Tacksam för ett underbart liv av tjänst
Berättat av John Booth
I OKTOBER 1921 annonserade man att talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” skulle hållas i vårt stadshus i Wallkill i staten New York. Trots vår nyfikenhet var det ingen i familjen som gick dit. Men jag skrev efter litteratur som omnämndes på löpsedeln. När broschyren Vad säger skriften om helvetet? och boken Den gudomliga tidsåldersplanen — båda av C. T. Russell — kom, var de så fängslande att jag knappt kunde lägga dem ifrån mig.
Jag hade tidigare det året gått ut gymnasiet, och jag sökte efter en mening i livet. Vi var en religiös familj som regelbundet gick i den holländsk-reformerta kyrkan, där jag tjänade som söndagsskollärare. Prästen ville att jag skulle gå på college och studera till präst, men detta var inget som lockade mig, eftersom jag tyckte att präster levde ett själviskt liv. Jag hade dock en önskan att hjälpa människor, och därför tänkte jag att det skulle vara bra att bli missionär i ett främmande land.
Jag fick reda på var bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades) hade sina möten, och följande sommar cyklade jag en sträcka på 24 kilometer för att vara med vid möten i Newburgh i staten New York. Sedan höll prästen i vår kyrka en predikan om ”helvetet” som var i strid med det bibeln lär om att de döda är omedvetna, och då begärde både min mor och jag vårt utträde ur kyrkan. (Predikaren 9:5, 10) Min far, som också tyckte om att läsa vår bibliska litteratur, var däremot kvar i sin barndoms kyrka. Men mina två bröder och tre systrar blev med tiden också vittnen.
Arbete på Staten Island
Under sommaren 1923 tackade jag ja till en inbjudan att hjälpa till med att bygga Sällskapet Vakttornets nya radiostation WBBR på Staten Island. Bland dem som kom ut från huvudkontoret i Brooklyn för att hjälpa till över veckosluten var den 18-årige Nathan H. Knorr, som år 1942 blev Sällskapet Vakttornets tredje president. Medan jag arbetade där var jag med vid ett konvent i staden New York, och där blev jag också döpt den 19 oktober 1923. Jag hade inte tidigare haft tillfälle att symbolisera mitt överlämnande till att tjäna Jehova Gud.
Jag for hem den vintern för att arbeta på min familjs lilla gård, som låg i närheten av Wallkill, men på våren var jag tillbaka på Staten Island för att hjälpa till med trädgårdsanläggning och vägbygge. När mitt tillfälliga arbetsuppdrag där närmade sig sitt slut, var det många som planerade att vara med vid det stora konventet i Columbus i Ohio i juli 1924. Jag hade privilegiet att få följa med familjen från huvudkontoret dit på ett specialtåg. Vid detta konvent organiserades alla församlingsmedlemmar för predikande från hus till hus.
Jag predikar i trakten runt Wallkill
När jag kom hem från Columbus började jag vittna runt min familjs gård, i det område där Watchtower Farms nu ligger. Först täckte jag distriktet på cykel, men sedan köpte jag en T-Ford och använde den när jag arbetade på distrikt som låg längre bort. När boken Befrielse kom ut år 1926, organiserade jag ett bibelstudium i ett hem i Scotts Corners nära Walden. Några av dem som var med där gjorde framsteg och blev senare vittnen.
Min familj och jag var regelbundet med vid möten i Newburgh. När böner, lovprisnings- och vittnesbördsmötena mitt i veckan till slut ändrades till tjänstemöten, varigenom vår tjänst från hus till hus kom att betonas, var det somliga som inte tyckte om detta. Men jag var glad över att man lade tonvikten vid spridandet av Rikets budskap på det här apostoliska sättet. (Apostlagärningarna 20:20) I april 1928 började jag ta del i predikoverksamheten som reguljär pionjär.
Jag predikar i några av Sydstaterna
Det var vanligt på den tiden att pionjärer bearbetade distrikt uppe i norr under sommaren, och sedan under vintern for de söderut och vittnade där. Under vintrarna från år 1928 till år 1935 arbetade därför min pionjärkamrat, Rudolph Abbuhl, och jag i Virginia, West Virginia, North Carolina, Georgia, Tennessee och Kentucky.
