När vårt hjärta driver oss att göra allt vi kan
DET är den 12 Nisan år 33 v.t. Jesus Kristus avnjuter en måltid tillsammans med några andra i Simon den spetälskes hus i Betania nära Jerusalem. Bland de närvarande finns en trogen lärjunge vid namn Maria. Hon öppnar ett alabasterkärl och häller dyrbar välluktande olja över Jesu huvud.
”Varför detta slöseri?” protesterar några. De menar att oljan kunde ha sålts och att pengarna skulle ha kunnat ges åt de fattiga. Men Jesus svarar ungefär så här: ”Låt henne vara. De fattiga har ni ju alltid ibland er, och när ni än vill kan ni alltid göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon gjorde allt hon kunde, då hon hällde välluktande olja på min kropp med tanke på min begravning.” — Matteus 26:6—13; Markus 14:3—9; Johannes 12:1—8.
Maria från Betania kunde inte göra någonting för att lindra Jesu lidande när han hängdes på pålen bara två dagar senare — den 14 Nisan år 33 v.t. Men vid det här tillfället kunde hon smörja honom med dyrbar olja. Det var som Jesus sade: ”Hon har gjort allt hon har kunnat.” (Markus 14:8, An American Translation) Marias hjärta drev henne verkligen till att göra allt hon kunde.
Vi drivs till att göra vad vi kan
Som Jehovas vittnen eller som personer som håller på att lära oss Guds sanning kan vi vara ivriga att sprida de goda nyheterna om Guds rike i dessa ”yttersta dagar”. (Matteus 24:14; 2 Timoteus 3:1—5) Vi kanske i själva verket har en utmärkt andel i det arbetet.
Familjeförpliktelser, hälsoproblem och andra faktorer kanske dock inte tillåter oss att tjäna som missionärer i något fjärran land. Vi kanske inte kan vara medlemmar av personalen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter eller avdelningskontor. Det kanske inte är möjligt för oss att tjäna som resande tillsyningsmän eller liknande. Men vi behöver ändå inte vara förhindrade att använda våra tillgångar på ett sätt som främjar Rikets intressen. (Matteus 6:33) Vi har verkligen möjlighet att ”ära Herren [Jehova] med [våra] ... ägodelar”. Med detta följer välsignelse, för då skall våra ”lador fyllas med överflöd”. — Ordspråksboken 3:9, 10.
De gjorde vad de kunde
Ja, vår ande kan vara lik den som Maria från Betania ådagalade och som andra gudaktiga personer i gångna tider har ådagalagt. Låt oss illustrera det här: Israeliterna på Mose tid fick privilegiet att ära Jehova när tabernaklet för hans tillbedjan byggdes. Alla kunde inte göra samma saker, men deras hjärtan drev dem att göra vad de kunde. En del kvinnor spann till exempel gethår som användes. Vissa män tjänade som hantverkare och utförde arbete av olika slag. Och folket i allmänhet? Jo, de ärade Jehova genom att skänka guld, silver, koppar, ull, linne och andra ting så att tabernaklet kunde färdigställas. De som hade ett villigt hjärta gav gärna denna ”gåva åt Herren [Jehova]”, och det var en ”frivillig gåva”. (2 Moseboken 35:4—35) Hur mycket gav de? Det man hade gett ”var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över”! (2 Moseboken 36:4—7) Ja, de gjorde vad de kunde.
Många år senare gav kung David stora bidrag till det tempel som skulle byggas av hans son Salomo. David skänkte till och med sin ”enskilda egendom” (1878) av guld och silver i det syftet. Sedan frågade han Israels folk: ”Vill då någon annan nu i dag frivilligt fylla sin hand med gåvor åt Herren [Jehova]?” Som gensvar på detta gav hövdingarna, hövitsmännen och uppsyningsmännen bidrag, och ”var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till skatten i Herrens [Jehovas] hus”. Detta skedde inte motsträvigt, för vi läser: ”Då gladde sig folket över [dessa] ... frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta bar de fram sina frivilliga gåvor åt Herren [Jehova]. Kung David gladde sig också mycket.” (1 Krönikeboken 29:3—9) Alla bland dem gjorde vad de kunde.
Många bland de första kristna bidrog individuellt till främjandet av förkunnandet av Riket. Den åldrige aposteln Johannes påpekade till exempel att medlemmarna i den kristna församlingen hade förpliktelsen att bistå de resande representanter som sändes ut, ”för att vi må bli medarbetare i sanningen”. Johannes berömde också Gajus för den gästfrihet han visade ”obekanta”, dvs. sådana som Gajus inte tidigare kände men som han behandlade med värme på grund av den tjänst de utförde till förmån för församlingen. (3 Johannes, vers 5—8) De flesta av vittnena för Jehova i ett särskilt område kunde inte resa långa sträckor till förmån för de ”goda nyheterna”, men de gjorde vad de kunde.
Hela församlingar använde också sina materiella tillgångar till att främja Rikets verk. Aposteln Paulus kunde till exempel säga till de troende i Filippi: ”Även i Tessalonika sände ni något till mig både en och två gånger för mitt behov. Inte så att jag ivrigt söker gåvan, utan jag söker ivrigt den frukt som ökar tillgodohavandet på ert konto.” (Filipperna 4:15—17) Hela församlingen kunde inte resa med aposteln, men de gjorde vad de kunde.
