Nöjen har intagit Guds plats — varför?

”DU ÄR inte ensam”, lyder en annons med stora, feta bokstäver. ”Denna söndag valde 61 millioner andra vuxna amerikaner att inte heller gå i kyrkan.” Annonsen är ett försök att få somliga av dessa millioner, som representerar 41 procent av alla amerikaner som är 18 år eller äldre, att gå i kyrkan.

I andra länder, i synnerhet i Västeuropa, är bilden likadan, förutom att procentandelen är mycket större. Som exempel kan nämnas att under en godtyckligt vald söndag i Storbritannien struntar omkring 98 procent av de 28 millioner medlemmarna av Church of England (Engelska statskyrkan) att gå i kyrkan. Trots vissa ökningar här och där är den nedåtgående tendensen påtaglig över hela världen.

Varför de drar sig undan

Vad är det som får skaror av människor att vända sig bort från kyrkorna? Det är tydligt att detta är en mycket komplicerad fråga. Ateism, materialism, kyrkornas misslyckande i fråga om att skänka övertygelse och många andra faktorer har bidragit till detta. Men är det så att alla dessa som dragit sig undan gjort detta därför att de övergett sin tro på Gud och följaktligen inte längre har någon användning för religionen? Uppenbarligen inte.

I sin bok The Search for America’s Faith (Sökandet efter Amerikas tro) uttryckte de båda författarna George Gallup j:r och David Poling förvåning över att finna att ”de okyrksamma i överväldigande grad ändå har en viss tro; och det är i de flesta fall inte förlusten av tro som har fått människor att bli okyrkliga”. Vad är det då som håller dem borta?

Gallup och Poling framhöll fyra nyckelfaktorer som ryckte och slet i de okyrksamma:

”1. Sport, rekreation och hobbyverksamhet

2. Sällskapliga aktiviteter tillsammans med vänner

3. Ett arbetsschema som gör det svårt att gå i kyrkan

4. En önskan att ha ’mera tid för mig själv och/eller familjen’.”

Är det inte sant att de flesta människor numera tänker på och ser fram mot söndagen som en tid då man huvudsakligen kopplar av och går ner i varv? För många som har råd är en biltur ut på landet, en picknick eller en utflykt avsevärt mera uppiggande än en gudstjänst. Att springa, åka skidor, spela golf, fiska eller utöva någon annan av ett antal andra sporter är mycket mera vederkvickande än en enformig predikan. Och i vanliga fall går man in för sådana aktiviteter med en hängivenhet och iver som vida överträffar den genomsnittlige kyrkobesökarens.

Vad har resultatet blivit? Det är tydligt att denna nöjesälskande inställning i allvarlig grad har undergrävt stödet för kyrkorna. Men någonting som är ännu allvarligare för individerna är att detta innebär att kärleken till nöjen har ersatt kärleken till Gud. Religionen, eller det som finns kvar av den, har blivit förvisad till några få särskilda tillfällen i livet, till exempel bröllop och begravningar, då man fortfarande anser att det är nödvändigt att iaktta fromhet. Världsliga tidsfördriv har intagit den andliga inriktningens plats.

Den växande vågen av sekularisering bland människor som bekänner sig tro på Gud stämmer överens med det som aposteln Paulus hade i tankarna, när han talade om att människor skulle bli ”älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud”. Och när han talade om sådana personer, använde han dem som varning och kännetecken, som skulle utmärka inträdet av ”de yttersta dagarna”, då ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” skulle vara här. (2 Timoteus 3:1, 2, 4) Det förhållandet att oerhört många människor i våra dagar ”älskar sina lustar i stället för att älska Gud”, som Paulus förutsade, är ett av de många bevisen på att vi lever i de yttersta dagarna. — Hedegård.