Frågor från läsekretsen

◼ Vad är skillnaden mellan odödlighet och evigt liv?

Ändlöst liv kommer att åtnjutas både av smorda, som får andligt liv i himmelen, och av människor som Gud förklarar rättfärdiga för liv på den paradisiska jorden. Så om man tänker på utgången, resulterar odödlighet i himmelen och evigt liv på jorden i grund och botten i samma sak — att man får leva för evigt. Men det finns en del att säga om odödlighet.

Det grekiska ord som blivit översatt med ”odödlighet” (athanasia) är bildat till negationen a och thanatos, som betyder ”död”. Odödlighet har sålunda grundbetydelsen ”utan död” eller dödlöshet. Begripligt nog är Jehova den absoluta källan till allt liv och är odödlig. (Psalm 36:10; 90:1, 2) Detta bekräftas av att hans förhärligade Son, som nu ”är återskenet av hans [Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”, beskrivs som ”kungen över dem [de människor] som härskar som kungar och Herren över dem som härskar som herrar, den ende som har odödlighet”. (Hebréerna 1:3; 1 Timoteus 6:15, 16) Ingen skapelse kan ta Jesu liv som en som är odödlig, vilket gör att han skiljer sig från människor eller andar, som kan dö. Dessutom läser vi: ”Vi vet ju att Kristus, nu då han har uppväckts från de döda, inte mer dör; döden är inte längre herre över honom.” — Romarna 6:9.

Fastän odödlighet i en bemärkelse är evigt liv, antyder begreppet odödlighet uppenbart mera än att den som äger odödlighet lever för evigt. Det tycks utvisa en särskild livsegenskap och kopplas samman med oförgänglighet. I bibeln sägs det om de av anden smorda kristna som får den himmelska belöningen: ”Detta [i sin mänskliga kropp] förgängliga måste nämligen iföra sig oförgänglighet, och detta dödliga måste iföra sig odödlighet. Men när detta förgängliga iför sig oförgänglighet och detta dödliga iför sig odödlighet, då skall det uttalande bli verklighet, som står skrivet: ’Döden är uppslukad för alltid.’” — 1 Korintierna 15:53, 54.

Men bibeln ger oss ändå inte många detaljer om den livskvalitet som betecknas som odödlighet. Vi vet att dödliga människor, ja, även fullkomliga människor som har utsikten till ändlöst liv på jorden, måste äta och dricka för att vidmakthålla livet, annars dör de, och deras kroppar undergår förgängelse. (1 Moseboken 2:9, 15, 16) Odödlighet inbegriper utan tvivel en livsegenskap som inte behöver vidmakthållas på det viset. Det kan sålunda sägas att ingen av dem som blir odödliga är döden underkastad, ”döden är inte längre herre över” dem. Detta stämmer också överens med att de får oförgänglighet, vilket anger att deras andliga kropp eller organism i och för sig är utom räckhåll för förfall, fördärv eller förgängelse. (Jämför 2 Korintierna 5:1; Uppenbarelseboken 20:6.) I dessa avseenden kan vi se en skillnad mellan odödlighet och evigt mänskligt liv.

Jehova Gud är den fullkomlige domaren, som belönar de smorda med odödlighet. När han i sin gränslösa vishet och insikt anser dessa vara fullständigt beprövade och obestridligt kvalificerade för odödlighet, kan vi lita på att de för evigt kommer att vara trogna. Alla de som Jehova Gud dömer värda evigt liv, vare sig det blir som odödliga andar eller som fullkomliga människor, kommer att kunna tillbedja honom för evigt. När allt kommer omkring blir alltså följden både av evigt mänskligt liv och av odödlighet i himmelen ändlöst liv. — Johannes 17:3.

◼ Om en kristen anser att någon i församlingen inte är bästa umgänge på grund av den personens uppförande eller inställning, bör han då personligen hålla den individen ”märkt” i enlighet med 2 Tessalonikerna 3:14, 15?

De som blir en del av den kristna församlingen blir det därför att de älskar Jehova och uppriktigt önskar leva i enlighet med hans principer. Det är bättre att umgås med dem än med världsliga människor. Vi kanske trivs bättre med en del kristna, liksom Jesus särskilt ”älskade” aposteln Johannes och var särskilt förbunden med tre av de tolv. Men ändå valde han, var intresserad av och älskade dem alla. (Johannes 13:1, 23; 19:26; Markus 5:37; 9:2; 14:33) Fastän alla bröderna har tillkortakommanden, som vi måste förstå och ha överseende med, vet vi att medtroende för det mesta är välgörande kamrater. (1 Petrus 4:8; Matteus 7:1—5) Inbördes kärlek är ett kännetecken på den kristna församlingen. — Johannes 13:34, 35; Kolosserna 3:14.

Ibland kan emellertid någon ha en inställning eller följa ett levnadssätt som vi personligen inte gillar. Aposteln Paulus skrev om några i Korint, vilkas personliga uppfattningar om uppståndelsen inte var riktiga och som kanske var inställda på att äta, dricka och roa sig. Mogna kristna i församlingen behövde vara på sin vakt mot sådana, ty Paulus gav rådet: ”Bli inte vilseledda. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Korintierna 15:12, 32, 33.