Att vittna i landets södra delar på den tiden var en oförglömlig erfarenhet. Det fanns inte många vägar med beläggning, och vi blev experter på att veta hur långt man kunde köra utan att fastna på stenar eller bli sittande i leran. Vi fick gå mycket, eftersom många människor bodde på platser dit det inte gick att köra med bil.
På landsbygden var människor i allmänhet fattiga och utan moderna bekvämligheter. I vissa delar av Kentucky var det faktiskt inte ovanligt med timrade hus, och på sina håll använde man också spinnrockar. Livet hade inte förändrats så mycket sedan Daniel Boones tid, omkring 150 år tidigare.
För att få logi brukade vi hyra ett rum, vanligtvis för omkring 10 dollar i månaden. Men ibland bodde vi i någons hem och betalade omkring en dollar per natt, inklusive måltider. Ofta kunde vi hitta någon hemmafru som var villig att tvätta åt oss i utbyte mot litteratur. Eftersom människor hade ont om pengar, fick vi ofta matvaror som betalning för vår litteratur.
Det hände ofta att någon husmor sade: ”Ni kan få en höna, om ni kan fånga henne.” Vi var förberedda och hade en hönsbur bak i bilen. Genom att använda en ståltråd med en krok på blev vi experter på att fånga höns i benet. Ägg var en annan bytesvara, men vi tog också allt slags konserverad frukt i utbyte mot litteraturen. Sådana varor som vi inte själva använde brukade vi sälja för att köpa bensin. Ett slag hade vi till och med en regelbunden rutt till olika restauranger, som köpte de varor vi hade fått i utbyte mot litteraturen.
Att vi vann människors förtroende hjälpte oss att övervinna motstånd och andra svårigheter. Så var det i Cleveland i Georgia, där en advokat, som också var söndagsskollärare, fick oss arresterade anklagade för att sälja utan licens. Vid rättegången kom många människor till vårt försvar, och bland dem var också den man i vars hem vi bodde. När vi fick tillfälle att förklara vad slags arbete det var vi höll på med, lades målet ner, och man framförde ursäkter till oss.
Uppe i bergen i närheten av Ferrum i Virginia, och också på andra håll, var det vanligt med illegal sprittillverkning. Beväpnade män bevakade brännerierna, och främlingar fick inte vistas i området. Men utan att vi var medvetna om det hade vi vunnit människornas förtroende, och en god rapport gick före oss. På så sätt kunde vi obehindrat vittna i området utan att bli skadade. Vi träffade en kvinna som hade skaffat litteratur, sedan hon hade lyssnat på våra radioprogram, och som visade sin uppskattning genom att tala med andra om de ting hon hade lärt. Hon blev senare döpt och var ett troget vittne under många år.
När vi var i Harlans kommun i Kentucky, var den känd som det blodiga Harlan, och det med goda skäl. Människorna hade skjutvapen, och de använde dem också. En gång blev min pionjärkamrat, Raymond Hall, skjuten i ena axeln av några män som antagligen bara försökte skrämma honom. På sjukhuset dit vi förde honom för behandling ställde man inte ens några frågor; det var av allt att döma vanligt med sådana skottskador. Efter att ha vittnat i området kom vi att tro det rykte som sade att åtta vikarierande sheriffer och omkring hundra andra personer dödades det året vi var där. Men vi var glada över att hitta två familjer som gav gensvar till sanningen. Senare kom en av sönerna till Betel i Brooklyn.
Jag predikar i norr
Under sommarmånaderna hade jag vår gård i närheten av Wallkill som min hemmabas, när jag vittnade i de fyra kringliggande kommunerna. Jag brukade ta proviant med mig och bo i tält under veckorna, medan jag vittnade på distriktet, och sedan återvända hem under veckosluten för att vara med vid mötena i Newburgh. På så sätt kunde jag hinna med tio timmar om dagen i predikoarbetet på avlägsna distrikt. Jag tyckte det var mycket givande att göra återbesök hos många intresserade människor. Det skänkte mig stor glädje, när en kvinna senare kom fram till mig vid ett konvent och sade att de böcker jag hade lämnat hos henne hade hjälpt henne att slå in på livets väg.
