varit! På kvällarna har vi talat med våra grannar, och detta har medfört tröst för oss. Orbe, min hustru, har varit i stånd att avge vittnesbörd till ’betydelsefulla’ personer, som gjort ansträngningar att få reda på något om vår tro. En dag sade en läkare till henne: ’Har du tro?’ ’Ja’, svarade hon. ’Tala om för mig vad den går ut på’, replikerade han. I en timme lyssnade han och visade stort intresse, trots att han hade patienter som väntade på honom. Hon erbjöd honom boken Sanningen som leder till evigt liv, och han tog villigt emot den.
En dag inkallades jag av högste chefen på den fabrik där jag arbetar, och han sade till mig: ’Napoleón, jag önskar tala med dig och fråga dig om en sak. Tror du att världen snart går mot sitt slut?’ Denne man hade varit katolsk präst men hade avsagt sig sin ställning som präst. När jag förklarade att bibeln framlägger säkra bevis för att vi befinner oss i de yttersta dagarna för denna onda tingens ordning, sade han att han hade sina tvivel beträffande bibeln. När jag talade om Jehovas vittnens organisation, blev han förvånad då jag förklarade att vi inte är någon del av de evangeliska grupperna. Sedan berättade jag för honom att vi inte tror på dogmer. Han önskade få ett exempel på detta. ’Till exempel’, sade jag, ’dogmen att Maria är Guds moder.’ ’Vad, tror ni inte att Jesus är Gud och att Maria därigenom är Guds moder?!’ ’Nej’, sade jag, ’bibeln stöder inte en sådan dogm.’ Han blev mycket förvånad, reste sig och sade: ’Var har ni era möten? Ge mig adressen, för jag vill komma dit.’ ’Varför?’ frågade jag. Han svarade att han aldrig hade trott på denna lärosats, när han gick på seminariet, och att han hade dragit den slutsatsen att alla religioner trodde på den. Vilken överraskning! En präst som inte trodde på treenigheten!
Bröder, i dag mer än någonsin ber vi verkligen till Jehova: ’Må ditt rike komma’ och att Riket skall göra slut på all ondska. Det är sant, bröder, att vi inte helt återhämtat oss. För varje ny dag som kommer är minnet av våra söner med oss, och allt är som en fruktansvärd mardröm. Men hur lyckliga är vi inte över att Jehova bistår oss! Ja, vi erfar hans kärleksfulla omtanke i församlingen. Hur tacksamma är vi inte över Jehovas löfte att de som sover i döden SKALL LEVA genom Kristus! (Apostlagärningarna 24:15) Och vilken välsignelse det kommer att bli, när våra söner kommer tillbaka, att få berätta för dem hur deras ’frånfälle’ gav oss möjlighet att tala om Riket med människor som vi kanske aldrig skulle ha kommit i förbindelse med i annat fall!
Även om vi ibland känner oss överväldigade av sorg och våra pojkars frånvaro gör oss bedrövade, tackar vi ändå varje dag Jehova för att vi har kunskap om sanningen, för hans goda hand och för bröder och vänner som ni, som har hjälpt oss i dessa smärtfyllda stunder.
Tack så mycket
Napoleón och Orbelina López”
Alla ni unga vittnen — bygg upp er som Elmer och Alex gjorde genom att studera Guds ord, så att ni kan ”stå fasta” oavsett vilka prövningar som må komma. — Efesierna 6:11; 1 Petrus 5:8—10