Detta allmänna råd gäller också i våra dagar. Ett kristet äkta par kan till exempel finna att deras barn blir ogynnsamt påverkade, när de under någon tid är tillsammans med andra ungdomar, som kanske inte tar sanningen på allvar eller som kanske är världsligt sinnade. Dessa andra barn kanske fortfarande drar nytta av gudaktig fostran. Men till dess det finns belägg för detta kanske det äkta paret begränsar sina barns lek med dessa ungdomar och besök hos dem. Detta skulle inte vara en sådan märkning som det talas om i 2 Tessalonikernas 3:e kapitel. Föräldrarna tillämpar bara helt enkelt Paulus’ råd att undvika ”dåligt umgänge”.

Situationer som kräver att man håller någon ”märkt” är allvarligare än exemplen här ovan, som gällde barn. Ibland följer en person i en församling ett oskriftenligt handlingssätt, som är mycket störande, fastän det inte ännu rättfärdigar den uteslutningsåtgärd som omnämns i 1 Korintierna 5:11—13. Ett sådant uppförande förekom i församlingen i det forntida Tessalonika, och Paulus skrev därför: ”Vi hör nämligen att några vandrar oordentligt bland er och inte alls arbetar utan befattar sig med vad som inte angår dem.” — 2 Tessalonikerna 3:11.

Vad skulle andra kristna i Tessalonika göra? Paulus skrev: ”Nu ger vi er föreskrifter, bröder, i Herren Jesu Kristi namn, att dra er bort från varje broder som vandrar oordentligt och inte enligt den tradition som ni mottog från oss. Men ni, bröder, ge inte upp i att göra det som är rätt. Men om någon inte är lydig mot vårt ord genom detta brev, håll då denne märkt, umgås inte längre med honom, för att han må skämmas. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” — 2 Tessalonikerna 3:6, 13—15.

Utan att namnge dessa lättjefulla, som befattade sig med vad som inte angick dem, avslöjade Paulus sålunda för församlingen deras betänkliga handlingssätt. Alla kristna, som var medvetna om vilka dessa oordentliga var, skulle sedan hålla den som var en sådan ”märkt”. I rådet ”håll ... denne märkt” används ett grekiskt ord som betyder ”fortfar ni att sätta tecken på”, det vill säga att särskilt ge akt på någon. (Nya Världens översättnings referensbibel, fotnot) Paulus sade: ”Umgås inte längre med” den som blivit märkt, ”för att han må skämmas”. Bröderna skulle inte fullständigt undvika honom, ty Paulus gav dem rådet: ”Fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” Men genom att begränsa sitt sällskapsliv med honom skulle de kanske ändå komma att få honom att skämmas och att kanske vakna upp för behovet att rätta sig efter bibelns principer. Under tiden skulle bröderna och systrarna vara skyddade mot hans ohälsosamma inflytande. — 2 Timoteus 2:20, 21.

Den kristna församlingen i våra dagar tillämpar också detta råd.a I Vakttornet för 1 maj 1982, sidan 30, betonas att märkningen inte skall ske bara på grundval av privat uppfattning eller när en kristen personligen väljer att undvika nära umgänge med någon. Såsom det visades i fallet i Tessalonika har märkandet att göra med allvarliga brott mot bibliska principer. Först försöker de äldste gång på gång att hjälpa överträdaren genom att ge honom råd. Om problemet består, kan de, utan att namnge personen, hålla ett varnande tal till församlingen beträffande det oordentliga uppförande det är fråga om, alldeles som Paulus varnade tessalonikerna. Därefter skulle enskilda kristna hålla den som handlar orätt ”märkt”.

Det behövs gott omdöme snarare än på förhand uppgjorda regler beträffande varje aspekt, när det blir fråga om märkning. Paulus gav inte detaljerade regler beträffande problemet i Tessalonika, som till exempel att han angav hur länge någon hade vägrat att arbeta innan han kunde bli märkt. De äldste är på liknande vis i kontakt med hjorden och kan använda resonlighet och urskillning för att avgöra om en särskild situation är tillräckligt allvarlig och störande för att kräva ett varnande tal till församlingen.b

Ett skäl till märkningen är att få en oordentlig kristen att skämmas och upphöra med sitt oskriftenliga handlingssätt. De som har märkt honom, särskilt de äldste, kommer att fortsätta att uppmuntra honom och lägga märke till hans inställning, när de har kontakt med honom vid mötena och i tjänsten på fältet. När de ser att de problem och den inställning som gjorde det nödvändigt att märka honom har förändrats till det bättre, kan de upphöra med att begränsa sitt umgänge med honom.

Att hålla någon märkt bör följaktligen inte förväxlas med att enskilt eller familjevis tillämpa Guds råd om att undvika dåligt umgänge. Även om det inte är ofta det visar sig nödvändigt att hålla någon märkt, bör det stå klart att det är ett skriftenligt steg man tar, när man håller någon som förtjänar det märkt, ett sådant steg som våra bröder i Tessalonika tog.

[Fotnoter]