På den tiden var vittnena föremål för ständiga arresteringar, framför allt då i New Jersey. På sommaren bodde jag i närheten av där allt detta hände, och när man organiserade en kampanj för att vittna på en besvärlig plats, brukade jag hörsamma kallelsen. Ibland blev vi arresterade och släpptes på kvällen, men vid andra tillfällen hölls vi kvar för en rättegång. Vid ett tillfälle, när vi avtjänade ett tio dagars straff, vittnade vi för en av de andra fångarna som tog emot de goda nyheterna och senare blev pionjär.
Vid den här tiden började vi använda korta bibliska grammofonföredrag en hel del i vår tjänst från hus till hus. Bärbara grammofoner installerades också i bilar, så att man fick en högtalarbil. Jag for till huvudkontoret i Brooklyn och fick en installerad i min bil, vilket kostade 175 dollar. På sommarkvällarna brukade jag ställa högtalarbilen längst inne i en dalgång, och grammofonföredragen kunde höras en kilometer eller mer längre bort. Jag körde många tusen kilometer under de följande åren med dessa stora högtalartrattar på bilen och nådde många människor med Rikets budskap.
På somrarna brukade vi alltid vara med vid stora konvent. Konventet i Columbus i Ohio år 1931, då vi antog det bibliska namnet Jehovas vittnen, var särskilt minnesvärt.
Nya uppdrag
Sent på hösten 1935 for vi från vårt pionjärdistrikt nere i de södra landsdelarna för att hjälpa till med arbetet på Betel i Brooklyn. När jag bara hade arbetat några dagar i tryckeriet, kallade broder Knorr mig till kontoret och frågade om jag skulle kunna börja resa som regional tjänstedirektör och besöka grupperna (som församlingarna då kallades). ”Jag har aldrig hållit något tal till en grupp, och jag vet ingenting om grupporganisation”, svarade jag.
”Det krävs ingen vältalare, utan bara någon som älskar tjänsten och tar ledningen i den och som talar om tjänsten på mötena”, förklarade broder Knorr.
Under de följande två månaderna fick jag därför en viss utbildning för mitt nya uppdrag genom att följa med broder Knorr och andra ut på besök i grupperna under veckosluten. Den stora uppgiften var att organisera grupperna för återbesöks- och bibelstudiearbetet, som då var en relativt ny verksamhet. Jag for hem under ett veckoslut (det skulle dröja sex år till mitt nästa besök) och gjorde mig av med onödiga saker och förberedde mig för resandet. Sedan, i mars 1936, satte jag i gång, fastän jag kände mig rätt otillräcklig för en sådan uppgift.
I resetjänsten
Mitt första besök var i Easton i Pennsylvania. Jag brukade vanligtvis komma till ett nytt ställe i tid för tjänsten på fältet på morgonen, ha ett möte med gruppens tjänare tidigt på kvällen och därefter ett annat möte med hela gruppen. Jag brukade vanligtvis bara stanna två dagar hos en grupp och bara en dag hos mindre grupper; ibland besökte jag sex sådana grupper i veckan. Jag var hela tiden på resande fot.
Under åren 1936 och 1937 täckte jag delar av Pennsylvania, West Virginia, Ohio, Indiana, Illinois, Iowa, Nebraska, Wyoming, Colorado, New Mexico och Texas. De västra staterna var något helt nytt och intressant för mig — livsstilen, slätterna, bergen och de långa avstånden. Jag besökte alla grupperna i New Mexico på två veckor. Sommaren 1937 var jag i Texas. Det fanns inga spansktalande regionaltjänare där, och därför besökte jag också de tre spanska grupperna och talade till dem genom tolk.
I en liten engelsktalande grupp i Texas tjänstgjorde en 18-årig flicka som grupptjänare för gruppen. Man väntade att hennes far skulle dö den dagen, vilket han också gjorde, och de bad mig stanna kvar för att hålla begravningen. Vi gick ut i tjänsten på fältet och hade vårt möte på kvällen, och följande morgon höll jag begravningen. Hur sorgligt tillfället än var, var de i alla fall glada över att jag hade kommit och hållit talet.
