Att leva i skuggan av en rullstol

”TYVÄRR måste du nog acceptera att somliga människor blir rullstolsbundna innan de är 30 år.”

Jag kunde bara inte tro det. Jag utbrast: ”Hör här! Jag är 19 år och inte 90!”

Det stilla svaret löd: ”Det finns ingenting vi kan göra. Du måste bara acceptera det. Det finns människor i den här världen som inte kan gå vid 30 års ålder, och du kommer att bli en av dem.”

Dessa nedslående ord av en ortoped var den första antydan om att det fel i ryggraden som jag hade fötts med till slut skulle komma att leda till bestående invaliditet. Jag hoppade upp på min cykel och cyklade snabbt därifrån utan att kunna tro att det var sant.

Jag utnyttjar tiden till fullo

I två år hade jag tagit del i heltidstjänsten som pionjär här i England, och vilka lyckliga år hade det inte varit! I mitt hjärta var jag helt inriktad på att fortsätta, men jag kunde inte glömma läkarens ord. Skulle de kanske komma att slå in? Jag kommer ihåg att jag sade till mig själv: ”Hur det än är med det, så är det ingen idé att ge upp förrän den tiden verkligen kommer, eller hur?” Jag skulle fortsätta som pionjär.

Under de följande tio åren blev försämringen av min ryggrad alltmer påtaglig. Att jag kunde fortsätta i heltidsförkunnartjänsten berodde till stor del på den uppmuntran och praktiska hjälp jag fick av Elsa, min pionjärkamrat. Vi cyklade hundratals kilometer, vittnade i kuststäder, färdades omkring i den vackra landsbygden, arbetade i förortsområden och koncentrerade till slut vår verksamhet till Londons innerstad. Det skänkte oss en djup känsla av frihet och tillfredsställelse att kunna använda all vår tid i arbetet med att predika med hjälp av Guds ord om hans underbara löften om ett kommande jordiskt paradis!

Jag kunde fortsätta att vara pionjär, trots att jag periodvis vistades på sjukhus, där jag gick igenom ett dussintal operationer. Jag började använda benskenor, och till slut måste jag använda armbågskryckor. Det var så jag lyckades förflytta mig under de två sista åren av min pionjärtjänst. Människor var verkligen snälla. En taxichaufför brukade hålla utkik efter mig och ge mig gratis skjuts mellan körningarna. Många människor erbjöd mig att få vila i deras hem, närhelst de såg mig.

Sedan uppfylldes läkarens ord på ett smärtsamt sätt. Min ryggrad kollapsade plötsligt. Efter en lång sjukhusvistelse, som följdes av många månader i gipsförband, var jag rullstolsbunden. ”Jag kommer att vakna upp en dag och finna att detta inte är sant”, sade jag till mig själv. Jag tyckte på något sätt att det i väntan på den dagen inte hände någonting — det var bara tiden som gick.

Jag anpassar mig till min invaliditet

I början var jag bitter. Jag var i desperat behov av andras hjälp och omtanke, men jag kände mig generad och till och med demoraliserad över att behöva ta emot hjälp. Men jag blev lika förbittrad om ingen erbjöd sig att hjälpa mig. Det är antagligen bara de som har haft en liknande erfarenhet som helt och fullt kan fatta hur det känns att plötsligt bli så beroende. Det leende jag visade upp, när jag var ute bland andra människor, var bara till för att dölja hur oerhört ledsen och värdelös jag kände mig.

Allteftersom tiden gick arbetade jag mig igenom de värsta av dessa negativa känslor. När jag nu ser tillbaka, ser jag att vändpunkten kom när ett medvittne läste upp 2 Korintierna 12:8—10 ur Levande Bibeln för mig. Där sägs det bland annat: ”Jag är glad att få vara en levande demonstration av Kristi kraft, i stället för att visa min egen kraft och förmåga.” Det vittne som läste dessa ord av aposteln Paulus för mig hade själv blivit svårt skadad i en olycka, och jag kunde se att han hade tillämpat dem i sitt eget liv.

Jag bad ödmjukt Jehova Gud att visa mig om det fanns något positivt som jag ännu skulle kunna göra för att få hjälp att alltid vara till nytta både för honom och för andra i stället för att bli självupptagen. Hela mitt liv förändrades.

Glädjen av att hjälpa andra

Jag såg mig omkring och började upptäcka att många människor har begränsningar och inte alls är fria att göra vad de vill. Det finns till exempel kvinnor som har stora familjer att ta hand om, män som är bundna hela dagen vid ett enformigt arbete och människor som har blivit gamla och inte längre orkar göra så mycket. Jag började tänka på dessa människor för att se hur de klarade av sin situation.

Efter en tid blev jag tillfrågad: ”Skulle du tycka om att leda ett bibelstudium med en dam som kan komma hem till dig?” Vad uppmuntrande! Hon visade sig bli den första av flera som jag har studerat med på det här sättet. Det var en glädje när jag fick klart för mig att mitt fysiska tillstånd inte hämmade mig, när det gällde att kunna använda all den erfarenhet jag fått under årens lopp i fråga om att göra lärjungar.

Jag spanade hela tiden efter nya sätt att ta del i arbetet med att göra lärjungar. Till en början tog jag mest del i det arbetet genom att skriva brev. Jag har som distrikt ett hyreshus, där det är svårt att få komma in och vittna från dörr till dörr. När jag skriver, försöker jag föreställa mig olika hushåll för varje lägenhet och använder olika bibliska framställningar till vart och ett. På så sätt håller jag mitt sinne rörligt, och Guds ords offentliga tjänst blir levande för mig.

Till slut beslöt jag mig för att övervinna mitt sista hinder och återigen ta del i att förkunna från hus till hus. Jag är så glad över att jag gjorde detta. Det finns ingenting så trosstärkande som att muntligen få tillkännage sin tro. Nu hämtar vänner i församlingen regelbundet mig och min rullstol, och jag kan till och med tjäna som hjälppionjär emellanåt.

Det är nu sex år sedan jag cyklade sista gången. Vissa dagar längtar jag intensivt efter den rörelsefrihet jag då hade, efter den friska luften och efter det verksamma liv som jag tyckte så mycket om. Men om man tittar på plussidan, så förlängde det verksamma liv jag levde i pionjärtjänsten mina rörliga år från de förutspådda 10 åren till mer än 15 år.

Under de senaste åren har jag bott ensam. Men Elsa och hennes man behandlar mig som medlem av familjen. Deras barn är lika kära för mig som om de vore mina egna.

Jag påminner också mig själv om att jag har vunnit vissa tillgångar som jag inte hade tidigare. Bland de största av dessa är tid. Jag finns alltid till hands för att lyssna på dem som tycker sig behöva någon som lyssnar. Jag har fått större medkänsla för dem som har problem. Och framför allt har jag fått en allt större förtrolighet med Jehova Gud, som så kärleksfullt har lärt mig att glädja mig åt livet sådant det är och som har gett mig styrka till och mening med att fortsätta att tjäna honom.