Hur några har känt det
Jesus Kristus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” Det är därför inte förvånande att Guds folk gladde sig mycket då de kunde bära fram ”frivilliga gåvor åt Herren [Jehova]” på kung Davids tid. (1 Krönikeboken 29:9; Apostlagärningarna 20:35) En liknande ande är rådande i vår tid.
Ett vittne för Jehova skrev så här till Sällskapet Vakttornet: ”Jag är 81 år gammal och kan inte komma ut så mycket i tjänsten [på fältet] längre på grund av en ledinflammation som gör att jag har svårt att gå, men jag skulle vilja göra något för tjänsteutövandet. Jag kommer att sända er ett bidrag varje månad så länge jag kan, och jag skulle särskilt vilja hjälpa dem som har blivit utexaminerade [från Vakttornets Bibelskola Gilead] och som åker bort till främmande länder.” Denna äldre kvinna kunde inte själv tjäna som missionär, men hennes hjärta drev henne att göra vad hon kunde.
Hela familjer har samarbetat för att kunna ha del i att bidra med något till behoven i samband med tryckningen och till Sällskapets utvidgningsprogram. En familj skrev: ”Vi kände oss manade att som familj ha en del i det här. ... Vi blev mycket glada när våra två tonåriga söner kom till oss och uttryckte sin önskan att också få ha del i vår familjs bidrag till Sällskapet. Deras andel kommer ifrån pengar som de har sparat från deltidsarbeten som de har haft. Vi är förtjusta över de många vackra publikationer och den rikliga andliga föda vi hela tiden får oss till del från Jehovas bord.”
Hur det kan bli möjligt
Det är få bland Jehovas vittnen som är materiellt rika, och många måste kämpa med ekonomiska problem i den här tiden. När de ger en blygsam summa till främjandet av Rikets intressen, bör de dock aldrig tycka att deras bidrag inte har någon betydelse. När Jesus såg en behövande änka lägga två små mynt i templets bidragsbössa, såg han inte ner på henne. I stället sade han: ”Jag säger er sanningsenligt: Fast denna änka är fattig, har hon lagt i mer än de alla. Alla dessa lade ju i gåvor av sitt överskott, men denna kvinna lade i av sin fattigdom alla de försörjningsmedel hon hade.” (Lukas 21:1—4) Även om hennes gåva var ringa i bokstavligt värde, gjorde hon vad hon kunde.
För att man skall kunna ha någonting att bidra med måste man vanligtvis planera, antingen individuellt och som familj eller som församling. När ett behov uppstod bland de kristna i Judeen, fick således deras medtroende i Korint som ville hjälpa dem ett bra förslag av aposteln Paulus. Han skrev: ”Vad beträffar insamlingen till de heliga: gör ni nu också på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien. Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få, så att det inte då, när jag än kommer, skall försiggå insamlingar.” — 1 Korintierna 16:1, 2.
På samma sätt som en person kan lägga undan en viss summa för en nödsituation, kan också enskilda vittnen, familjer eller församlingar regelbundet lägga undan något för ett bidrag till främjandet av den sanna tillbedjan. Hela församlingar beslutar faktiskt ofta att bidra med det de får över för att främja Rikets verk. Enskilda personer med villiga hjärtan finner det också möjligt att ha del i att understödja den kristna predikoverksamheten jorden utöver genom att ge personliga bidrag till det ändamålet. Detta tillbörliga givande ökar deras glädje och ger dem den tillfredsställelse som följer av att man vet att man gör vad man kan.
Bidrag som har mottagits av Sällskapet Vakttornet bekräftas med brev. Enskilda personer, familjer eller församlingar som önskar ge sådana bidrag kan sända dem till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 00 Arboga (postgiro 45 94 57-8). I Finland kan bidraget sändas till Vakttornet, PB 68, 01301 Vanda 30. Läsare i övriga länder kan sända bidragen till avdelningskontoret i respektive land — adresser finns upptagna i flertalet av våra inbundna böcker.
Alla bidrag som Sällskapet mottar uppskattas mycket, och de används till att sprida de goda nyheterna om Guds rike. Det är till exempel genom sådana bidrag som missionärshemmen och missionärernas verksamhet underhålls i olika länder. Den tryckeriutrustning som är så viktig för framställandet av biblisk litteratur hålls också därigenom i gång och kan utvidgas när så är nödvändigt. På grund av sådana bidrag kan resande krets- och områdestillsyningsmän besöka kristna församlingar jorden utöver och ge sina medtroende andligt bistånd. (Romarna 1:11, 12) Andra som arbetar i heltidstjänsten får också bistånd på så sätt.
De forntida förespråkarna för sann tillbedjan fick himmelens välsignelse för att de ärade Jehova med sina ägodelar. Och hur lyckliga var de inte! När vi på liknande sätt understöder Rikets intressen i vår tid, blir vi också rikt välsignade. Må vi därför ge positivt gensvar när vårt hjärta driver oss att göra allt vi kan.