Efter det att jag varit med vid konventet i Columbus i Ohio i september 1937 besökte jag under vintern grupperna i de norra staterna North Dakota, Montana och Idaho. I februari 1938 körde jag över bergskedjan och blev glatt överraskad över att finna att det var mycket varmare där och att gräsmattorna var gröna längs Stillahavskusten. Det fanns bara en mötesplats i Seattle på den tiden, men nu däremot finns det 21 församlingar.
Zonsammankomster
På våren 1938 anordnades det ett särskilt möte för grupperna vid San Franciscobukten, och omkring 600 vittnen var närvarande. Detta visade sig bli en förelöpare till zonsammankomsterna (som nu kallas kretssammankomster). Den nya anordningen med regelbundna besök av zontjänare (kretstillsyningsmän) och med zonsammankomster började den 1 oktober 1938.
Som regionaltjänare hade jag ansvaret för en zonsammankomst i veckan. Dessa möten för andlig undervisning gav också de närvarande tillfälle att ta del i arbetet från hus till hus, och de nya fick tillfälle att bli döpta. Dessförinnan döpte vi de nya vid vilken tid eller plats som helst. Jag kommer ihåg att jag döpte en man i Oregon i det iskalla smältvattnet i en fjällbäck, och en annan gång döpte jag en man i vattningskaret utanför hans lada.
Under dessa zonsammankomster började vi ha informationsparader. Vi brukade bära skyltar där det på ena sidan stod ”Religionen är en snara och ett bedrägeri” och på den andra ”Tjäna Gud och Kristus, Konungen”. Detta väckte stort uppseende och ibland motstånd. Sedan, i september 1939, började andra världskriget i Europa, och motståndet mot vår verksamhet växte.
Pöbelaktioner upplöste våra sammankomster i Hannibal i Missouri, i Columbus i Nebraska och i Saint Cloud i Minnesota. I Marinette i Wisconsin befallde borgmästaren oss att lämna sammankomstlokalen, men när polisen såg att vi hade laglig rätt att vara där, beskyddade den oss. Men under vår sammankomst i Elkins i West Virginia, däremot, deltog polisen i Huttonsville i pöbelaktionen mot oss. Vi fick dem arresterade, och de måste betala 500 dollar som borgen. Målet sköts upp ett antal gånger och avskrevs till slut, men polisen där störde inte vårt arbete mer.
Jag var ofta inför rätta i samband med sådana händelser. Ibland tjänstgjorde jag som ombud för den svarande, och ibland var jag svarande, till exempel i Quincy i Illinois, där vi vann målet. Hayden Covington, Sällskapets dåvarande advokat, och Fred Franz, Sällskapet Vakttornets nuvarande president, hjälpte oss i vissa mål, till exempel det i London i Kentucky, vilket vi också vann.
I målet i Indianapolis i Indiana, där omkring 60 vittnen var inblandade anklagade för uppvigling, var broder Franz och jag i vittnesbåset under den fem dagar långa rättegången. Våra bröder förklarades skyldiga, men de frikändes senare av en högre domstol. Samma vecka som det målet kom upp var jag en av de svarande i ett annat mål i Joliet i Illinois och ombud för en broder i ännu ett mål i Madison i Indiana, och dessutom hade jag hand om en zonsammankomst varje veckoslut. Det skulle bli en hel bok om man skulle gå in på allt som hände under dessa spännande tider.
En verklig höjdpunkt var det fem dagar långa konventet i Saint Louis i augusti 1941. Jag kallades dit ett par veckor i förväg och fick i uppdrag att arbeta på campingplatsen. Efter att ha slagit en bondes hö stakade vi ut en stad för 5.000 personer på slåttervallen. Men redan innan konventet började hade vi 10.000 i lägret och en kö av bilar, lastbilar och husvagnar på vägen. Till slut hade vi över 15.000 i lägret, där många stannade och hörde programmet genom telefonöverföring. När de 15.000 barnen inne på arenan reste sig och mottog sina gratisexemplar av boken Barnen, så delade jag ut gratisexemplar av boken till alla barnen ute vid lägret.
Farmerna
Strax efter sammankomsten i Saint Louis blev det allt svårare att hålla våra zonsammankomster. Det blev därför bestämt att vi skulle sluta med dem. Jag ombads att anmäla mig vid Betel i Brooklyn. Jag hade bara varit där några dagar, när broder Rutherford frågade mig om jag ville tjäna vid Kingdom Farm nära Ithaca i staten New York. Innan jag for till detta nya uppdrag, besökte jag mitt hem i närheten av Wallkill. Mamma hade dött, och mina bröder och systrar var alla gifta. Jag körde därefter upp till Kingdom Farm, där jag blev anvisad det rum i vilket jag bodde under de följande 28 åren.
Efter att ha predikat på heltid i över 13 år var det inte så lätt att vänja sig vid jordbruksarbete. Men jag gjorde det och åtnjöt många tjänsteprivilegier i förbindelse med verksamheten vid Kingdom Farm. Men samtidigt fortsatte jag att regelbundet ta del i predikoverksamheten under kvällar och vid veckoslut. Jag ledde bibelstudier med många människor, av vilka några blev döpta vittnen.
Min huvudsakliga verksamhet nu gällde dock mina arbetsuppgifter på farmen. Jag började studera djurs och växters näringsfysiologi och utnyttjade det närliggande Cornelluniversitetet och dess bibliotek. Genom våra ansträngningar kunde vi öka farmens produktion. Med tiden producerade vi det mesta av den mat som konsumerades av Betelfamiljen i Brooklyn och av den vid Kingdom Farm.
Den 1 februari 1943 skedde det en dramatisk personaltillväxt vid farmen, när den nya Gileadskolan började sin verksamhet där. Därefter kom det in en ny klass på omkring hundra elever från hela världen var sjätte månad. Vilken glädje var det inte att bli personligt bekant med de omkring 3.700 eleverna i de 35 klasser som fick utbildning för missionärstjänst vid farmen, innan Gileadskolan flyttades till Brooklyn år 1961! Under de åren fick vi utstå mycket motstånd och vara med om ett pöbelangrepp och en rättegång, som vi vann. Så småningom växte vår enda lilla grupp i området till fyra församlingar.
Samtidigt som Gileadskolan avslutade sin verksamhet vid Kingdom Farm började Skolan i Rikets tjänst där för tillsyningsmännen i församlingarna. Under de följande sju åren eller så var det omkring 7.000 äldste som gick igenom den månadslånga kursen, som senare minskades till två veckor.
I januari 1963 köpte Sällskapet en lantegendom i närheten av där jag växte upp, i Wallkill i staten New York. Egendomen kallades Watchtower Farms. Under årens lopp har anläggningen utökats och utvecklats, och man har till och med byggt tryckerier här. Den 1 januari 1970 ändrades mitt förordnande till det stället, och jag var alltså tillbaka i samma trakt där jag hade börjat vittna omkring 45 år tidigare! Några äldre personer i samhället kom fortfarande ihåg mig.
När jag kom till Watchtower Farms fanns det 55 medlemmar i familjen, men nu finns det gott och väl 750 som tjänar där! Bland dessa är tre av mina bror- och systersöner. Jag har också en systerdotter som reser tillsammans med sin man i kretstjänsten. Det är en stor glädje för mig att mer än 30 medlemmar av min släkt är anslutna till Jehovas vittnen. I november 1974 hade jag privilegiet att bli förordnad som medlem i Jehovas vittnens styrande krets, och i och med det uppdraget flyttade jag tillbaka till huvudkontoret i Brooklyn.
Jag är så glad över att Jehova Gud, när jag slutade gymnasiet, öppnade mina ögon för vilken storslagen mening livet får, när man tjänar honom. Att jag under de gångna 60 åren har fått ägna mig åt hans tjänst har verkligen varit givande och tillfredsställande. Det har fört mig nära vår himmelske Fader och låtit mig på ett mycket verkligt sätt få se hur han beskyddar och välsignar sitt folk.
[Bild på sidan 21]
Bakom fängelsegaller för att vi predikat
[Bild på sidan 23]
På 1930-talet använde jag en högtalarbil för att vittna
[Bilder på sidan 24]
I 28 år var jag vid Kingdom Farm, där Gileadskolan var belägen från början
Två av de 3.700 elever som jag har sett utexamineras från Gileadskolan
[Bild på sidan 25]
Jag har också tjänat i fem år vid Watchtower Farms